Offensiv-kap 4 Bullingen

Operation "Wacht am Rhein" gick enligt planerna. Längs hela fronten där de tyska stöttrupperna gått till anfall hade de snabbt slagit igenom de amerikanska linjerna och vållat panik. Nu var de på väg västerut medan sömniga befälhavare väcktes från sina drömmar och ombads komma till staberna omedelbart. I det allierade högkvarteret rådde stor förvirring. Tyska fallskärmsjägare hade landat bakom frontlinjerna och anfallit stabsplatser och besatt viktiga knutpunkter och ingen ville tro på nyheterna som strömmade in. Tyskarna ryckte framåt och gick inte att hejda.

*

Vid elva tiden rullade stridsvagnarna igen. Kranz hade fått förstärkning i form av SS-soldater i ett 40-tal bepansrade trupptransportfordon och ett antal pansarbilar. Kranz skickade en SdKfz 231:a i förväg för att rekognoscera och den pansrade spaningsbilen med sina åtta hjul skramlade iväg. Den decimerade stridsvagnsstyrkan satte fart med Kranz halvvägs ur tornet studerande sin karta. I sina båglösa runda glasögon utgjorde han en kuslig likhet med självaste Heinrich Himmler.

-Nästa mål blir Bullingen, en liten håla till stad. Det är inte mer än ett fåtal kilometer dit enligt kartan. Jag tvivlar att de gör motstånd men det är bäst att vara försiktig. Snabbheten är det viktigaste! Kan vi ta dem med överraskning är mycket vunnet. Hoppas fallskärmskillarna lamslagit alla förbindelser, i så fall har vi en chans.
-Meyer, du brinner förstås av iver att ge igen för vad de gjorde med din stridsvagn?
-Jawohl herr Oberleutnant! Vi kör bara över dem med spelande kulsprutor och rullar upp försvaret. De kommer springa som råttor som lämnar ett sjunkande skepp!
Meyers ögon lyste av fanatism när han redogjorde för hur de skulle krossa allt motstånd.
-Ja, ja Meyer, låt oss sköta kriget i fred nu, väste Schultz medan han tittade ut genom utkiksgluggen.

Stridsvagnarna rasslade fram i kolonn medan deras utkikar då och då kastade en blick mot den molntunga himlen. Kranz stoppade ned kartan igen och tog av sig glasögonen.
-Heinz! hur har vi det med ammunitionen, räcker den?
Det blev en stunds tystnad medan Heinz försökte tänka efter hur många granater han hade kvar.
-Tillräckligt för att klara oss, svarade han. Jag tror jag har tjugofem pansarbrytande och trettio högexplosiva, och några band till kulsprutan.
Kranz försökte räkna ut hur mycket ammunition de kunde behöva. De var snart tvungna att få påfyllning om det blev lika hårt motstånd i nästa stad.
-Det är bra Heinz, men slösa inte i onödan. Varje skott ska vara en träff.
-Mina skott är alltid en träff.
-Ja ja ja, nu ska vi inte bli alltför sturska.
Kranz log.
-Men det är bra att du är på alerten.

Det blev tyst i stridsvagnen då var och en satt i sina egna tankar. Drivbanden rasslade mot det isiga underlaget och motorns vibrationer fortplantade sig genom pansaret. Det började snöa och ett mjukt lager nysnö lade sig på Kranz svarta uniform medan sikten försämrades hastigt. Det blev svårt att se vägen som ringlade sig framåt men Schultz gjorde inga misstag. Han kände till vägen som sin egen ficka och lät den stora Tiger 2:an följa den tryggt.
-Hur går det med kulsprutan, Meyer? Du vet väl hur man sköter den? Det är bara att sikta och hålla in avtryckaren, sa Schultz.
-Ingen fara. Den här babyn ska jag sköta lika ömt som jag vaxar min egen rumpa.
Han skrattade högt åt sin egen lustighet. Meyer ansåg själv att ingen annan kunde vara roligare än vad han var, till omgivningens förtret.
-Hur är det med de där SS-gubbarna? Hänger de fortfarande med eller har de redan tappat bort sig?
Han skrattade högljutt igen.

Kranz försökte genomtränga snöröken som var ganska tät och kunde urskilja den närmast efterföljande stridsvagnen, inget mer.
-De hänger med, i alla fall för stunden. Vi får se när de hamnar under eldgivning.
-De lägger väl svansen mellan benen, skrockade Meyer. -det är vad jag tror. När de börjar skjuta springer de som yra höns jagade av en räv.
-Jag tror de är mer hårdföra än så, Meyer. SS skrämmer man inte så lätt. Han vände sig framåt igen.
-Håll er tätt efter varann, jag vill inte att någon kommer på avvägar, ropade han i mikrofonen och de efterföljande pansarfordonen löd hans order så gott de kunde.

Det blev tyst och ingen sade något då stridsvagnen skakade och gungade under Schultz kärleksfulla behandling. Tystnaden bröts då Kranz hörlurar sprakade till.
-Förtruppen här, kom in.
-Kranz här. Nå låt höra, vad ni har att rapportera.
-Överstelöjtnant, det är vår plikt att meddela att vi nått fram till utkanten av staden och inte stött på något motstånd. Det ser ut att vara klart hela vägen hit, kom.
-Det är bra, håll era nuvarande positioner och avvakta framryckning till vår ankomst, klart slut.
Kranz blev orolig. Han blev alltid orolig då det inte inträffade någonting på en kvart eller så.
Det är underligt att de inte befäst staden och redan sprängt pansarbilen åt helvete, eller väntar de på större byten som vår Tiger?
-Nu gäller det att hålla ögonen öppna, jag känner på mig att det är något djävulskap på gång. Kranz var en försiktig man.
-Jag tänker inte offra några fler stridsvagnar. Att sända in dem i Honsfeld innan infanteriet rensat staden var dumt och oövertänkt. Vi fick betala dyrt för min iver. Den här gången får trupptransporten gå in först i hög hastighet och rensa undan allt motstånd. Jag gör inte om samma misstag igen.

Tankarna malde runt i Kranz huvud. Plötsligt dök den framskjutna spaningsbilen upp ur snöfallet. De gjorde halt samtidigt som vädrets makter bestämde att ge med sig litegrann. Snöfallet avtog och Kranz kunde iaktta staden som reste sig framför honom. Han brann av upphetsning.
-Det finns få saker som går upp emot att erövra en stad...särskilt om man får förstöra den så mycket som möjligt. Den där slukar vi i en munsbit. Sätter de sig till motvärn ska de få lära sig vad våra Tigrars kanoner kan göra.

Bakom honom stod den långa kolonnen otåligt väntandes medan ett SS kompani gjorde i ordning kulsprutepistolerna. Kranz stod kvar i tornet och funderade medan han studerade staden i kikaren.
-Ingenting rör sig, absolut ingenting alls. Det är för stilla helt enkelt. Varför är inga bybor uppe? Jag gillar inte det här, någonting är i görningen, det känner jag på mig.
Framför sig kunde han se vägen som ledde fram till staden och försvann in mellan ett par rangliga trähus.
-Jag sprider ut stridsvagnarna medan en liten styrka med trupptransportfordon får göra en framstöt mot staden. Är de där måste de ge sig till känna.

Då hans order gått ut började stridsvagnarna genast inta positioner med goda mellanrum på båda sidorna om vägen, medan deras hotfulla eldrör riktades mot staden. De pansrade trupptransportfordonen började röra på sig och passerade medan de i hög fart kastade sig mot staden.
-Schultz! Håll dig beredd, och du också Heinz. Nu får vi se om de har vaknat på rätt sida i staden.
Heinz studerade stadens utkanter genom sitt gummisikte, fortfarande i åtanke det fasansfulla blodbad de utsatts för tidigare.
-Meyer du får ta och..., längre hann han inte komma innan en våldsam explosion skakade stridsvagnen. Kranz ryggade tillbaka instinktivt då det främsta av pansarfordonen plötsligt kastades upp i luften som av en osynlig hand för att sedan slå i marken med en stöt som fick det att knycklas sönder och samman. I vägbanan syntes en stor grop. Skriken från de lemlästade soldaterna var outhärdliga.
-Minor! skrek Kranz,-de har lagt ut minor!
Det efterföljande fordonet gjorde en tvärnit då föraren trampade på bromspedalen i panik och sedan vred ratten åt vänster så mycket att den for av vägen och välte. Dess last av infanterister flög genom luften som nickedockor. Sedan började eldgivningen.

Spaningsbilen som utgjort förtruppen trycktes ihop som en konservburk då en granat träffade den. Resterna av pansarplåtarna singlade genom luften då bilen exploderade och bara lämnade några förvridna rester kvar.
-Se till att komma av vägen för helvete! det är ett bakhåll, vrålade Kranz medan kulorna började vina kring öronen på honom.
Överallt i stadens utkant, från fönster och dörrar, dolda skyttegravar och posteringar öppnade amerikanare och britter eld emot tyskarna. Föraren i det främsta trupptransportfordonet lade i backen och hukade sig medan kulregnet smattrade mot pansaret som hagel mot ett plåttak. Schultz körde ned Tiger 2:an i diket medan linjen av stridsvagnar sände iväg en mäktig bredsida.

*

-Nu anfaller SS! skrek Kranz, -herregud vilken syn. Vilka präktiga pojkar det är, rusar oförskräckt mot fienden.
De hade hoppat ur sina pansrade fordon och ett hundratal av dem kastade sig i en vildsint attack mot försvararnas ställningar. En dold kulspruta öppnade eld och kulregnet piskade i marken runt SS soldaterna. De föll, de dog, och de kämpade sig framåt meter för meter under den fruktansvärda eldgivningen. Kulsprutan hackade oupphörligt och de tyska pojkarnas raseri slocknade sakta i deras ögon.
-Heinz, se till att få fingrarna ur arslet och öppna eld, vi måste hjälpa dem innan de blir slaktade. Sätt fart framåt, Schultz, vi ska ge dem panik.

Tigern skakade till då den klättrade över ett djupt dike och kom upp på andra sidan. Drivbanden åt sig in i snöskorpan medan Kranz höll ett krampaktigt grepp i tornet.
-Måtte det bara inte vara för sent. Gode gud också de massakrerar mina pojkar.
Stridsvagnarnas granater började ställa till med slakt bland försvararna. Hus rasade samman i moln av rök medan splitter slet av kroppsdelar. En brittisk soldat som fått magen uppsliten av ett stort, taggigt splitter stirrade på inälvorna som hängde ut. Motelden började bli kraftigare. Dolda pansarvärnskanoner sköt på stridsvagnarna som körde fram på båda sidor om vägen.

Kranz Tiger 2:a gungade till då en granat slog ned strax bredvid och sände en pelare av snö upp i luften.
-Helvete det där var nära!, se till att komma härifrån. Vi utgör en präktig måltavla åt dem.
En ny granat träffade pansaret och skakade om dem rejält innan den ven iväg utan att ställa till någon skada. Kranz vrålade oupphörligt.
-Schultz! Full fart framåt!, vi ska ramma de jävlarna. Full fart längs sidan av vägen, det finns ingen tid att förlora!
Tigern sprutade upp ett moln av snö då Schultz lade i en ny växel och fick det tunga monstret att accelerera iväg genom snön, i riktning mot de fientliga ställningarna.

SS-soldaterna började retirera lämnandes ett stort antal av sina kamrater liggande i snön. De sköt och sprang och kastade sig ner i snön innan de hoppade upp igen och sprang vidare. Kulspruteelden hade avvisat varje anfall med ohyggliga förluster.

Kranz hukade sig i tornet medan Tigern tog sig fram närmare.
-Heinz, förblinda de djävlarna! Ta högexplosiva och skjut på allt som rör sig! Får de hållas plockar de sönder oss bit för bit.
-Nu är det bara snabbheten som kan rädda oss...om kanonservisen darrar lite på händerna kan det gå vägen.
Heinz lydde hans råd och sköt en granat genom väggen på ett hus där kraftig eldgivning kom ifrån. Det sista han såg av huset var dess tak som av tryckvågen slungades upp i luften tillsammans med de lemlästade kropparna av dess försvarare. Han körde in en ny granat i loppet och smällde igen bakstycket.
-Jag tror det finns en bräsch därframme, Schultz! Kan du se den? Där finns en chans att ta sig igenom.
Han fyrade av kanonen igen och en skur av snö regnade över några män vid en kulspruta som förtvivlat försökte stoppa den tyska stridsvagnen. En kulsvärm slog in i pansaret och sände gnistor innan de rikoschettade iväg ylandes åt alla håll.
En ny granat slog in precis under männen och sände deras halshuggna kroppar genom luften. Ett huvud landade på vägen och rullade runt några varv innan det blev liggande med röda hål där ögonen suttit.
-Jag tror vi har dem nu!, skrek Kranz triumferande då han såg nästa granat slunga iväg kroppar, ben och armar åt alla håll och riktningar.
-Rakt på Schultz, rakt på bara! ge de djävlarna vad de tål. Skräm upp dem från deras gömställen.
Tigern kastade sig vildsint framåt, upp för en snövall, och malde sönder de försvarare som fortfarande stannat kvar, alldeles för rädda för att våga lämna sina poster.

En ung pojke snyftade förtvivlat där han satt ihopkurad bakom vallen och grät efter en mor som aldrig skulle komma. Tigern kastade sig framåt och så fanns det med ens inget kvar av honom längre, bara en blodig fläck i snön som vittnade om den tappre pojkens sista viloplats.

Tigern dundrade ner på andra sidan vallen, medan Schultz kastade sig igenom ett antal växlar för att hindra stridsvagnen från att stanna. De var igenom och försvararna började ge upp sina positioner, medan de i vild panik lämnade sina kulsprutor efter sig.
-Tysken kommer, tysken kommer, fly innan de dödar oss alla!, löd de förtvivlade ropen.
Officerare försökte hejda sina mäns flykt med dragna pistoler, men det var lönlöst. Kranz stora Tiger spred skräck bland dem där den snurrade runt och malde ned alla som försökte göra motstånd.
-Stanna och slåss era fega kräk! En brittisk soldat viker inte en tum!, skrek en officerare innan han hamnade under drivbandet och på bråkdelen av en sekund slets i stycken. Stridsvagnen rullade över honom och lämnade den lemlästade kroppen efter sig.

Meyers kulspruta gick varm. Han sköt på allt han såg och förtvivlade och skräckslagna försvarare föll för hans eldgivning.
-Smaka på det här, Tommies, de här har jag sparat enbart åt er!
Meyers ögon lyste av vansinne då han mejade ned allt i sin väg. Den fräna lukten av kordit fyllde tornet då patronhylsorna rasslade ned på golvet. En kort salva och en brittisk soldat stupade omkull med hela ryggen uppsliten.

Resten av Kranz stridsvagnar dundrade in genom det sönderfallande försvaret. En Panther körde igenom en träbyggnad och huset rasade samman i ett moln av rök och bråte då den kom ut på andra sidan. Stridsvagnens ovansida täcktes av spillror innan den rasslade framåt och kastade av dem. Plötsligt ryckte den till och stannade medan stora eldsflammor hungrigt slickade dess torn. Pansarvärnskanonen hade inhöstat en fullträff och dess bemanning började skyndsamt släpa iväg den till ett säkrare ställe. En överlevande kravlade ut genom en lucka baktill och vinglade omkring på ostadiga ben innan han ramlade omkull i snön.

Raden av trupptransportfordon satte sig i rörelse, dess förare undvek skickligt gropen där minan funnits, kastade sig med vrålande motorer genom snön vid sidan av vägen, innan de tog sig upp igen och satte full fart in i staden för att förfölja de flyende. En grupp försvarare som rusade längs en gata ramlade omkull då en kulspruta öppnade eld från ett fordon och mejade ned de försvarslösa och obeväpnade männen bakifrån.

Ett femtiotal försvarare som tagit sin tillflykt till kyrkan gav upp då tyskarna i trupptransportfordonen omringade dem och hotade att börja avrätta civilbefolkningen en efter en.
Kranz körde sin Tiger längre in i staden. De ringlande gatorna låg tomma och ödsliga.
-Stanna stridsvagnen! Schultz, stanna stridsvagnen!
Han dunkade sin behanskade hand i pansaret ivrigt. Stridsvagnen stannade med ett gnisslande läte och Kranz hoppade ut. Han vandrade längs en rad av tunnor staplade på varandra medan han betraktade dem.
-Här finns tillräckligt med bränsle för att räcka till en hel arme! Det är helt otroligt att de lämnat allt det här efter sig. Vi kommer att behöva det förr eller senare var så säkra på det. Kranz var alldeles entusiastisk där han vandrade innan han återvände till stridsvagnen.
En motorcykel med sidovagn puttrade förbi med sin sidoskytt vid kulsprutan och Kranz väntade tills han passerat innan han klättrade upp på vagnen igen. Han greppade radiomikrofonen och gav några snabba order. De bepansrade trupptransportfordonen började rensa staden på allt motstånd. Kranz lutade sig bakåt medan han studerade den molntunga himlen.
-Kranz?
Heinz röst lät spänd.
-Är det över nu?
-Du menar om vi har vunnit?
-Ja.
-Nej inte på långa vägar, slaget har bara börjat min gode Heinz. Nervös?
-Ja, lite.
-Det ser ut att gå bra det här. Jag måste erkänna att jag inte trodde på Hitlers vanvettiga anfallsplan. Om bara vädret håller i sig så vi slipper jaktbombarna kan vi komma riktigt långt.
-Kan vi inte flytta oss en bit bort från grannskapet? Jag känner mig obehaglig till mods i tunnornas sällskap, sa Heinz.
De avbröts av ett radiosamtal. En hetsig röst vrålade i Kranz öron.
-De har hejdat oss! De har barrikaderat hela gatan och vi kommer inte förbi. De slaktar alla som försöker ta sig fram med kulsprutor. Vi har stormat flera gånger utan resultat. Knattret av automatvapen avbröt rösten.
-Har ni försökt göra en framstöt via flankerna?
-Det är lönlöst! Då måste vi spränga oss igenom husen och det väntar de sig. De mejar ned oss då vi störtar ut, vad vi behöver är understöd av tunga stridsvagnar.

Kranz rynkade på näsan i ogillande. En liten styrka soldater som spärrat vägen hejdade hans framryckning. Det var något han definitivt inte gillade. Hans elitsoldater ur SS kom tydligen ingen vart och Kranz undrade varför de helt enkelt inte bara kröp över taknockarna och slängde ned handgranater på fienden. Nåväl, han skulle skynda till deras hjälp.
-Hur ser gatan ut där barrikaden är. Är den plan eller lutar den?
-Den lutar nedåt mot barrikaden med tegelstenshus på bägge sidorna.
En ny skottsalva smattrade i hörlurarna och någon svor.
-Satan! de gick nära, jag kände vinddraget av kulorna. De höll på att skalpera mig de bastarderna. Kommer ni någon gång? Vi behöver hjälp!
-Vi är på väg, klart slut.
Kranz strök sig fundersamt om hakan.
-Schultz, kan du ge mig ett handtag med bränsletunnorna? Jag tror jag har en ide.
-Det låter illavarslande, för oss eller dem?
-Troligtvis för dem. Sätt fart nu.
De rullade de tunga tunnorna till stridsvagnen och hjälptes åt att lyfta upp två av dem på Tigerns bakparti. Ett rep surrade dem hjälpligt.
-Nu får du köra försiktigt Schultz, jag vill inte bli en fyrbåk.
Tiger 2:an rasslade iväg och stunden senare närmade de sig platsen där hög skottlossning hördes.
-Vi närmar oss. Nu börjar jag förstå varför de har sådana svårigheter att ta sig förbi hindret. De här väggarna skulle ge vilken bergsklättrare som helst en rejäl ståpäls. Spränger man sig igenom väggarna rasar väl hela skiten över en. Schultz, stanna där borta innan gatan börjar slutta nedåt. De där SS männen får flytta på sig om de inte vill bli malda till köttfärs. Där kommer visst sergeanten jag talade med tidigare, då får vi höra vad han har att säga.
En kulkärve smattrade iväg nedifrån barrikaden och splittrades mot en utstickandes träbalk. Kranz hukade sig automatiskt.
-Gudarna vare lovade att ni är här! De håller oss i schack med kulsprutorna. Vi har försökt kasta ned handgranater men de når inte fram. Skaftgranater du vet? de rullar inget vidare. Sergeanten log ansträngt.
-Jag börjar få huvudvärk av det här. Tänker ni köra fram med stridsvagnen?
-De har antagligen pansarvärnsvapen i beredskap. Kanske någon rentav ligger och lurar med en eldkastare? vem vet, och jag offrar ingen granat på de där svinen.
-Men hur ska ni då ta er förbi?
Sergeanten såg klentroget på Kranz.
-Ni ska få se, Kranz log bistert, -ni ska få se.
Han hävde sig ur tornet noga med att huka sig lågt.
-Hjälp till med tunnorna. Jag behöver få ned dem på marken.
Sergeanten hjälpte till att lyfta ned bränslefaten och Kranz lade dem på sidan. Det första fatet rullade sakta fram mot sluttningen.
-Nu får de något att tänka på där nere...
Han gav tunnan en knuff och den gav sig av nedför backen med ett skramlande ljud. Upphetsade röster hördes nerifrån. Bränslefatet ökade farten, studsade några gånger innan det med hög fart slog in i barrikaden så att trävirket yrde. De kraftiga bjälkarna motstod stöten och tunnans innehåll sprutade i en kaskad över försvararna. Kranz rullade ned den andra tunnan och på deras panikslagna skrik förstod han att de tagits på sängen. Den andra tunnan kraschade även den in i barrikaden dock utan att gå sönder. Dess tillbucklade hölje rullade ned från hindret och den stannade strax framför.
-Ge mig lyspistolen, Schultz, så ska du få se på en riktig brasa. Vi ska göra det hett om öronen för dem.
Han greppade lyspistolen, kastade en snabb blick över krönet, tog noggrant sikte och fyrade av. Den lysande projektilen fräste iväg och beskrev en båge innan den landade på kullerstensbeläggningen och rikoschetterade in i barrikaden. Med ett högt schwooosh stod hela hindret i brand. Flammorna kringvärvde hela gatan medan panikslagna britter sprang omkring som brinnande facklor. De skrek och fäktade som galningar med armarna medan elden slickade deras kroppar. Så exploderade tunnan och kastade bjälkar som vore de tändstickor. Försvararna kastades omkull av tryckvågen och vägen var fri.
-Framåt Schultz, ge mig allt du har.
-Ska bli överstelöjtnant, ska bli. Schultz log medan den stora pansarkolossen satte fart nedför backen, krossade resterna av hindret och kastade sig igenom ut på andra sidan. Britterna var på vild flykt och Meyer beströk dem där de sprang i panik. Deras förvridna kroppar blev liggande på kullerstensbeläggningen medan Tigern obekymrat rullade på och malde deras kroppar till oigenkännlighet.
De stannade en bit bort. Skjutandet upphörde och tystnaden lade sig omkring dem.
-Okej, Schultz, jag tror vi stannar här och tar en kort rast. Vi har fått dem på flykt nu.
Mullrandet upphörde och vibrationerna dog ut när stridsvagnen stannade.
-Omskakad? Schultz.
-Skakad men inte rörd. Det var ett smart drag att slänga ned tunnorna. Var fick du den iden ifrån?
-Jag såg något liknande för inte så länge sen. Tänkte att jag ville prova samma sak och det gick ju över förväntan. Passa på och ta er en kort rast nu för vi rycker vidare så fort vi kan.
Staden var i tyska händer och det stora bränsleförrådet skulle komma väl till pass att försörja stridsvagnarnas omättliga bränslebehov. De övriga var inte lika förtjusta.
-För tusan överstelöjtnant, vi har varit under ständig beskjutning sedan halv sex i morse och vi vill åtminstone få i oss ett varmt mål mat i lugn och ro.
Kranz såg på klockan, den var snart 12:30 och hans män hade antagligen rätt. Han gav med sig under protest men oron gnagde i honom att fienden skulle hinna sätta upp ett starkt försvar. Så slog han tankarna ur hågen och koncentrerade sig på maten som simmade omkring i hans "snuskburk".
-Jag behöver verkligen få någonting varmt i magen. Jag är hungrig som en varg. Britterna får vänta och amerikanerna likaså. De behöver väl äta de också kan jag tro.
Kranz sällade sig till den lilla grupp som stod bredvid stridsvagnen och åt hungrigt den mat han fått sig tilldelad. Meyer spillde på sin svarta uniform och svor högt medan han försökte torka bort sörjan som rann nedför hans mage. Schultz sörplade högljutt i sig maten genom att dricka soppan direkt ur burken. De övriga såg på med vämjelse.
Heinz hade redan ätit upp sin ranson och bad om påfyllning av den kock som tillagat maten vid sitt fältkök. Runtomkring dem kom och gick grupper av män som ville få någonting i sig och Kranz rynkade på näsan då han såg några orakade SS-män som släntrade förbi.
-Jag har sett de där typerna tidigare. De har varit för länge på östfronten. Skulle antagligen kunna skjuta sin egen mormor mot betalning.
De fortsatte äta under tystnad. Så yttrade sig Meyer.
-Fortsätter vi i den här takten så har vi snart vunnit kriget. Den slutgiltiga segern är nära, det känner jag på mig. Snart står våra ärorika trupper i London!
Kranz skakade på huvudet och slafsade i sig de sista potatisbitarna som låg på botten av burken.
-Jag önskar bara att det här förbannade kriget kunde ta slut någon gång, så jag får åka hem till min fru. Anna kan inte ha det så lätt därhemma. Hon har väntat länge nu.
Hans blick blev drömmande då han för sig själv såg sig sittandes med sin fru i knät och ett stop gott bayerskt öl i varje hand.
-Jag vill inte komma hem till lilla Anna i en kista, det är då en sak som är säker. Jag tänker överleva det här på något sätt. Hur är det med dig Meyer? har du någon som väntar på dig därhemma?
-Nej! sa Meyer tvärt medan han granskade sin pistol, en svartmålad Luger, -nej ingen väntar på mig därhemma. Det har inte blivit tid över för sådana utsvävelser, kriget är mitt allt och det måste vinnas!
Han gick upp i stram givakt som om någon hög general skulle ha passerat.
-Heil Hitler! skrek han och sträckte ut sin högra arm till hälsning.
-För fuhrern, partiet och fäderneslandet! vrålade han högt och slog ihop sina kängor med en smäll.
Några SS män som gick förbi skrattade högljutt.
Schultz pekade högra pekfingret mot tinningen och gav till en menande blick medan han skakade på huvudet, väl utanför Meyers synvinkel. Hans ögon mötte Kranz för en kort sekund och Kranz nickade svagt, instämmande.
Meyer tände en cigarrett och drog in den giftiga röken i lungorna med halvslutna ögon. För Kranz del kunde han lika gärna sugit av avgasröret på Tigern, det hade väl varit ungefär samma sak. Meyer var verkligen en fanatisk nazist.

Satan, varför skulle vi ha oturen att få med just honom? Han kommer dra oss alla i fördärvet om jag inte passar honom noga. Meyer kommer aldrig att kapitulera. Han kommer kämpa till sista kulan, den galningen. Jag gör min plikt, inte mer. Förbannad vare Hitler och alla hans generaler. Om det inte vore för dem skulle jag sitta hemma hos Anna nu och drömma om framtiden.
-Nej, sa Meyer, -vi måste alla kämpa och göra vår sista uppoffring. Det är vår edsvurna plikt gentemot fuhrern.