Offensiv kap 5-massaker

Klockan blev två, och framryckningen fortsatte. Genom radiokommunikationer fick de reda på att den stora Ardenneroffensiven kommit som en total överraskning för de allierade som vek undan längs hela fronten. De tyska pansarspetsarna svepte fram genom Ardennernas snötäckta skogar följda av en flodvåg tyska elittrupper som mejade ned allt motstånd. Amerikanerna och britterna hade retirerat så hastigt att de inte hunnit få med sig sin materiel och stora mängder hade erövrats.

Propagandaminister Goebbels vågade sig på ett eldande tal om de kommande segrar som låg framför dem, och höjde den tyske soldatens oförskräckta mod till skyarna. Kranz lyssnade på den knastriga rösten ur transistorradions högtalare innan den följdes av den välkända sången Deutschland uber alles. Han skakade på huvudet medan han iakttog Meyer som med ögon lysande av fanatism stirrade på radion.
-Ni hör väl?! Våra oövervinnerliga soldater ska tvinga de allierade på knä, och sedan blir det ryssarnas tur. Bolsjevikerna ska dingla från varenda lyktstolpe när vi är klara med dem! skrek han med gäll röst och dunkade knytnäven i sidan på stridsvagnen.
Han är ju komplett galen, människan, och honom ska vi ha med oss, vanvett.
Kranz iakttog scenen med vämjelse. Han slog tankarna ur hågen och vecklade ut sin karta på stridsvagnens bakparti där han tydligt kunde se vägarna till nästa anfallsmål.
-Här ligger Malmedy, en liten håla som snart ska införlivas inom Tysklands gränser. Den ligger ungefär femton kilometer väster om våran nuvarande position.
Kranz rättade till sina båglösa glasögon innan han gav sina order.
-En förtrupp på tre pansrade trupptransportfordon och en spaningsbil kör i förväg och rapporterar alla hinder framför huvudstyrkan. De undviker att bli inblandade i några strider tills stridsvagnarna hinner fram och kan blåsa bort allt motstånd. Några frågor? Inga? Bra, då sätter vi igång.

Han gav sina order per radio och den lilla förtruppen rullade iväg. Kranz väntade i tio minuter innan han vecklade ihop kartan och beordrade in alla i stridsvagnen. Motorerna mullrade igång och kolonnen satte av. Kranz vädrade strid medan han såg upp emot den blytunga himlen med sina lågt hängande moln. Vädrets makter var fortfarande på deras sida.

*

Tio kilometer längre bort stod sergeant Campbell och betraktade sina män som höll på att täcka över en stridsvagnsmina. Hans grupp på fem tungt beväpnade commandosoldater förberedde ett bakhåll för de ovetande tyskarna.
Ett par timmar tidigare hade de med stigande förvåning hört nyheterna om tyskarnas framryckning. Det var mycket troligt de skulle komma den här vägen och hade beslutat sig att göra allt som stod i deras makt för att fördröja tyskarna.
Den trettiofyraårige Campbell var en ärrad man. De kantiga kindbenen flankerade en liten och välansad mustasch som prydde hans överläpp. Han var iklädd de brittiska commandotruppernas kamouflagedräkt med en svart basker som dolde hans tunnhåriga skalle. Över detta bar han en vit snöskyddsdräkt med tillhörande huva som fick honom att smälta ihop med omgivningen. Han hade slagits mot tyskarna i Frankrike sedan D-dagen med de allierades invasion på kontinenten. Campbell visslade gällt.
-Jones! Skynda på med det där, tysken kan vara här i vilken stund som helst.
-Det är snart färdigt.
Han plattade till snön noggrant.
-Nu kan ingen se att det ligger någonting här, jag ser den knappt själv fastän jag vet var den finns. Det krävs ett stadigt tryck för att få den att detonera så risken att någon infanterist sätter foten på den och flyger i luften är liten. Om nu inte denne ställer sig och hoppar på den.
Campbell skrattade.
-Det är bra Jones, jag ser att du kan dina saker.
Negern gav till ett brett grin mot sin överordnade.
-Sergeant, jag skulle vilja se den tysk som försöker ta sig förbi här, det blir en syn vill jag lova.
-Jones, ta med dig kulsprutan och sätt upp den på höjden.
Campbell pekade på en liten snötäckt kulle ungefär trettio meter bort.
-Det är en strategiskt viktig position och därifrån kan du täcka hela vägen, låt ingen slippa förbi för då får vi dem i ryggen.
-Ska bli sergeant, du kan lita på Jones. Jag och miss AnnaBelle ska skalpera varje tysk som försöker smyga sig förbi. Han klappade kulsprutan kärleksfullt innan han tog den på axeln och började pulsa fram genom snön mot kullen.
-Förbannade tyskar. Tar ni den här vägen ska jag ge er vad ni tål. Ni tror ni kan husera hur som helst men inte den här gången.
Jones kom från Sydafrika. Han hade gått med som frivillig vid krigsutbrottet och sedermera placerats vid commandostyrkorna. Han gillade devisen "slå till snabbt och försvinn sedan", som de tillämpade, den hade många gånger räddat deras liv.
Nu hade han kommit upp på höjden och fick syn på en bra position mellan några stora snötyngda träd.
-Det här blir ett bra ställe...i skydd av träden.
Han ställde upp kulsprutan, en Bren Mk 1, mellan stammarna och lade sig bekvämt tillrätta. Efter att kontrollerat magasinet osäkrade han kulsprutan och lät den vila inriktad på den punkt av vägen där minorna fanns nedgrävda.
-Nu ska du och jag hejda alla tyskar som försöker ta sig förbi, sa han åt sin kulspruta som om den varit en levande person och kunnat höra vad han sa.
Campbell nickade och gav till en grym min av förtjusning när han såg sin man gå i ställning på kullen.
-Det är ett bra ställe för ett bakhåll. Träddungen skyddar mina män och ger dem bra positioner. Låt tysken komma så ska vi ge dem ett varmt mottagande.
Campbell drog sig bakåt medan han på samma gång suddade ut spåren efter sig. Han intog en ställning strax bredvid vägen mellan några träd och gjorde i ordning sitt automatvapen, en Sten Mk 5 innan han tog fram några handgranater och lade dem i en prydlig rad framför sig.
Campbell log för sig själv och tog upp sin kikare för att spana längs vägen. Någonting rörde sig långt borta i synfältet.
-Det ser ut som att våra vänner tyskarna kommer på besök. Om jag inte tar fel är det där symbolerna för den 1:a SS pansardivisionen. Håll er redo tappra män, snart faller det första bytet i våran grop.
Hans röst dog ut innan han lade ifrån sig kikaren och greppade sitt vapen med ett stadigt grepp.

*

De tre trupptransportfordonen och spaningsbilen ur Kranz förtrupp närmade sig i hög hastighet. I tornet på spaningsbilen satt en utkik och undersökte vägen framför dem i sin kikare.
-Steiner, ser du dungen där borta? Perfekt för ett bakhåll eller hur? Jag gillar det inte alls.
Föraren stampade gaspedalen i botten och spaningsbilen sköt fart framåt som en katapult.
-Struntprat! Det bakhåll finns inte som hinner stoppa mig. Jag gick ut som kursetta vid Berlins förarskola, du ska inte vara så orolig...håll i er för nu ska det bli åka av!
De skrämda medpassagerarna höll fast sig så gott de kunde. Spaningsbilschaufför Steiner var ökänd för sin brinnande iver att krama de sista hästkrafterna ur varje fordon han fick tag på. Han lade i en högre växel och ökade hastigheten ännu mera. Spaningsbilen sköt som en pil förbi de tre trupptransportfordonen då Steiner med van hand manövrerade den förbi för att ta täten.
-Jösses Steiner! ta och lugna ned dig lite, skrek utkiken som slängdes fram och tillbaka där han satt och försökte behålla greppet.
-En vacker dag kommer du att köra ihjäl oss alla!
Men Steiner hörde ingenting. Han stirrade med hypnotisk blick på vägen framför sig medan han undrade hur han skulle passera dungen, utan att behöva lätta på gaspedalen.
Den här ivern att komma först gjorde att Steiner brukade råka illa ut, precis som nu. Spaningsbilens främre hjul rullade över djävulstingesten i dess väg. Besättningarna i de efterföljande fordonen kunde se spaningsbilen kastas upp i luften i en hög kaskad av snö samtidigt som knallen nådde deras öron. Kroppar slungades genom luften tillsammans med stålsplitter då bitar av spaningsbilen ven omkring. Då den slog i backen igen som en förvriden metallhög var alla därinne redan döda.

*

-Nu! skrek Campbell och linjen av commandos öppnade eld. De tre efterföljande pansarfordonen togs under eld då de tvärstannade bara några meter ifrån de rykande resterna av Steiners spaningsbil. Överrumplingen var total.
Kulor smattrade mot plåtarna då Campbell besköt dem samtidigt som Jones hade fått igång sin lätta kulspruta och sände en skur av stål genom de öppna överdelarna på fordonen. Män slaktades skoningslöst. Det fåtal tyska soldater som lyckats ta sig ut mejades ned av Jones kulspruta.
En officer som försökte leda ett stormningsanfall mot kullen fick huvudet bortskjutet innan han hunnit ta två steg. Anfallet kom av sig och tyskarna kurade ihop sig bakom sina pansarfordon. Förarna var redan döda och deras kroppar hängde slappt över rattarna.
Campbell drog ur säkringen till en handgranat och lobbade snyggt in den i ett av de öppna fordonen. Explosionen slungade ut döda kroppar och tyskarna började fly i vild panik.
-Jones! låt dem inte komma undan.
Jones log grymt, han tänkte verkligen inte låta dem komma undan.
Han lät kulsprutan spela medan kulsvärmen mejade ned de flyende tyskarna. De rasade omkull på vägbanan och sedan upphörde eldgivningen och en spöklik tystnad lade sig över det hela. Campbell reste sig ifrån sitt gömställe och bytte magasin innan han tog sig upp på vägen och försiktigt närmade sig de övergivna fordonen. En tysk rörde sig fortfarande på vägbanan och Campbell satte tre snabba skott i honom från nära håll.
-Jag tror alla är döda nu, det där skötte du snyggt Jones.
-Du var inte så illa själv om jag får säga, sa negern som pulsade nedför kullen, -den där handgranaten var ett mästarkast. Jag tror inte jag hade kunnat göra det bättre själv.
-Det här var bara en förtrupp. Huvudstyrkan måste vara i antågande. Jag tror det är klokt att ge sig iväg och inte utmana ödet.
De kastade en hastig blick på sitt förstörelseverk innan de började springa tillbaka längs vägen dit deras jeep stod gömd.
-Full fart mot staden, nu måste vi slå larm och försöka organisera något motstånd. Campbell höll fast sig då den lilla jeepen spurtade iväg.
-Det är snappat..., sa föraren och ställde sig på gaspedalen innan jeepen försvann i ett moln av snörök.

*

-Örnen, kom in. Örnen, kom in.
Kranz rynkade på ögonbrynen och lade pannan i djupa veck.
-Jag får inget svar från spaningsstyrkan. Antingen är det något fel på radion eller så har de råkat i trångmål, och jag tror på det senare, men då borde de ha anropat oss hur som helst.
Kranz var en försiktig man och tog inga risker i onödan.
-Vi kör vidare nu men vid första skymten till något misstänkt sätter du en granat där. Har du förstått Heinz?
-Du kan lita på mig, överstelöjtnant. Jag och "Simone" ska ta hand om alla som sätter sig till motvärn.
Heinz skrockade för sig själv medan han spanade längs vägen som löpte framför dem.
-Överstelöjtnant! Jag ser ett rökmoln därborta. Det ser ut som om någonting brinner på vägen, en hög pelare av svart rök stiger mot himlen.
Kranz klängde sig upp i tornet och riktade in kikaren. Han zoomade in stället.
-Jag ser vraket av en spaningsbil, det är den som brinner. De andra fordonen står övergivna omkring och det ligger döda på vägen. Meyer! Håll kulsprutan beredd, jag tror de råkat ut för ett bakhåll. Jag gav dem stränga order att inte inblanda sig i handgemäng med fienden.
Stridsvagnen rullade långsamt närmare medan Kranz iakttog den hemska scenen som utspelade sig framför honom. På vägen låg en ung man med ansiktet stelnat i fasa.
-Skjuten i ryggen...de fega svinen måste ha skjutit dem när de försökte fly. De mejade ned dem utan pardon. Mina finaste trupper brutalt slaktade, döda.
-Vad tror du hände?
Heinz spända röst darrade en aning.
-Den första bilen körde på en mina, du ser gropen där? De övriga mejades ned då de försökte komma undan. Antagligen ett bakhåll i dungen eller på kullen.
Den stora Tigern stannade vid de utbrända pansarfordonen och Kranz såg sig omkring innan han anropade en av bilarna bakom.
-Löjtnant Hartmann! Ta med dig en grupp män och säkra positionerna på båda sidorna om vägen.
De vältränade SS männen under ledning av löjtnant Hartmann, en mager man med ärr över hela ansiktet, ett minne ifrån ryska fronten, och svart lapp för ena ögat, rusade fram för att utföra ordern. En grupp på fyra man tog sig upp på kullen och en annan grupp på fem man rensade skogsdungen på höger sida. Alla var utrustade med kulsprutepistoler och skafthandgranater utom Hartmann som själv bar en Luger.
-Positionerna säkrade, överstelöjtnant, mottog Kranz i hörlurarna.
-Det är bra. Sergeant Reymann! ni tar med en grupp av era ingenjörspojkar och rensar vägbanan från eventuella minor.
-Jawohl, herr Oberleutnant, kom svaret innan ingenjörssoldaterna skyndade fram för att göra vägbanan körklar igen.
Kranz iakttog hur de tyska pojkarna med den välkända tyska effektiviteten tog itu med sina uppgifter. Efter en minut var den första minan hittad, en på tjugofem kilo och de grävde snabbt upp den, avlägsnade detonatorn och släpade den åt sidan.
-En stor jävla bastard det där, sa Kranz och pekade. -Hade vi kört över den skulle vi gått samma öde till mötes som pansarbilen.
De hittade en till likadan några meter bort. En stor krevadgrop i vägen avslöjade var den mina legat som massakrerat spaningsbilschaufför Steiner så ohyggligt. De skulle precis börja släpa undan fordonsvraken då Kranz röt till.
-Låt bli det där! och överlåt det åt oss istället.
De förvånade ingenjörerna drog sig undan och tittade nyfiket på Kranz som för att försöka genomskåda vad han hade i sinnet.
-Schultz! Kör igenom med stridsvagnen. Nu ska vi visa dem vad en Tiger 2:a kan åstadkomma.
-Ja, överstelöjtnant.
Schultz ökade på gasen och det stora metallmonstret kastade sig framåt med ett vrål. De blockerande fordonen kastades åt sidan ned i dikena på båda sidor om vägen. Kranz hade använt Tigern som en stor bulldozer och föst undan fordonen som om de inte vägt någonting alls.
-Så där ska det se ut Schultz. Kör åt sidan och låt pansarfordonen ta täten. Vi har en stad att inta!
-Männen då, ska vi bara lämna dem eller?
-Vi har inte tid att begrava dem nu. Det är viktigast att vi rycker fram så fort som möjligt.
-Ja låt korparna ta hand om dem, sa Meyer, -när de hackat dem rena återstår bara skelettet på sin höjd.
-Meyer! sluta upp med det där dumma pratet. Det kan upplevas som obehagligt av vissa.
-Låt dem uppleva det obehagligt då, vad bryr jag mig om det?
-Käftas inte emot nu. Jag funderar allvarligt på att kasta av dig. Du snackar för mycket skit.
Meyer tystnade tvärt.
En efter en började trupptransportfordonen köra förbi och rullade vidare längs vägen i riktning mot staden som skymtade på avstånd. Ingenjörerna klättrade ombord på sitt fordon och likaså SS männen under löjtnant Hartmanns ledning, den ärrade veteranen från östfronten.
-Nu gäller högsta fart!, skrek Kranz. -Staden ska vara i våra händer innan det skymmer.
Han gjorde snabbt upp en plan. De skulle köra mot Malmedy så fort de kunde med pansarbilarna i täten, men istället för att köra rätt in i staden så skulle de göra en kringgående rörelse och falla försvararna i ryggen.
-På så vis kommer deras försvarspositioner att bli helt meningslösa.
Pansarspetsen var på väg igen mot sitt nästa byte.

Den lilla jeepen körde med hög hastighet in i staden och stoppades av en militärpolis med utsträckt hand. Han kollade deras papper innan de fick fortsätta. Sergeant Campbell häpnade över att ingen verkade vara medveten om faran som närmade sig då hans lilla grupp commandos bromsade in utanför stabsplatsen med dess tält.
Campbell hoppade ur och ställde sig i givakt inför en överste som studerade en kopp hett kaffe med stort intresse.
-Överste!
Översten sörplade i sig kaffet medan han iakttog Campbell med irritation.
-Ja sergeant, kan jag göra något för er?
-Det kanske man kan säga. Har ni inte hört att tyskarna är på väg hitåt? Vi slog just ut en av deras förpatruller några kilometer härifrån!
-Jaså? sa översten och sörplade i sig det sista kaffet i koppen. -då har vi ju några mindre att tampas med.
-Överste!
Campbell nästan skrek nu.
-Ni måste slå larm omedelbart! Tysken kommer att vara här om en kvart på sin höjd.
-Nå, nu tar vi det lilla lugna, sergeant. Jag tror ni överdriver. Ingen tysk sätter foten på vår sida av fronten någon mer gång under detta krig. Kriget är vunnet, har ni inte hört det? Ta en kopp kaffe och lugna ned er så ska ni se att era tyskar fortfarande befinner sig långt borta härifrån.
Översten räckte Campbell en kopp.
-Fyll på där borta hos kocken.
Så var han försvunnen och tältduken fladdrade där han gått in. En stor och kraftig militärpolis med bister uppsyn klev fram för att hindra Campbell från att följa efter.
-Kaffet är där borta! sergeant, sa han och pekade mot kocken med sitt lilla fältkök.
De hade inte haft någon kontakt med sitt högkvarter sedan översten fumlat med en kanna hett kaffe och spillt ut innehållet över deras båda radioapparater. Översten hade allvarligt funderat på att låta en tekniker laga dem men som han sa: Varför göra någonting idag som lika gärna kunde skjutas upp till imorgon.
Översten tog det med lugn och ro. Det fanns ingen brådska. Inga viktigare meddelanden skulle ändå komma att skickas. Teknikern kunde vänta...det kunde inte kaffet.
Kranz pansrade spjutspets jagade fram i riktning mot staden, vek av en kilometer innan och gjorde en kringgående rörelse mot norr. När de anföll från den västra sidan körde de in i staden utan att ett enda skott avlossades emot dem.

De pansrade fordonen körde rätt på och följde vägarna som ledde mot centrum och torget. En lång rad amerikanska soldater kom marscherande längs en väg och fann sig plötsligt stirrandes in i mynningarna på ett antal kulsprutor. De släppte villigt sina vapen och sträckte händerna i luften innan de föstes iväg som krigsfångar av bryska SS-män.

Kolonnen rasade vidare och körde in på torget där vild skottlossning började. Amerikanska soldater hade upptäckt de tyska fordonen och öppnade eld med sina karbiner. De tyska SS-männen hoppade ur trupptransportfordonen och tog itu med motståndet med väl inövad precision.

Stabstälten togs under eld då tyska kulspruteskyttar öppnade eld och ställde till med rena slakten bland de höga officerare som befann sig därinne. De perforerade tälten fladdrade i vinden medan ett antal överlevande stapplade ut för att tas till fånga. Bland de dödade befann sig översten som Campbell pratat med. Han höll fortfarande sin varma kaffekopp med ett krampaktigt grepp där han låg på rygg.

Motståndet slogs ned och då Kranz rullade in på torget i sin dödsmaskin så hann han bara vara med och iaktta då ett sista motståndsnäste slogs ut.

En grupp amerikanska soldater hade förskansat sig i en tegelbyggnad och sköt vilt på allt som rörde sig utanför.
-Hände hoch, amerikanen. Kapitulieren! sich ergeben, schnell! ropade tyskarna och möttes av en eldskur till svar.
De tränade tyska pojkarna skred till aktion. De kröp fram längs väggen bredvid fönstren och på ett tecken från sin sergeant kastade de in handgranater. Samtidigt steg en SS-man fram och satte ett halvt magasin genom dörren där låset befann sig. När detonationerna kom i korta skarpa knallar och kastade ut splitter genom fönstren sparkade en ny SS-man upp dörren och störtade in. Hans kulsprutepistol knattrade i korta eldskurar då han tömde magasinet genom röken för att bearbeta de sista överlevande. Så var den korta striden slut och all skottlossning upphörde då lugnet lade sig över staden. Nästan etthundra krigsfångar hade tagits och de placerades på ett snötäckt fält med beväpnade SS-vakter runtomkring. Fångarna fann det för gott att inte göra motstånd.

Kranz sken av upphetsning i ansiktet. Det var här han ville vara, i stridens hetta tillsammans med sina män och inte nedgrävd i någon bunker som Hitler och hans anhang.

De fick en lugn stund innan kaoset bröt ut. Ingen visste hur det hade börjat. Någon påstod att en fånge försökt slita k-pisten från en vakt. En annan sa att de erfarna veteranerna från östfronten drabbats av stora skälvan och börjat skjuta. Någon hade hur som helst börjat och nästa tagit efter och strax deltog alla SS-vakter med liv och lust i mördandet. När eldgivningen bedarrat var fältet täckt av livlösa kroppar.
Kranz var rasande. Chefen för vaktstyrkan försökte förklara sig.
-Idioter! vem gav er order om denna meningslösa slakt? De hade ju gett sig redan. Vilken inkompetent imbecill idiot gav order om detta?
-De, de försökte fly och mina män fann det för säkrast att öppna eld. Jag beklagar naturligtvis...
-Skitsnack! fräste Kranz, -det är ju rena vansinnet. Det tyska Wehrmacht sysslar inte med sådana här saker och det ska SS inte göra heller. Förstått?!
-Ja, överstelöjtnant, stammade vaktchefen fram medan han försökte värja sig för Kranz vredesutbrott.
-Kommer det här till de allierades kännedom kommer de kämpa till sista man och aldrig kapitulera. Tänk på det till nästa gång innan ni fingrar på avtryckarna.
Kranz snodde runt på klacken kokande av raseri. Det var sådant här han ville undvika.
Kranz samlade sina män runt kartan.
-Här, han pekade på en plats, -här ligger en stad vid namn Stavelot. Jag vet att ni är trötta efter dagens strider men jag ber er om en sista uppoffring. Jag räknar inte med att möta något motstånd i en stad av den storleken. Några lokala hemvärnsmän, kanske en handfull amerikaner, på sin höjd någon enstaka Shermans. Inget som borde bereda våra vältränade trupper några problem. Den ligger ungefär femton kilometer västerut. Vi måste utnyttja det dåliga vädret för våran framryckning, vem vet om det lättar snart?
Några nyheter om var den 9: pansardivisionen befinner sig, Heinz?
-Nej...de senaste rapporterna kom från ett spaningsplan som haft kontakt med dem vid lunchtid, innan han tappade bort dem i det dåliga vädret. Då befann de sig trettio kilometer härifrån.
-Vi har fortfarande överraskningsmomentet på vår sida men det håller på att rinna oss ur händerna. Det gäller att utnyttja varje fördel innan de kan slå tillbaka. Efter kvällsmörkret lär de inte företa sig någonting hursomhelst.
Kranz såg på sin klocka. Den visade 16:09 och skymningsmörkret började redan lägga sig. Han var ivrig att komma iväg så fort som möjligt och vid 16:30 tiden rullade återstoden av hans pansarstyrka vidare.

Den lilla jeepen med sergeant Campbell och hans commandos stod gömd på en bakgata. Så fort de tyska trupperna försvunnit ur sikte körde de iväg för att försöka hitta en väg ut från staden bort från de hotande tyska trupperna.