Löjtnant Hartmann och hans stormningsgrupp var de första som körde in i Stavelot ett par timmar senare. Deras pansrade trupptransportfordon körde över en liten bro över en å. Här och där rörde sig några invånare längs gatorna i sin jakt efter något att äta. De stannade upp och tittade storögt på pansarfordonen som rullade förbi med sin skrupelfria löjtnant i spetsen. Hartmann, känd för sin grymhet på den ryska fronten stod demonstrativt med en kulsprute-pistol och avspanade omgivningarna. Var som helst kunde det finnas en krypskytt som låg och väntade på dem, ivrig att få sätta en kula genom skallen på något högre befäl. På båda sidor om den snötäckta gatan fanns rader av hus som bar märken av kriget. Kulhål i väggarna vittnade om de strider som en gång rasat här. I kvällsmörkret kastade ett otal lampor sitt dimmiga sken på gatorna då de rullade förbi.
Nu svängde pansarfordonet in på ett öppet område.
-Det här måste vara torget, förbannat tomt och ödsligt. Ser ut som de lämnat stan med svansen mellan benen.
Hartmann skrattade.
-Jag har alltid sagt att britterna är som harar. Fega och rädda och gömmer sig i sina hålor...och amerikanerna är inte mycket bättre de heller. Roosevelt kan kosta på sig att vara stöddig där han sitter på andra sidan Atlanten men om han vågade sig hit skulle tongångarna vara helt andra.
Hans män skrattade nervöst.
-Vi ska snart driva ut dem i kanalen igen så som vi gjorde 1940.
Hartmann mindes med nostalgi de ärofulla dagar då han under Rommels befäl hjälpt till att kasta britterna ut ur Frankrike. Han grep mikrofonen.
-Överstelöjtnant, vi har nått fram till torget utan att möta något motstånd. De ser ut att ha lämnat staden de fega krymplingarna.
Kranz röst nådde honom genom de knastrande hörlurarna.
-Bra löjtnant. Säkra området och rapportera sedan till mig.
-Ja överstelöjtnant, klart slut.
Han hakade fast mikrofonen igen.
-Kunz! parkera vagnen där borta vid butiken, vi måste säkra torget.
Hans förare körde fram fordonet och stannade utanför en butik vars ägare vred sina händer i förtvivlan av oro för vad tyskarna ville just honom.
-Ta fast den där mannen! Han kan ha viktiga upplysningar.
De tränade SS-männen rusade fram och omringade den skräckslagne butiksägaren. Deras kulsprutepistoler var riktade mot hans mellangärde. Butiksägaren fann det för gott att inte göra motstånd.
Hartmann vandrade emot honom och stannade strax framför.
-Namn!
Butiksägaren stirrade som paralyserad framför sig.
-Ditt namn, karl! röt Hartmann igen och körde sin Luger bryskt i magen på honom.
-Van der Velde, Henri van der Velde, jag äger den här butiken, stammade butiksägaren fram.
-Jag kan stå till tjänst med försäljning av mat, kaffe, tobak, ja allt vad ni vill ha.
Hartmann avbröt honom tvärt.
-Ditt svin! den ärorika tyska armen tar vad den vill ha, och sedan får vi se om vi bränner ned din butik eller inte!
Han gav butiksägaren en örfil med sin ena handske han tagit av sig och fortsatte förhöret.
-Vad vet du om amerikanerna? Har de varit här nyligen? Svara mig!
Butiksägaren darrade i hela kroppen.
-Jag vet ingenting bäste herr korpral...ingenting, jag driver bara min lilla butik och försöker att klara mig för dagen.
-Hartmann! var namnet, löjtnant Hartmann! Lägg det namnet på minnet för det kommer du att få höra många gånger innan vi är färdiga med eran stad.
Henri tvivlade inte på det, han började bli rädd nu, riktigt rädd. Han hade hört talas om SS-männens brutalitet. Här gällde det att hålla med i allt vad tysken sade.
Förbannade allierade, varför retirerade ni och övergav oss? Ni lämnar oss på nåd och onåd åt tyskarna. Ni var för svaga sa ni, skitprat, ena fega uslingar är vad ni är.
-Nå då tar vi det en gång till, vad vet du om de allierade?
Med hjälp av mynningen till en kulsprutepistol inkörd i ryggen på honom babblade Henri allt vad han visste om de allierades flykt. Hartmann lyssnade med stigande förtjusning på den lille butiksägarens berättelse.
-Det är allt jag vet, ni måste tro mig!
Henri stod på knäna nu och vädjade till löjtnanten.
-Bort med dina smutsiga fingrar från mig, sa Hartmann och knuffade undan Henri som ramlade omkull på gatan.
-Vi ska göra uppehåll i den...den...den här staden, Hartmann gjorde en gest med handen mot husen i omgivningen med en min av avsmak, -om den nu kan erbjuda oss någonting, vilket jag tvivlar på.
Han tittade uppåt mot fönstren i övervåningen till butiken.
-Din våning ska genast ställas till förfogande för Wehrmacht. Jag inkvarterar mig här och mina män tar våningarna bredvid, är det uppfattat?
-Ja ja, allting till er tjänst ärevördige löjtnant, gnällde den lismande Henri.
Butiksägaren kravlade i smutsen framför Hartmann medan han försökte vara till lags så mycket som möjligt.
-Kanske man får föreslå en liten kopp kaffe, stammade han fram. -vi har ett trevligt cafe därborta på andra sidan gatan, den med skylten "Cafe Rene".
Han pekade för att visa tysken något som denne redan lagt märke till.
-Ja, en utmärkt ide. Vi förutsätter att kaffet ställs till vår disposition gratis.
Hartmann drog på sig sina handskar innan han öppnade dörren till butiken och klev in. En bjällra plingade och Hartmann försvann in i butiken med den lismande Henri tätt efter sig.
-Vi har sålt mycket saker till Wehrmacht som de haft stor nytta av tidigare...om jag får visa...
Rösterna dog ut då dörren stängdes.
*
De tränade SS-männen satte igång att genomsöka husen runt torget. De behövde ingen order från Hartmann för att genomföra sin rensningsaktion. Det här hade de tränat många gånger innan kriget och det satt i ryggmärgen på dem fortfarande, alla visste sin specifika uppgift. Under höga rop sparkade de in dörrar där ingen öppnade efter att ha satt en kulkärve genom dem. De arbetade sig framåt hus för hus och närmade sig en stor utbränd fyravåningsbyggnad. Den stora tegelstensbyggnaden hade träffats under ett allierat bombanfall då brittiska Mosquitos penetrerat väggarna med 250 kilos bomber och 20 mm kanoneld. Taket var till stora delar borta och längs sidorna sträckte sig sotiga ränder där elden slickat ytterväggarna. Ett idealiskt ställe för krypskyttar att gömma sig på och SS-männen som rensat området närmast torget tog sig försiktigt fram emot dess gavlar där ingångarna fanns.
*
I ett litet utbränt rum med möbleringen utspridd låg sergeant Campbell och hans commandogrupp.
-De röjer rejält där nere, muttrade Campbell då han såg några tyskar skjuta sönder en dörr för att sedan sparka in den.
-De är på väg hitåt nu. Jones! jag vill att du stannar här och försöker få skott på det där svinet till löjtnant. Töm hela magasinet i honom om han vågar visa sig igen. Ni andra följer med mig så ska vi ge tyskarna ett varmt välkomnande.
Jones nickade.
-Lita på Jones, ingen tysk tar sig förbi min kulspruta. Jag ska sveda huvudsvålen på honom om han dyker upp igen, skrockade han och kastade en blick på Campbell.
-Ni sydafrikaner har en lustig syn på humor, se bara till att du träffar honom också.
-Javisst sergeant.
Campbell sprang ut ur rummet följd av sina tre commandos. De banade sig väg genom en lång korridor där snön blåst in genom fönsteröppningarna och virvlade omkring längs golvet. Vid trappan som ledde nedåt stannade de och tryckte sig i skydd.
-Här stannar vi och väntar. När tyskarna kommer slänger vi ned handgranater på dem. Är det uppfattat?
De hukade sig i skydd av räcket som skulle hindra folk att ramla ned och plockade fram sina granater.
-Nu är de på väg. Jag hör redan hur de skriker med hesa röster utanför. De håller på att slå in dörren därnere. Vänta tills jag säger till.
Ett brak hördes och männen störtade in.
-Vänta, väste Campbell då han kastade en blick nedåt trappan.-de söker igenom nedervåningen först. Vi låter dem göra klart där nere och sen tar vi dem när de kommer upp.
SS-männen rusade in i den första våningen och började genomsöka rum efter rum.
-Satan! det är fler av dem, svor Campbell då en grupp SS-män på åtta man rusade in genom den sönderslagna dörren och rusade uppför trappan med höga rop. De försvann in på den andra våningen. Campbell kastade en hastig blick över kanten.
-De har lämnat kvar en vakt, väste han. -vi väntar tills de kommer upp för att genomsöka nästa våning, då ger vi dem allt vi har. Jag vill inte att någon kommer undan levande.
Ljudet av de brutala SS-männen nådde dem när de genomsökte våningarna under. Strax hördes trampet av kängor då gruppen på åtta man var på väg upp för trappan igen.
-Nu!, skrek Campbell innan de drog ur säkringarna på sina handgranater och slängde ned dem för trappuppgången. De studsade mot trapporna och landade på avsatsen under där de upphetsade SS-männen var på väg att börja rensa den tredje våningen på det avskum som kunde tänkas finnas där.
Granaterna detonerade som skarpa knallar då deras effekt förstärktes tiofalt i det trånga utrymmet. Ett kvävande moln av rök vällde upp mot Campbell och commandosoldaterna medan de hörde de fasansfulla vrålen ifrån män som förlorat armar och ben. På våningen nedan låg tre SS-män döda medan tre andra kravlade omkring på golvet med sina lemmar avslitna. Blod hade stänkt ut över väggarna och trappan såg ut som ett slaktbod.
Två män levde fortfarande men försvann kvickt ur synhåll då Campbell tömde sitt automatvapen nedför trappan. Mannen som stått på vakt låg död på marken utanför i en förvriden ställning. Han hade slungats dit av detonationen genom en fönsteröppning.
-Ge dem vad de tål bara! tappra män, vrålade Campbell så högt att Jones vid sin kulspruta förundrat vred på huvudet. -låt ingen komma undan med livet i behåll.
De återstående SS-männen kom rusande och fyrade av skurar av kulor som piskade mot väggarna bredvid Campbell.
-Vi drar oss tillbaka innan de får förstärkning. Om de lyckas forcera den blockerade dörren får vi det hett om öronen.
Han pekade längs korridoren mot en ståldörr spärrad av en stor hög med bråte.
-Dra er tillbaka, medan jag täcker reträtten.
Commandosoldaterna började springa tillbaka längs korridoren i riktning där Jones låg.
*
Jones hade samtidigt fått syn på en grupp SS-män som kom rusande över torget alarmerade av de höga ropen från sökpatrullerna.
-En liten bit närmare bara så har jag er alla, skrockade Jones och slöt fingret kring avtryckaren. -en liten bit till.
Kulsprutan började knattra med sitt hårda öronbedövande ljud.
-Era korvätare.
Jones iakttog med tillfredsställelse sin salva som mejat ned de springande SS-männen. De föll omkull på gatan och blev liggande i en hög. Campbell dök upp i dörröppningen.
-Jones! vi måste dra oss tillbaka, de håller på att omringa oss. Dörren håller på att ge vika och vi kan inte stoppa dem vid trappan någon längre stund.
-Jag kommer...jag tror jag knäppte fyra stycken.
-Skynda på nu, de bankar redan på ståldörren. Ta med dig kulsprutan och kom, vi har en utväg via fönstren.
Den tunna ståldörren höll på att ge efter då tyskarna bearbetade den med sina kolvar. Högen med bråte gav efter en bit och en pipa stacks in i springan och brände av en salva. Kulorna rikoschettade mot väggen och Campbell hukade sig automatiskt medan han gav eld mot trappuppgången där tyskarna började sticka upp sina huvuden.
-Om vi inte kommer härifrån snart blir vi inspärrade, fäst repet i fönstret och fira er ned. De satans tyskarna reagerade snabbare än jag trodde, de strömmar till över torget som en skock lämlar.
-Hade du låtit mig stanna kvar med kulsprutan, hade jag kunnat stoppa strömmen betänkligt, sergeant, är du säker på att du inte vill att jag ska gå tillbaka?
-Nej, nej, det är ingen ide längre, det är bara en tidsfråga innan de övermannar oss. Iväg genom fönstret nu, medan jag täcker reträtten.
Campbell såg ett huvud sticka upp vid trappan och drog iväg en salva. Det nedblodade ansiktet försvann hastigt.
-Dörren ger vika när som helst, de håller redan på att köra kolvarna genom plåten, sätt fart nu.
Campbell pekade mot raden av fönster som flankerade den långa korridoren.
Commandosoldaterna åtlydde hans order och började fira sig ned längs byggnadens baksida.
-Er tur Jones!, sa han och såg på sin grymme neger ifrån Sydafrika.
-Nej, sergeant, ni går före, jag ska ge tyskarna en avskedspresent.
Campbell ansåg det inte lönt att protestera, Jones var en sån som brukade få sin vilja igenom.
Envis som få, men pålitlig och bra. Jag är glad han inte står på tyskarnas sida.
-Ge dem rejält Jones, de där asen skulle kunna våldföra sig på din syster.
Han slängde vapnet över ryggen och började fira ned sig längs väggen.
Jones morrade mellan sina sammanbitna tänder.
-Nu mina vänner, ska Jones ge er någonting att tänka på. Leker man med en sydafrikan får man räkna med att få stjärtfjädrarna bortsvedda.
Han öppnade eld med kulsprutan stående från höften. Tyskarna tänkte inleda ett stormningsförsök vid trappan och anfallet avbröts hastigt då Jones svepte kulsprutan fram och tillbaka. Två döda SS-män rasade ned i trappuppgången och de övriga tryckte sig så tätt de kunde mot golvet.
-Vi kommer tillbaka tyskar, vi kommer tillbaka, var så säkra på det.
Han hakade loss en handgranat och slängde den på högen av bråte vid ståldörren. Den var på väg att ge vika.
Med kulsprutan i ena handen firade han sig ned för väggen till de andra som väntade.
En grym min föll över hans ansikte då han hörde detonationen som fick de inrusande tyskarna att kastas bakåt av tryckvågen.
-Där fick ni för Meuse, muttrade han och kastade en sista blick upp mot fönstren på våningen där uppe. Jones som varit en av försvararna 1940 hade förtvivlat försökt hindra Hitlers trupper att korsa floden. De hade misslyckats den gången och Jones hade fortfarande i minne den fasansfulla slakten de utsatts för.
-Vi måste bort härifrån innan de hinner hämta sig från överraskningen. Klättra ombord på jeepen tappra män så ger vi oss av, det gäller dig också Jones!
Negern stod bredbent och fyrade av salva efter salva från sin kulspruta mot fönsteröppningarna.
-Håll er nere tyska svin annars kanske en kula vingklipper er.
Negern vrålade oavbrutet medan kulsprutan skakade i hans väldiga nävar.
-Jones kom ombord nu, vi väntar inte längre.
Negern halade sig ombord och väste hest:
-Siste man är med, sergeant, stampa gaspedalen i botten.
Föraren löd han order och jeepen försvann iväg utom skotthåll för tyskarna i fönstren.
Jones skrattade högt där han låg på rygg i jeepen.
-Glo så mycket ni vill surkålsätare, ni kan ändå inte hejda oss.
Han tryckte ned mössan djupare på sitt huvud med sina väldiga nävar.
*
Löjtnant Hartmann vred förundrat på huvudet framför betjäningsdisken i
Henri van der Veldes lilla butik. Ljudet av skottlossning utifrån torget tilldrog sig hans uppmärksamhet.
-Det kan väl inte vara amerikanerna som gått till motanfall? Då borde jag ha blivit förvarnad.
Han fingrade nervöst på hölstret till sin Luger medan SS-mannen som var hans livvakt visade tydliga tecken på nervositet. Svetten rann längs ansiktet då han gav Hartmann en nervös blick.
-Golz! se efter vad det är för oväsen där ute.
Livvakten slet upp dörren och skyndade ut.
-Du har väl inte ljugit för mig? ditt svin, väste Hartmann och såg på den lille butiksägaren med ondskefulla ögon. -om du gjort det är du den första som faller för min Luger.
-Nej! Neej!, tjöt Henri förskräckt medan han stirrade på Lugerns mynning som stadigt pekade på hans bröst. -jag skulle aldrig ljuga för Wehrmacht. Ni måste tro mig! Ni måste tro mig!
Hans röst var nästan i falsett.
-Det kanske är någon krypskytt som era ärorika pojkar tagit itu med, försökte han för att blidka löjtnanten.
Dörren slängdes upp och Hartmann var farligt nära att sätta en kula i sin livvakt då denne störtade in.
-Löjtnant! några krypskyttar har hittats, de håller på att ta itu med dem precis, men de håller hela torget under eldgivning.
Golz hukade sig bredvid dörren.
-Håll er nere löjtnant, några kulor kan rikoschetta hitåt.
-Ja ja det är bra Golz men jag tror inte det är någon fara.
Hartmann hann inte mer än uttala meningen förrän en förlupen kula från Jones kulspruta krossade det stora butiksfönstret och ven in i butiken innan den slutade sin färd i en stor mjölsäck. Ett moln av vitt pulver virvlade runt medan Henri blev alldeles blek.
-Mi..mi..mitt fönster, stammade han fram, -mitt stora dyra fönster.
Hartmann låg raklång på golvet i skydd medan han iakttog sin kraftige livvakt.
-Golz, vad är det som händer? tala om vad du ser.
Golz lyfte sitt huvud försiktigt och spanade ut på torget i riktning mot byggnaden där Jones höll igång sin eldgivning.
-Det ser ut som att några av dem har förskansat sig i den utbrända byggnaden. Nu ser jag några av våra pojkar göra en stormning, hans röst avbröts av en knattrande eldskur då de tyska SS-männen mejades ned av Jones kulspruta och blev liggande på torget.
-De slaktar dem, det är fasansfullt.
-Golz! vilka är det som slaktar vem? Golz svara, fräste Hartmann där han låg raklång på golvet och kliade sina ärr i ansiktet.
Golz svarade inte, han var alltför upptagen med att iaktta det hemska skådespelet som utspelade sig framför hans ögon. Det gick ett par minuter och ljudet av skottlossningen avtog plötsligt. Golz vågade sig ut på gatan medan Hartmann försiktigt reste sig upp och följde efter.
En SS-man kom rusande och ställde sig i givakt.
-Löjtnant, vi engagerade nyss några krypskyttar. Vi drev bort dem men inte utan egna förluster. Alla byggnader runt torget är säkrade.
-Det är bra, det är bra, gå tillbaka till din post igen, svarade Hartmann och såg på när SS-mannen skyndade iväg.
-Är det inte det jag alltid har sagt Golz? Ingen kan stå emot SS-männens raseri. De är de finaste soldater som går att uppbringa.
Hartmann studerade den utbrända byggnaden där hans män just säkrat den sista och översta våningen. Sedan vände han på klacken och gick in i butiken igen där den förkrossade Henri just höll på att sopa upp glassplittren.
-Sluta upp med det där och visa mig till mitt rum istället. Du får syssla med glasplockning vid ett senare tillfälle.
Henri avbröt motvilligt sitt arbete och visade löjtnanten uppför en trappa.
-Jag har rummen här uppe...det finns både dubbelrum och enkelrum. Gardinerna kan ändras efter tycke och smak. Badrummet ligger mittemot mitt eget och där kan...
-Prata inte så mycket och se till att få ditt feta arsle uppför trappan bara. Jag är inte här för att diskutera inredning.
På övervåningen fanns en korridor som ledde till de olika rummen och Hartmann trängde sig förbi.
-Det här rummet tar jag, ni Golz får ta rummet bredvid.
Han studerade rummet han klivit in i. Det var sparsmakat möblerat med en stor säng som upptog det mesta av dess yta. Under fönstret stod ett litet bord med en duk och en smal vas på det och en garderob fanns till höger om sängen. Hartmann gick fram till garderoben, öppnade den och slet ut alla kläder i en hög på golvet.
-Här ska mina kläder hänga, inget annat!
Han trampade på kläderna med sina smutsiga och blöta kängor innan han sparkade dem mot Henri som snabbt samlade ihop dem. Golz, den store SS-mannen stod i dörren och flinade.
-Nu kommer huvudstyrkan, Golz, sa Hartmann och lutade sig ut genom det öppna fönstret för att iaktta kolonnen med pansarfordon som rullade in på torget.
-Jag får det till trettiotvå trupptransportfordon och åtta tunga stridsvagnar. Den sista verkar vara överstelöjtnant Kranz Tiger 2:a. Den enfaldiga klåparen!
Han kastade en blick på Golz.
-Han är alldeles för blödig av sig. Om någon ska leda den här operationen borde det vara jag. Jag skulle statuera exempel på statsbefolkningen med en gång. Vi borde hänga några civilister på torget, så de lär sig att inte sätta sig upp emot Wehrmacht en gång för alla. Henri!
Butiksägaren ryckte till.
-Jag tror jag tar en sväng förbi det där cafeet ni rekommenderade. Till ikväll vill jag ha iordninggjort en rejäl kvällsmåltid, smörgåsar med ost, lök, skinka och ägg, och till det varmt kaffe.
-Ja löjtnant, det ska vara ordnat då ni återvänder.
Henri nickade och försvann ut genom dörren.
-Kom nu Golz så tar vi en titt på det där cafeet.
Hartmann och Golz gav sig av ivrigt dunkandes varandra i ryggen.
*
Kranz Tiger 2:a dundrade in på torget och stannade invid en trottoarkant.
En SS-man klev fram för att avlägga rapport.
-Utmärkt, korpral utmärkt, utbrast Kranz då han såg ned på honom. -staden säkrad och allt motstånd nedslaget?
-Ja, så var det. Den sista motståndsfickan slogs ut för bara ett par minuter sen.
Kranz och de övriga i hans besättning klättrade ned och sträckte på sig. Han tog fram sin karta och studerade den.
-Männen är trötta och behöver vila sig. Jag tror vi stannar här för natten och låter männen inkvartera sig, och sedan inväntar vi order för morgondagen. Jag vill ha fordonen kamouflerade ifall vädret skulle lätta. Om de allierade jaktbombarna dyker upp får vi det hett om öronen. Dessutom behöver fordonen fylla på sina ammunitionsförråd.
-Det kan nog vara ett klokt beslut, svarade Meyer och nickade, -jag är rätt så trött själv. En varm säng skulle inte sitta dumt nu.
-Meyer, du ser till att ordna allting så ska Schultz och jag ta en tur och inspektera staden.
Där har vi ett cafe...då kanske man kan få sig en kopp kaffe eller två, jag skulle verkligen behöva piggas upp, mina ögon håller på att muras igen.
Tillsammans med Schultz, den ljushårige och magre föraren, började Kranz gå över torget.
-Cafe Rene, låter bekant på något vis, sa Kranz och Schultz nickade instämmande.
De nådde fram och Kranz öppnade dörren och klev in i den rökiga lilla lokalen. Runda bord fanns utplacerade med jämna mellanrum och de flesta var upptagna. Löjtnant Hartmann och hans livvakt Golz reste sig och hälsade reglementsenligt.
-Det är bra löjtnant, ni kan sätta er igen, sa Kranz och slog sig ned vid ett ledigt bord utan att veta att Hartmann iakttog honom med sitt enda kvarvarande öga. Servitrisen kom fram för att ta deras beställning.
-Bayerskt öl, bayerskt öl till oss båda, sa Kranz medan han gav flickan en uppskattande blick.
Hon log och trippade iväg och på vägen tillbaka passerade hon Hartmanns bord.
-Och vad heter en sån nätt liten dam då?, frågade Golz och tog tag i hennes arm.
-Vera, sa servitrisen och försökte dra loss armen. Golz gav sig inte.
-Vera? Vad skulle Vera säga om att följa med tillbaka till mitt natthärbärge ikväll?
Golz flinade.
-Släpp mig! sa Vera och försökte komma undan. Golz flinade ännu mera medan Hartmann förnöjt åsåg det hela kliande sina ärr.
-Så lätt kommer du inte undan lilla gumman. Det vet väl alla att när ni kvinnor säger ja så är det ja, och när ni säger nej menar ni i alla fall ja.
Det hade blivit tyst i lokalen. Allt sorl hade dött ut och Kranz var precis på väg att ingripa då Vera fick tag i en flaska med vin och drämde den med alla sina krafter i skallen på Golz. Han dröp som en klubbad oxe i golvet med ögonen vända ut och in och ett torrt franskt vin rinnande över sig. Vera drog loss sin arm och rusade iväg medan Kranz skrattade lågt för sig själv. Hartmann satt som förlamad i sin stol och kom sig inte för att ingripa. Sedan beordrade han två SS-män att bära iväg den medvetslöse livvakten till butiken för att få vila ut.
Hartmann reste på sig och följde efter de två SS-männen då de släpade iväg med den tunge Golz under sina armar. Dörren smällde igen.
Sorlet startade igen medan Kranz skrattade åt Schultz.
-Han fick vad han tålde, hon har verkligen krut i sig den där flickan. Var det Vera hon hette?
Kranz drog sig till minnes den ljuvliga servitrisen. Doften av hennes parfym hängde fortfarande kvar kring deras bord medan han tänkte på hennes långa blonda hår, hennes röda läppstift, hennes målade ögon och hennes kurviga kropp med former som kunde få vilken man som helst att överge sin fru.
-Det var verkligen en kvinna, Schultz, sa han och hade i detta ögonblick totalt glömt bort lilla Anna som väntade där hemma.
-Slå henne ur hågen överstelöjtnant, slå henne ur hågen och tänk inte mer på det.
Kranz kunde inte slå henne ur hågen och då hon återvände till deras bord med två stora stop gott bayerskt öl log Kranz mot henne.
-Du gav verkligen svar på tal.
-Jag gillar inte karlar som klämmer på mig överallt, sa hon och log tillbaka med ett leende som fick Kranz hjärta att slå några extra slag.
-Kan ni inte slå er ner och göra oss sällskap, fröken Vera?
Till Kranz stora förvåning svarade hon ja och slog sig ner vid bordet en stund senare.
Det blev en trevlig kväll och då Kranz till sist vandrade tillbaka efter stängningsdags gjorde han det med Vera vid sin sida. Schultz hade gått i förväg för att ordna logi åt sig själv medan Kranz beslutat att följa den vackra Vera hem efter hennes inbjudan.
-Här bor jag, sa Vera då de svängde upp framför ett litet hus i tegel inklämt mellan en rad andra likadana hus. Dess två våningar höjde sig en bit över de övriga då Kranz följde henne till dörren. Vera öppnade med sin nyckel och de klev in i mörkret innanför. Sedan vände sig Vera mot honom och lade armarna om hans hals.
-Å Kranz du är helt underbar, håll mig om midjan, viskade hon då Kranz besvarade hennes kyssar.
Han började dra av hennes klänning över huvudet medan hon villigt hjälpte till. I mörkret kunde han se hennes kropp avteckna sig då hon knäppte upp hans svarta pansaruniform och så var de plötsligt nakna. Hennes varma hand slöt sig om Kranz resta kön innan hon gick ned på knä och började suga av honom. De röda läpparna rörde sig fram och tillbaka medan Kranz slöt sina ögon och njöt.
-Å gud så du gör, flämtade han innan de en stund senare tumlade ned i sängen båda två. Hennes varma andedräkt slog emot hans öra.
-Jag vill ha dig Kranz, ta mig nu, jag vill att du tar mig bakifrån. Jag vill göra det som djuren.
Kranz stirrade storögt på konturerna av hennes kropp då hon ställde sig på alla fyra. Hennes varma hand sträckte sig mellan hennes fasta lår och greppade Kranz lem.
-Kom nu, jag vill att du tar mig, du behöver inte vara blyg, flämtade hon i mörkret och ledde honom rätt. Kranz kunde känna sin styva lem penetrera hennes öppning och sedan var han inne.
-Åh gud också, tänkte han -hon är alldeles otrolig.
Veras stönanden nådde honom då han körde sin lem in och ut ur henne.
-Nu kommer jag Vera! skrek Kranz -nu kommer jag!
Vera stönade högt då det gick för henne samtidigt som Kranz släppte lös allt han hade.
Efteråt låg de tätt intill varandra och andades ut medan Vera snyftade.
-Å Kranz, stanna hos mig, snälla du stanna hos mig. Du får inte lämna mig, lova det.
Kranz sände en sista tanke till lilla Anna innan de somnade tätt ihopslingrade.
*
Golz vaknade med en känsla av att ha blivit överkörd av ett godståg. Han skakade på huvudet och försökte fokusera blicken på en tavla av en liten fruktkorg som störde hans synfält. Frukterna flöt ihop innan de började framträda skarpt igen. Han såg sig omkring i rummet där han låg innan han försökte resa sig upp och allting började svartna. En stund satt han där och försökte vänja sig medan han masserade den stora bulan på sidan av sin tinning.
Vad fan är det här? Vad gjorde jag igår egentligen? Jag kommer ihåg att vi gick till cafe Rene och sen...sen minns jag ingenting mer. Vad blandar de i kaffet på det där stället?
Han reste sig upp och vinglade försiktigt ut ur rummet medan han stödde sig mot väggarna. Toalettdörren var till höger och han vinglade in, tände lampan och betraktade sig själv i spegeln.
-Fy fan så du ser ut, sa han åt sin egen spegelbild där den framträdde i spegeln. -Vilket jävla blåmärke och huvudet ömmar fruktansvärt, jag måste ha ramlat och slagit mig rejält.
Det knackade på dörren och Golz fräste -Vad är det?, medan han baddade ansiktet med en våt handduk. Löjtnant Hartmann öppnade dörren på glänt och skrattade.
-Snarstucken idag min käre Golz? Nu ser du nästan ut som jag, sa han och drog handen över ärren i ansiktet.
-Du fick dig en rejäl omgång igår kväll, så rejäl att vi fick bära dig tillbaka hit, pojkarna och jag.
Han skrattade igen medan han knäppte knapparna i sin uniformsjacka och rättade till märket med den tyska örnen på höger bröst.
-Vad hände?, flämtade Golz, det känns som att ett jävla tåg kört över mig.
-Inget tåg men väl Vera, du minns väl Vera, servitrisen?
Golz kände att minnena sakta började återvända.
Vi gick in på cafeet, slog oss ner och beställde in kaffe och sen...
Golz mindes plötsligt allting klart och tydligt.
-Den hyndan! Hon slog mig med någonting.
-En flaska, insköt Hartmann, en flaska fint franskt årgångsvin...ett sådant slöseri.
-Den hyndan, gastade Golz igen, -hon hade mage att dänga en flaska vin i huvudet på en soldat tillhörande SS.
-Jag har sparat det bästa till sist, sa Hartmann med illa dold förtjusning i rösten. -gissa vem hon lämnade cafeet med vid stängningsdags?
Golz blev stel i hela kroppen då han stirrade på Hartmann.
-Vem?
-En viss herr överstelöjtnant.
Golz blev ursinnig.
-Min Vera! Gick han hem med min Vera?!
Hartmann nickade förtjust då han såg raseriet i sin livvakts ansikte.
Golz körde knytnäven genom spegelglaset av ursinne.
-Ingen överstelöjtnant ska komma och ta Vera ifrån mig! Hon är min! Jag ska sätta en kula i skallen på den jäveln!
Golz drog sin Luger och körde in ett nytt magasin i det.
Han fortsatte gasta tills Hartmann avbröt honom.
-Lyssna på mig! röt han, Golz! lyssna på mig! Om du sätter en kula i överstelöjtnant Kranz kommer du att ställas upp mot en mur och arkebuseras på fem röda sekunder. Man skjuter inte en överstelöjtnant hur som helst. Nej det här måste skötas med finess.
-Vad menar du?
-Om en viss överstelöjtnant, jag nämner ingen vid namn, skulle, låt oss säga råka ut för en liten olycka, vem skulle då vara mest lämpad att ta över?
-Ni herr löjtnant?
-Precis. Du har ju begåvats med några hjärnceller i alla fall, Golz.
Golz log osäkert åt berömmet. Han var inte riktigt på det klara med vad Hartmann menade.
-Om...låt oss säga om, överstelöjtnant Kranz råkade ut för en olycka och blev så skadad att han inte kunde fortsätta, ja till och med dog, skulle det inte då vara helt logiskt att en viss löjtnant Hartmann, med erfarenhet från den ryska fronten vore mest lämpad att ta över?
-Jo...
-Det finns så många saker man kan råka ut för. Ingen behöver få reda på hur det gick till.
-Men varför skulle de sätta en löjtnant till posten som befälhavare för ett helt förband?
-Därför att mina erfarenheter från den ryska fronten gör mig särskilt lämpad till detta, sa Hartmann med viss irritation. -Var du lugn bara, det kommer att gå precis som vi tänkt oss. Tänk dig Golz vilken lyx vi kan njuta av sedan.
Golz log beräknande.
-Lyssna på mig Golz! så här ska vi göra...
Han ledde ut Golz, föste in honom på sitt rum och stängde dörren efter sig. Ett svagt mumlande hördes genom dörren då Hartmann började redogöra för sin plan.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar