Kranz vaknade och såg sig omkring i det mörka rummet, Vera låg tätt intill honom. Han kastade en blick på de självlysande visarna på armbandsklockan och svor.
-Satan, redan halvåtta! Då har jag har försovit mig, var är mina kläder?
Han kravlade sig ur sängen och började leta efter sina persedlar, kringspridda på golvet efter deras könslek föregående kväll. Vera rörde på sig och mumlade något som Kranz inte uppfattade.
-Fortsätt sov Vera...det kan du behöva efter vad vi gjorde igår, viskade han och började leta efter sina runda glasögon utan bågar. Ett krasande läte sade honom att han hittat dem. De låg på golvet under hans fötter i små, små bitar.
-Det verkar vara min otursdag idag. Om jag inte visste att jag hade ett par i reserv skulle jag bli riktigt förbannad.
Vera rörde på sig igen innan hon reste sig på ena armbågen och iakttog hans förehavanden i det mörka rummet.
-Kranz, vad håller du på med?
-Jag måste iväg Vera, jag har ett krig att sköta. Orderna från Berlin måste ha kommit vid det här laget och jag vill veta vad staben har i åtanke åt oss.
Han hade fått på sig sin uniform och rättade till baskern.
-Jag måste gå nu Vera.
Han lutade sig framåt och de kysstes en sista gång.
-Kommer du tillbaka till mig igen?
Hennes vädjande röst kändes som ett sting i hjärtat för Kranz.
Det bär mig emot att lämna denna underbara kvinna. Lilla Anna får förlåta men hon är ingenting jämfört med Vera.
-Jag vet inte Vera, jag vet inte.
Sedan var han borta och Vera började gråta förtvivlat.
-Snälla Kranz, kom tillbaka till mig, du måste...viskade hon lågt och borrade in sitt rödgråtna ansikte i kudden.
Kranz skyndade sig över torget där det rådde liv och rörelse. Han nådde fram till sin stridsvagn där hans män väntade.
-Nå hur var natten överstelöjtnant? undrade Schultz och flinade.
Kranz gick fram till honom, såg honom stint i ögonen och knäppte sedan en knapp som var oknäppt i Schultz uniform.
-Natten var till full belåtenhet min käre Schultz, det var den verkligen.
Han såg drömmande framför sig.
-Jag har just träffat den mest fantastiska kvinna man kan tänka sig. Du borde skaffa dig en du också, du vet inte vad du går miste om.
-En? överstelöjtnant, vad tror ni egentligen om mig...minst tre ska jag ha, gärna fem om det finns möjlighet.
-Jag tror Schultz överskattar sin manliga attraktionskraft, skrattade Heinz, håll dig till en som oss vanliga dödliga.
-Med lite hjälp från oss riktiga karlar ska vi nog se till att Schultz blir av med sin oskuld han också. Låt oss sköta om den saken så ska du se att det ordnar sig, sa Kranz.
-Har generalstaben utfärdat några nya order vi ska hålla oss till...som att korsa kanalen inom tre dagar och gå mot London? Han skrattade torrt.
-Nej, vi har inte hört någonting från staben överhuvudtaget men vi har haft problem med radioanläggningen, så problemet kanske ligger där. Jag satte en man på att laga den för ett bra tag sen...hur det går vet jag inte, sa Schultz.
-Går det inte att...
Kranz avbröts av ett utrop.
-Ett flygplan!, ett flygplan!
Meyer viftade och skrek där han stod i tornet och spejade mot himlen som var lika dyster som föregående dag.
Kranz stirrade upp mot skyn och försökte se vad Meyer såg.
Där! där är det. Ett enmotorigt spaningsplan...ser ut som en Storch.
En liten enmotorig maskin av typen Fieseler Fi 156 Storch kom vinglande på låg höjd i det första gryningsljuset.
-Det är en av våra! skrek Meyer, -och den kommer hitåt.
Till Kranz oförställda förvåning kom planet in över torget, cirklade runt några varv och gick sedan in för landning.
-Han tänker landa, han tänker landa!, vrålade Meyer och viftade med sin arm till hälsning.
Kan det vara orderna från Berlin som äntligen kommit?
Kranz tankar malde.
All aktivitet hade avstannat då ljudet av planets lilla ettrigt knattrande motor nått ned till dem. Piloten gjorde en våghalsig manöver och satte nästan vingen i backen innan planet rätade upp sig och lät sina skidor glida längs det isiga underlaget.
Piloten drog av på gasen och maskinen saktade in innan den gjorde en helomvändning och taxade fram till dem.
-Det var en kall jävel till pilot, skrockade Kranz medan han iakttog hur dörren öppnades och en general hoppade ut.
-Överstelöjtnant Kranz!
Rösten från personen som gick honom till mötes kunde inte misstolkas.
-Dietrich!
Kranz mötte honom med ett brett leende. Sepp Dietrich, befälhavaren för SS 6:e pansararme och en av Kranz bästa vänner log tillbaka. Före kriget hade båda tjänstgjort i Hitlers privata livvakt. Dietrich hade haft ledningen över livvakten och Kranz som varit menig hade blivit god vän.
-Vad förärar mig detta besök din gamle räv?
-Jag behöver en komplett redogörelse för läget från någon jag kan lita på och det får jag bara direkt vid fronten, inte genom att sitt gömd i någon bunker 150 kilometer bakom den. Jag beslutade mig att flyga hit personligen och få den öga mot öga. Radioförbindelserna verkar inte fungera tillfredsställande.
-Nej, vi har märkt det, general.
-Vad kan ni rapportera, hur går framryckningen? Hitler brinner av iver att få veta hur länge det tar att komma fram till Antwerpen. Kan ni nå dit?
Kranz vecklade ut kartan och började visa generalen deras framryckning, motstånd, förluster och nuvarande position. Han avslutade med att begära att få mer tanks till sitt förfogande.
-Ja, vi kan nå dit, under förutsättning att vi får mer stridsvagnar. Jag behöver tanks general, tanks! utbrast Kranz och körde pekfingret bryskt upprepade gånger i kartan.
-Jag har bara åtta kvar nu general, plus ett trettiotal pansrade trupptransportfordon av begränsad användbarhet. Tills jag fått förstärkningar stannar vi där vi är. General! Var är vårt mobila artilleri? Var i helvetets alla djävlar är Fegeleins Panthervagnar? och var i bövelens namn är Möllers Tigrar? De låg tätt bakom oss då vi ryckte fram men sedan försvann de. Vi gjorde halt här igår för att invänta dem men de har inte dykt upp ännu.
Generalen log.
-Nu hetsar vi inte upp oss överstelöjtnant, förstärkningarna är på väg, var så säker på det. Ert förbands snabba framryckning tog alla på sängen. Pojkarna i Möllers Tigervagnar vet jag gjorde halt i Malmedy igår kväll, deras besättningar pratade någonting om att de måste få roa sig med vin och kvinnor.
Generalen log brett.
Fegeleins Panthers vet jag ingenting om men de är antagligen i närheten de också. Vad gäller artilleriet så såg vi dem faktiskt några kilometer nedåt vägen. En bogserbil hade vält och blockerade all framfart.
-Nå det var väl det jag anade. De kunde inte hålla fingrarna borta från det goda som erbjöds. Om de istället kunde se till att få ut fingrarna ur ändan och se till att pallra sig hit skulle jag känna mig bättre till mods.
Generalen lade pannan i djupa veck.
-Du kan vara säker Kranz att jag gör allt som står i min makt för att tillgodose era önskemål. Anfallet har blivit en stor framgång och vi har drivit tillbaka dem över femtio kilometer sedan igår. De är på flykt överallt och vi har tagit en stor mängd krigsfångar. Det var en enorm prestation ni utförde igår. Fyra städer på samma dag är en enastående bedrift och jag kommer att rekommendera er till en utmärkelse, överstelöjtnant Kranz.
Han gjorde honnör och Kranz gick upp i stram givakt.
-Det är bra Kranz, det är bra.
-General, hur blir det med våra order? Om jag blir anbefallen att rycka vidare kan jag inte göra det. Du vet hur Hitler är, framåt, framåt, framåt är det man ständigt får höra. Mitt förband är för litet för att klara sig på egen hand, general. Jag behöver understöd!
-Och det ska du få min bäste Kranz. Förbanden är på väg. Jag ska personligen sparka upp Fegelein ur den varma säng han sover i men i den nuvarande situationen, Kranz så måste jag avråda från vidare framryckning. Fuhrern kommer bli rosenrasande men det kan inte hjälpas. Tills vidare stannar ni här och inväntar nya order. Kranz! har du förstått? Ni måste hålla staden och skydda flanken för den 5:e pansar armen.
Dietrich visade på kartan.
-Den 11:e pansararmen rycker oförtrutet framåt. De passerar just nu Bastogne femtio kilometer söder om oss, och rycker fram mot floden Ourthe, varefter de ska gå i riktning mot Dinant femtio kilometer väster om oss. Ni kan vara lugn Kranz, det här är bara ett tillfälligt stopp, innan ni får rycka vidare.
Kranz kunde inte bli av med olustkänslan han hade.
-Om jag inte får förstärkningar snart kommer amerikanerna inte bli goda att tas med.
-Stridsvagnarna är på väg, Kranz. Ert lysande anfall öppnade vägen hit och det finns ingenting som kan stoppa dem. Starka förband med mina bästa män! Med dem blir ni oövervinnerliga. Jag ämnar ta en sväng förbi Fegelein och försöka få hit hans män så fort som möjligt. Till dess får ni hålla ut Kranz, det är det enda råd jag kan ge.
Kranz slog sin knutna näve i pansaret på Tigern.
Hur länge dröjer det innan slöfockarna får hit stridsvagnarna? Om de allierade sätter in ett motanfall kan de driva ut oss på den öppna slätten. Biter vi oss fast förvandlar de med säkerhet staden till en ruinhög. Vi har i alla fall fortfarande tur med vädret. Fortsätter det så här kan inga jaktbombare starta, vädret är alldeles för dåligt. Vi har fortfarande de högre makterna på vår sida.
-Kranz!
Rösten väckte honom ur hans funderingar.
-Ja, general.
-Lycka till!
Han tog Dietrich hand och tryckte den hårt. Generalen såg honom djupt i ögonen.
-Ni måste hålla positionerna, annars är den 11:e pansardivisionen helt utelämnad för ett flankanfall från norr.
-Ja general, vi ska hålla ställningarna, ni kan lita på oss, svarade Kranz och gick upp i givakt, -vi ska hålla dem till sista man.
Generalen klev in i flygplanet och Kranz såg honom sittandes därinne medan piloten gjorde en helomvändning, drog på gasen och lät det lilla flygplanet skjuta fart över torget innan det ostadigt vinglade upp i luften på något sätt och mirakulöst undgick att ramma ett kyrktorn i sista sekunden.
Kranz stod kvar länge och såg efter det försvinnande planet innan det till sist försvann bakom några byggnader.
Han vände på klacken och skyndade iväg, han hade ett jobb att utföra.
*
-Såg du hur den lismande jäveln ställde sig in hos generalen?
Golz ansikte var ihopbitet i en grimas där han stod i fönstret. Han släppte gardinen och lät den falla tillbaka på sin plats innan han vände sig mot Hartmann.
-Jag skulle ha god lust att vrida nacken av den förbannade fähunden.
Golz bröt i sina fingrar tills det knakade.
Hartmann lade sig på sängen och plockade en vindruva ur en skål Henri burit upp. Druvsaften rann längs mungiporna på honom medan han iakttog sin väldige livvakt vandrandes fram och tillbaka i rummet.
-Lugn Golz, lugn, i sinom tid kommer vår chans. Det gäller bara att ge sig till tåls och invänta det rätta tillfället.
-Ja, ja du har väl rätt antar jag, muttrade Golz, -du har säkert rätt.
-Där ser du! om ni SS-män använde er hjärna lite mer och inte förlitade er på muskelkraft skulle många problem lösas.
Hartmann skrattade rått och spottade ut kärnorna på golvet.
-Golz, jag vill att du tar en sväng ned till stabsplatsen och hör efter vad våra order blir. Jag räknar med att vi återupptar vår framryckning så snart som möjligt. Jag vill inte stanna i den här hålan längre än nödvändigt. Stabsplatsen är det stora tältet som står uppställt, du kan inte missa det, nå vad väntar du på?
Golz muttrade någonting ohörbart och slank iväg högst motvilligt. Hartmann kunde höra honom klampa ned för trapporna och smälla igen ytterdörren efter sig. Det blev tyst och han stirrade upp i taket medan han tuggade i sig en ny vindruva.
Golz rusade ut ur butiken och höll på att krocka med en man som kom ifrån andra hållet.
-Löjtnant Hartmann?
Golz tittade upp på den som tilltalat honom. Gestapomannen var iklädd lång svart skinnrock som räckte ned under knäna, höga, svarta, blankpolerade stövlar och en svart hatt. I ena ögat satt en monokel stadigt inkilad och han slog oupphörligt mot handflatan med en svart käpp. Ett pistolhölster i svart läder satt vid hans midja och sammantaget gjorde det ett mycket imponerande intryck på omgivningen.
-Jag söker löjtnant Hartmann och man sade mig att jag kunde finna honom här?
Golz stramade upp sig.
-Ja, han är här, han befinner sig på ovanvåningen och...
Golz hann inte avsluta meningen innan gestapomannen trängt sig förbi och försvunnit in i butiken.
Väl inne såg han sig omkring och fick syn på den förskräckte Henri.
-Wer kann ich herr Hartmann finden? frågade han med ett ansikte som verkade hugget ur sten.
Henri pekade mot trappan och gestapomannen gick med raska steg uppför den.
Hartmann låg på sängen och vilade då han klev in genom dörröppningen och ansiktet sprack upp i ett leende.
De skakade hand oupphörligt innan Hartmann till slut bröt sig loss.
-Eismann! det var då en överraskning att se dig här.
Gestapomannen tog av sig rocken och hatten innan han gick upp i givakt och sträckte ut sin högra arm framför sig.
-Heil Hitler! och heil för vårt tusenåriga rike som aldrig kommer att dö!
Hartmann besvarade hälsningen på samma sätt.
-Du är då den siste jag skulle ha väntat mig att få se. Jag trodde de skickat dig till ryska fronten att förhöra krigsfångar.
-Gestapos metoder är effektivare än man kan ana. Jag fick tag på några lovande objekt och gav dem den vanliga behandlingen. Efter en stund skrek de i högan sky allt de kunde om den ryska offensiven. Det är ingen tåga i dem nu för tiden, Hartmann, så jag skickades hit för att bistå er vid förhörandet av allierade krigsfångar.
Eismann gav till ett långt skrockande obehagligt skratt som fick Hartmann att rysa. Han kunde ana vilka metoder Gestapo använde sig av.
-Vad var det för best jag stötte ihop med i dörren? En av era mannar?
Han sjönk ned på en stol medan hans små svarta intensiva ögon iakttog Hartmann.
-Min livvakt Golz. En pålitlig och bra man, men hetsig, alldeles för hetsig.
Eismann slog oupphörligt mot sin handflata med den svarta käppen.
-Jag skickade honom att ta reda på vilka våra order blir, han borde vara här vilken minut som helst. Det borde inte ta lång tid, stabstältet ligger bara femtio meter bort.
Hartmann sträckte fram skålen mot Eismann.
-En vinddruva kanske?
Eismann gjorde en hastig rörelse med sin käpp och då han drog tillbaka den satt en stor, lilafärgad, saftig vindruva spetsad på järnpiggen i dess ände.
-Ja, tack!
Han stoppade in den i munnen.
-Vad har hänt med ditt öga?
-Kom ivägen för ett splitter, svarade Hartmann medan han fingrade på den svarta lappen som täckte det.
-Det låter som din livvakt skulle vara på väg tillbaka, är det han som väsnas?
De kunde båda höra oväsendet utanför då Golz banade sig väg med armbågarna rätt igenom en skock civilister som stod och trängdes utanför butiken i väntan på att den skulle öppna.
-Ställ dig i kön som oss andra!, skrek någon. Golz grymtade någonting till svar och rösten tystnade ovanligt fort.
Hartmann log.
-Man måste sätta sig i respekt hos befolkningen, de förstår inget annat än maktens språk.
Han åt en ny vinddruva och hörde ljudet av tunga kängor klampa uppför trappan till ljudet av svordomar. Den väldige Golz klampade in.
-Vet du vem jag stötte ihop med utanför? En gestapoofficer! En satans gestapoofficer av alla människor!
Han tystnade då han fick syn på Eismann vid sidan av ingången.
-Låt mig presentera mig själv, bäste herr Golz. Gestapoofficer Eismann i egen hög person.
Han bockade.
-Nå Golz, vad fick du veta? sa Hartmann.
-Vi har fått order att stanna och hålla positionerna tills vidare. Framryckningen är avbruten för vår del. Man fruktar ett flankanfall ifrån norr och har beordrat oss att inta defensiva positioner tills förstärkningar når fram. Man räknar med att kunna fortsätta offensiven inom de närmaste dagarna, men tills vidare stannar vi alltså här.
Hartmann blev rosenrasande.
-Vad? fräste han, -Stanna här? i den här förbannade bondhålan av alla städer! Vi måste rycka vidare till varje pris! Det ska bara finnas en blöt fläck kvar av de allierade när vi är klara med dem. Vi ska kasta ut dem från kontinenten, tillbaka till den skitiga lilla ö de kommer ifrån. Där kan de få stanna tills de ruttnar bort vad det anbelangar mig.
Hartmann slet upp täckena i sängen, han slängde iväg kuddarna över rummet, innan han tog ett fast tag i sängen och välte den över ända. Han var förblindad av raseri och Eismann drog sig till minnes att han aldrig sett någon annan än fuhrern bli så arg som Hartmann.
-Förbannade kryp! Förbannade kloakråttor är vad de är. En stor hög inkompetenta dumskallar som sitter på sina feta arslen och ger oss order. Vi måste rycka vidare och krossa dem under fötterna som de insekter de är! Fattar de idioterna inte det? Framåt! Framåt! Framåt!
Hartmann glänste i ansiktet av svett medan han stirrade framför sig helt utmattad efter sitt vredesutbrott.
Eismann och Golz aktade sig för att säga någonting som skulle kunna reta upp honom ännu mer. Efter tio minuter hade Hartmann lugnat ner sig så mycket att man kunde föra en vettig konversation med honom.
Golz satte tillbaka sängen på sin vanliga plats och rättade till täckena och kuddarna innan han skrapade ihop vindruvorna som låg utspridda på golvet.
Hartmann gick fram till fönstret och iakttog torget där Kranz och hans besättning gjorde översyn på sin stridsvagn under ett vitfärgat kamouflagenät.
-Det är den förbannade överstelöjtnantens fel! Om det inte vore för honom vore vi redan halvvägs till Paris vid det här laget. Med all materiel och utrustning vi har till förfogande borde vi rulla över dem bara. Antwerpen! Antwerpen! vilken idiot har kommit på det? Vad är Antwerpen mot Eiffeltornet? Vilken imbecill hjärna har bestämt det?
Han stirrade ilsket på Kranz som dykt upp under skyddsnätet och slog sin knytnäve i väggen.
-Fuhrern själv i egen hög person, svarade Eismann. -men ni kanske föredrar att åka direkt till Berlin och klaga inför honom? Ni skulle skjutas för högförräderi på en gång om det kom fram att ni betvivlar fuhrerns kompetens vad gäller att leda det ärorika tredje rikets trupper.
Hartmann lugnade ner sig och strök sina ärr med varsam hand.
-Den där förbannade överstelöjtnanten! Allting är hans fel. Han var antagligen för blödig mot generalen, kunde inte säga emot förstås.
Sedan sken han upp i ansiktet.
-Golz! det kanske finns en möjlighet för oss att genomföra vår plan ikväll.
-Jaså? hurdå?
-Du håller ett öga på vad den älskvärde överstelöjtnanten har för planer. Jag har en föraning om att lilla Vera får besök av sin stilige prins redan ikväll.
-Du tror det?
Golz som kunde läsa Hartmanns tankar log instämmande tillbaka och drömde redan om vad han skulle göra med Vera då de blev på tu man hand.
-Han kan inte hålla fingrarna borta från den nätta lilla servitrisen. Om jag anat det rätt sitter han där ikväll och solar sig i hennes glans, den fähunden. Men vad tänker jag på? konjak ska vi ha. Golz, öppna en flaska så vi får skåla för vår käre överstelöjtnants sorgliga hädanfärd.
Livvakten tog fram tre glas och hällde upp i dem. De svepte dem i ett drag.
-Nu Eismann ska du få höra vad vi hade tänkt oss...
*
-Jag vill ha kulsprutor vid alla infarter! hördes Kranz myndiga röst där han stod vid det provisoriska kartbordet i det kamouflerade stabstältet. -Här, här och här vill jag ha pansarvärnskanoner, det är idealisk terräng för dem. Dragfordonen får stå beredda att flytta dem om en hotande situation uppstår någon annanstans. 88:orna ställs på bägge sidorna om den västra tillfarten, där är det troligast att ett eventuellt motanfall kommer. De kan då täcka hela vägen med sin eldgivning medan infanteriet ligger bredvid som närskydd. Deras kulsprutor kommer att stoppa varje försök att gå till anfall längs vägen.
Kranz studerade de röda ringarna som visade var hans försvarsstyrkor fanns utplacerade.
-Jag tror inte de allierade vågar sticka huvudet genom gapet, de slickar väl sina sår som bäst...men det skadar inte att vara försiktig. -Stridsvagnarna intar sina posteringar vid infarterna. Jag vill ha dem nedgrävda i skydd och kamouflerade. De borde kunna avvärja varje försök till att ta sig in i staden. Jag räknar med att ha förstärkningarna här senast tidigt i morgon bitti.
Kranz slog sin knytnäve i handflatan och såg sig omkring. Hans gruppchefer stod beredda att utföra de order de fått och började droppa av en efter en.
Kranz vandrade tillbaka till stridsvagnen där hans män stod.
-Schultz! Kör undan vagnen dit bort och gräv ned den.
Han pekade.
-Det finns inga kullerstenar där så våra spadar ska nog rå på marken.
Schultz nickade och kröp ned i tornet. En minut senare rullade stridsvagnen iväg och Kranz iakttog då den besatte en strategisk position varifrån den skulle kunna täcka hela torget med alla dess tillfarter.
-Heinz och Meyer, ni får allt hjälpa till ni också om vi ska få vagnen i skydd någon gång. Ta varsin spade och börja gräv!
Schultz klättrade ur och började arbeta med frenesi. Meyer gnatade som vanligt.
Det tog ett par timmar och sedan hade de åstadkommit en grop tillräckligt stor för att deras Tiger skulle rymmas. Tigern rullade med Schultz varsamma handlag nedför en sluttande sida och stannade med endast dess torn synligt.
Kranz hjälpte till att rulla över kamouflagenätet.
-Lade du märke till gestapoofficeren som gick förbi stabstältet? frågade Schultz.
-Ja, en obehaglig typ. Han och löjtnant Hartmann är visst goda vänner.
Heinz replikerade:
-Antingen det eller så är han bara en som gillar att handla mycket, -han har varit i butiken åtskilliga timmar nu.
Kranz rynkade på näsan.
-Jag har inte mycket till övers för gestapo, de är bara en skock kallblodiga mördare allihop. Jodå nog känner jag till den där gestapoofficeren.
Schultz lyssnade uppmärksamt.
-Han heter Eismann och avrättar folk för nöjes skull. De stackars satar som hamnar under behandling hos honom brukar inte komma levande ut igen. Jag hörde att han skickats hit för att förhöra krigsfångar. Med de metoder han förfogar över tvivlar jag inte att de kommer att skrika i högan sky för att få dela med sig av sina hemligheter.
Schulz stirrade klentroget på Kranz som om han inte trodde sina öron. Kranz fortsatte.
-Jag känner till en gång då ett par ryska motståndsmän föll i hans händer. Han lät spänna fast dem mellan två traktorer och när de drog åt var sitt håll så....ja ni förstår?
Det var ingen vacker syn som mötte de som skulle städa undan kvarlevorna.
Kranz fortsatte.
-Det är därför jag inte gillar den där Eismann. Jag undrar vad han har för hemligheter ihop med löjtnant Hartmann?
*
Vid tolvtiden började de sista försvarspositionerna bli färdiga. Kranz åkte runt i en pansarbil och inspekterade dem. Vid den västra tillfarten stod 88:mm luftvärnskanonerna nedgrävda och dolda under kamouflagenät.
-Vilka tankdödare! sa han och knackade på eldröret till den ena, -de här kan slå ut vilken stridsvagn som helst på ett ansenligt avstånd.
Egentligen ämnade mot luftmål men den som kommit på snilleblixten att använda dem mot pansar har min eviga tacksamhet. Den här har många ringar på eldröret...tjugotvå stycken...ett imponerande antal.
Han visste att varje ring betydde ett utslaget pansarfordon, stridsvagn eller flygplan. Kranz pratade en stund med servisen som låg i beredskap.
-Ni håller väl noggrann utkik pojkar?
-Jadå, överstelöjtnant, svarade en ung pojke med blåa ögon, -ingen tar sig förbi oss.
-Ni har knäppt ett ansenligt antal fordon...jag menar ringarna på röret.
-Det är mest Shermans, överstelöjtnant...men vi har faktiskt skjutit ner två Spitfires också, pojken log mot honom, -de vågade nosa sig för nära och Schneider här gav dem någonting att tänka på.
Soldaten bredvid log ansträngt.
-Jo så är det...
-Förbannat bra skjutet pojkar, Spitfires är väl svåra att träffa?
-Jo men Schneider här har kommit på en taktik för att lura dem.
-Jaså?
-Jo först när Spitfiren flyger förbi låter vi kanonen peka upp mot skyn medan vi ligger orörliga och spelar döda. Sedan när han flugit förbi rusar vi upp och svänger runt kanonen och blåser bort honom.
-Funkar det då?
-Ibland, ibland inte, med de här två fungerade det i alla fall.
-Vad gör ni då det inte fungerar då?
-Då springer vi överstelöjtnant, vi springer utav bara helvete.
Kranz skrattade.
-Det är bra pojkar, fortsätt så, låt ingen slippa förbi er.
-Nej, överstelöjtnant.
Kranz vandrade vidare. Strax framför dem låg befästa ställningar med kulsprutor uppställda. De skulle hindra alla infanterister som försökte gå till anfall mot kanonerna. Kranz nickade åt servisen vid en kulspruta.
-Se till att hålla er väl dolda karlar, skjut inte för tidigt och röj era positioner, låt dem komma nära först.
Männen nickade och höll sig så långt nere de kunde. Kranz kunde se deras rad av skafthandgranater liggande bredvid dem, redo att sättas in om det blev kritiskt. Han fortsatte till en Panther inkörd på sidan av vägbanan väl dold bakom en hög med snö och eldröret riktat mot vägen. Det där kamouflagenätet gör det svårt för fienden att se den och Pantherns kanon gör processen kort med allt som kommer i dess väg. Kranz log för sig själv innan han anträdde återfärden tillbaka.
-Nu kan de få komma, så ska vi ge dem ett mottagande de aldrig glömmer.
*
Pansar! Pansar! ljöd varningsropet i Kranz hörlurar. -En stor mängd stridsvagnar på väg hitåt! Det är fem...tio...tjugo...nej trettio minst av de bestarna! Gud också det är hur många som helst av dem. Slå larm! Slå larm! De går till anfall!
Den förtvivlade rösten tillhörde befälhavaren vid västra infarten. Överallt utbröt en febril aktivitet då anropet spred sig som en löpeld genom staden. Civila rusade för att ta skydd medan SS-männen intog strategiskt viktiga positioner. Den allierade pansarspetsen närmade sig staden då över femtio Shermans beredde sig på att sopa undan det tyska motståndet.
-Heinz, Heinz! var i helvete är Heinz?
Kranz skrek högt medan han såg sig omkring efter sin skytt som tycktes vara som uppslukad av jorden. Heinz kom utrusande från ett närbeläget hus medan han försökte dra upp byxorna som hade virat sig kring hans vader.
-Kommer, överstelöjtnant, jag var tvungen att lätta på trycket bara!
-De är på väg, och de är fler än jag trodde! Jag vet inte om vi klarar av att stoppa så många av dem.
Kranz hade en känsla av att allting höll på att gå åt helvete. Var finns förstärkningarna? Jag behöver dem nu och inte imorgon. De kör över oss som en flodvåg och sopar bort oss!
Ljudet av inkommande artillerigranater nådde deras öron genom oväsendet. Ett högt tjutande ljud innan de slog ned på torget och förvandlade det till slaktbod. Gatubeläggning och kroppar slungades genom luften tillsammans med dödligt splitter då höga uppkast visade var de landat. Ännu en omgång granater visslade in och borrade sig in i byggnaderna bredvid. Flera hus stod redan i brand och lågorna slickade hungrigt deras väggar.
-In med dig nu innan du får skallen bortskjuten Heinz! De ger oss allt de har.
Heinz klättrade upp i tornet och kröp in genom en öppning innan Kranz drog sig ned och stängde stålluckan.
-De kommer närmare! Nästa salva landar rakt på oss! skrek han, -nu hoppas jag att ni grävt ordentligt, pojkar!
Nästa omgång granater slog ned ungefär tjugo meter till höger om vagnen. De var tre till antalet. Tryckvågen skakade om dem lätt och splitter slog emot tornet.
-Heinz, nu får du visa vad du kan med kanonen. Tar de sig igenom försvarsringen blåser du bort dem på en gång. Varje skott ska vara en träff, vi har inte råd att missa.
-Ja, överstelöjtnant, jag ska borra mina granater så djupt i deras pansar att kineserna kommer undra var trädgårdsprydnaden kommit ifrån.
Vid den västra infarten vrålade en artillerieldledare åt sina män där han stod bredvid en 88:a.
-Missa inte för helvete era satans horungar! då får ni med mig att göra. Nu gäller det, eld!
Den stora 88:an brakade iväg en av sina tunga granater. En av Shermanvagnarna som rullade fram över ett öppet fält gungade till då granaten kreverade strax bredvid och slet av dess ena drivband. Den stannade upp och blev stillastående.
-Miss, miss, miss era idioter! Våga missa en gång till så får ni med mig att göra. Hur siktar ni egentligen era blindstyren? En granat till! Ge den en granat till!
Pjäsbemanningen riktade in kanonen mot det stillastående målet 1500 meter bort.
-Eld!
Kanonen sköt igen och den här gången följdes skottet av ett jubel.
-Fullträff! Ni fick den saten! vrålade eldledaren. -bra pojkar, nu återstår bara fyrtionio. Vi äter dem till frukost, så ska det se ut.
Den brinnande Shermanvagnen sände upp en pelare av svart rök medan de övriga vagnarna rullade förbi. Panthervagnarna öppnade eld. Långa gula eldsflammor sköt ur deras eldrör då granaterna susade iväg. Två vagnar blev stående obrukbara med sina döda besättningar hängande ur dem. 88:orna sköt oavbrutet medan eldledaren vrålade som en furie.
-Nästa, ta nästa! Bra pojkar! Där fick ni en till! Låt dem inte komma nära.
Stridsvagn efter stridsvagn slogs ut, men nu hade de allierade skyttarna fått syn på eldflammorna som avslöjade de tyska försvararna. Granat efter granat började slå in i deras positioner. Den första landade tjugofem meter till höger om dem och sände en kaskad av snö upp i luften. Nästa likaså, fast femton meter bredvid.
En Shermanvagn träffades och dess torn slungades högt upp i luften innan den stannade och stora eldsflammor sprutade upp ur dess inre.
-Nu har vi dem tappra pojkar! Ge dem vad de tål!, vrålade eldledaren innan en granat landade bredvid honom och kastade hans lemlästade kropp på vägen. De tyska serviserna slet i sitt anletes svett men stridsvagnarna var dem övermäktiga. De var nu bara sjuhundrafemtio meter bort och närmade sig hastigt. Trettionio dödliga monster gungade fram mot dem utan att låta sig hejdas. Besättningarna såg döden i vitögat i den falska tryggheten att pansaret skulle kunna skydda dem mot granaterna.
En Panther gav eld och en Sherman mindre rullade vidare. Sedan träffades den ena av 88:orna och kanonen sprängdes åt helvete. Dess bemanning var så stendöd som den kunde vara. En annan träffades sekunderna efteråt, precis då de höll på att ladda om den. En pansarbrytande gick igenom skölden och de sotiga männen raglade bakåt med blodiga ansikten. Dess eldrör hade sprängts loss och låg fräsande i snön.
De allierade stridsvagnarna närmade sig hastigt medan Panthervagnarna försökte hålla dem stången. De var tvåhundra meter bort nu. Den ena Panthern träffades i tornet och började brinna medan granaterna regnade omkring den andra.
-Kör härifrån för satan! Retirera!, vi kan inte hålla dem stången, skrek korpral Schubert åt sin förare.
Hans skytt engagerade en Sherman då vagnen började backa. Den skakades om av en granat som exploderade strax bredvid, snön dämpade effekten.
-Den gick nära! vrålade han. -In i stan, kör in i stan, innan de spränger oss åt helvete!
-Ja korpral, jag backar allt som går, du behöver inte skrika åt mig jag förstår ändå.
Föraren styrde den smäckra pansarkolossen längs vägen medan granater studsade mot det väl vinklade pansaret och tjöt iväg genom luften.
-De är snart här! Vi måste tillbaka till...
Korpral Schuberts röst avbröts då någonting träffade vagnen med en våldsam smäll som vräkte dem över ända. En granat hade träffat rätt i fronten och dödat deras kulspruteskytt. Panthern brann och korpral Schubert svor.
-Verdammt! Diese eländige amerikanen. Vi måste ut innan den flyger i luften! Ut med er...
De två överlevande kravlade sig ut och ramlade ned på den snötäckta vägen. De fångade en blick av de stora stålmonstren som rullade emot dem över fältet, lämnandes ett flertal av sina kamrater bakom. De fåtal överlevande irrade omkring på fältet alltför chockade för att förstå vad som hade hänt. Raden av pansarvärnskanoner hade nästan upphört att existera. En ensam kanon gav fortfarande eld men tystades sekunderna senare. Kulsprutebetjäningarna hade gripits av panik liksom infanteristerna bredvid.
-Tillbaka! Tillbaka! Vi kan inte hejda dem! De kör över oss alla...
De började retirera längs vägen släpandes sina tunga kulsprutor efter sig. Bakom dem kom raden av stridsvagnar närmare. Det verkade som om ingenting kunde stoppa denna flodvåg av stål som spydde ut död och förintelse.
Kulsprutorna knattrade oavbrutet och det fåtal tyska försvarare som stannat kvar beredde sig på att möta dem. En Sherman närmade sig diket där några soldater låg. De greppade sina skafthandgranater och rullade åt sidan då drivbanden passerade dem på någon meters håll. Stridsvagnen klättrade över diket och rullade förbi det brinnande vraket av en Panther. Dess torn vreds runt, kulsprutan knattrade och soldaterna såg sin chans. Den modigaste av dem vräkte sig upp ur diket och upp på bakpartiet. Tornet vreds runt mot honom. Han slet loss säkringen och stoppade in granaten i kanonens mynning. Sedan rullade han ned från stridsvagnen och i skydd. Shermanvagnen fortsatte vidare innan en knall sprängde sönder pipan. Tjock rök vällde upp från tornet då besättningen kastade upp luckan och hostande klättrade ut. De båda tyskarna började retirera med sin kulspruta mellan sig.
*
Horden av Shermanvagnar lät sig inte hejdas. De rullade på och malde sönder allt under sig innan de fortsatte in i staden i riktning mot torget. Ljudet av deras rasslande drivband nådde fram till Kranz och hans besättning där de satt instängda i sin plåtburk och väntade. Genom utkiksgluggarna kunde de se SS-män springa för att ta skydd.
-De verkar som de skulle vara här snart. Missa inte nu Heinz! Vi måste slå ut dem så fort som möjligt innan de kommer ut på torget och hinner sprida sig. Kan vi slå ut några vid infarten kommer de att tvingas stanna. Där! där är en vid gränden! Låt honom inte komma förbi.
Kranz röst lät gäll och upphetsad. Ur en av gränderna kastade sig en Sherman med rytande motorer bara för att kastas tillbaka då Heinz första granat träffade den.
-Fullträff! Jag fick den! tjöt han innan han öppnade slutstycket och den tomma rykande hylsan kastades ut. Han körde in en ny och tryckte ögonen mot gummisiktet.
-Kom nu era jävla bastarder så ska farbror Heinz visa er vad en 88:a kan åstadkomma.
-Bra Heinz, fortsätt så där så har vi dem...
Kranz iakttog sin smutsige skytt med förundran. Han hade mångas liv på sitt samvete, hur många visste han inte. Han lade ännu fler på sitt samvete då nästa granat träffade tornet på den brinnande vagnen just som dess överlevande klättrade ut. Armar och ben flög genom luften då den pansarbrytande granaten nådde fram.
-Nu tar vi nästa! Där! där är en sate som försöker slinka förbi. Smaka på farbror Heinz specialmeny!
Heinz fyrade av kanonen igen och stridsvagnen stannade upp och började brinna.
-Det där ska väl stoppa dem! Nu är gränden spärrad, det borde hålla dem en stund.
Han strök sig över sin blänkande panna där svetten rann i floder.
-Vi har fått några minuters respit men snart letar de sig ut på något annat ställe, var på alerten Heinz.
-Överstelöjtnant! vi har ont om ammunition. Vi hann inte fylla på vårt förråd, och det är inte många granater kvar.
Heinz oroliga röst nådde Kranz.
-Ta ut så många du kan Heinz, ta ut så många du kan, svarade han innan han avbröts av ett utrop.
-Nu kommer infanteristerna! De klättrar som myror över dem. Gud också, gud de är hur många som helst och de bara väller in! Hur ska vi kunna stoppa alla dem?
-Var är våra SS-män för bövelen?
Kranz kraxade förtvivlat i mikrofonen.
-Jungenfeldt! Sätt igång era granatkastare för guds skull och blås bort dem från torget innan de hinner sprida sig. För guds skull skynda på.
-Ja löjtnant, svarade gruppchefen för granatkastarbatteriet, uppställt på ett hustak i närheten. -vi engagerar dem nu!
De vältränade granatkastarteamen satte igång och släppte ned de dödsbringande projektilerna i rören.
Tjopp, tjopp, tjopp, lät det då den första salvan gick iväg.
-Rätt på! den träffade rätt på!, skrek Kranz då han såg män singla genom luften.
Granaterna fortsatte regna över flodvågen som vällde in.
-Det gör ingen verkan, de är för många, det går inte att hejda dem.
-Nu kommer dom igen, de ger sig inte, de är som blodsugande iglar! Meyer bestryk dem med kulsprutan, jag vill inte ha dem på oss. Släpp dem inte i närheten.
Sedan gick SS-männen till motanfall. De klev fram från sina positioner där de hållit sig gömda och beströk dem med sina kulsprutepistoler. Högarna av lik staplades på varandra men anfallet fortsatte ändå. Överraskande dök stridsvagnarna upp ur en ny gränd och vällde in på torget i full fart. SS männen började stupa den ena efter den andra.
-Nu kommer de igen, de var då ena envisa jävlar!
Heinz fick in en Sherman i siktet på hundra meters håll och tog den under eld.
-Där satt den din djävul! den ska väl hejda dig ett tag.
En granat hade träffat vagnen och spritt de förvridna resterna av den runt torget. Shermanvagnarna körde runt, runt och sköt på allt de såg. Ett trupptransportfordon träffades, och strax därefter ett till. Höga lågor kastade sig mot himlen medan ett lager rök började lägga sig som ett tjockt dis över torget och försvårade sikten.
-De skjuter sönder våra fordon!, tjöt Kranz medan han maktlös åsåg hur det ena efter det andra av hans fordon sprängdes till oigenkännlighet. -Heinz stoppa dem innan vi har förlorat alla, stoppa dem för helvete.
-Jag försöker, överstelöjtnant, jag försöker...
Heinz sköt igen och en till Sherman sköt ut i lågor som en flammande likkista.
-Schulz kör härifrån, jag tycker granaterna börjar komma otäckt nära, vi drar oss tillbaka.
Granat efter granat kreverade i deras omedelbara närhet.
-Jawohl, herr Oberleutnant, vi tar betäckning i gränden där bakom oss.
Tigern rullade upp ur sin skyddsgrop och började backa ackompanjerad av 75 mm granater som visslade förbi. Den krängde till när en projektil rikoschettade mot dess frontpansar och tjöt iväg.
Gaveln på huset bredvid sprängdes bort och tryckvågen skakade om dem.
-Jösses, det där var nära, alldeles för nära för min smak. De skjuter in sig.
Kranz grimaserade och torkade svetten ur pannan.
Heinz sköt igen och vagnen skakade till.
-Nu är de på väg rätt emot oss! Hela jävla hopen är på väg rätt emot oss! Nu har vi gjort dem rejält förbannade.
Heinz flinade och fyrade av sin kanon igen.
-Miss! jag missade den bastarden! Schulz backa, backa! Det är rena självmordet att stanna kvar, vi får dem snart över oss allihop.
-Backa in i gränden...det är vår enda chans! skrek Kranz medan han stirrade ut genom springorna i tornkupolen.
Schulz började backa undan det farliga grannskapet. Tjugofem fientliga Shermanvagnar hade nu torget under sin kontroll medan de sköt sönder trupptransportfordon på löpande band. Arton stod brinnande under sina kamouflagenät som söndertrasade reliker. Stridsvagnarna ryckte fram i riktning mot Kranz medan deras stödjeinfanteri bestående av hundratals man var inbegripna i bittra strider med SS-män. Tyskarna pressades sakta tillbaka och förlusterna var enorma på båda sidor. Kranz hade förlorat all uppfattning om tiden. Striderna rasade i hela staden på alla gator, från hus till hus, man mot man, bajonett mötte bajonett. Det fasansfulla slaget rasade i full styrka och verkade inte mattas av.
Löjtnant Hartmann stod gömd i fönstret då en stor Sherman sakta rullade förbi.
-Golz! Ge mig en granat, fort!
Golz hakade loss en handgranat och räckte den till Hartmann som lutade sig ut genom fönstret och skickligt släppte ned den genom den öppna tornluckan. Den befann sig bara någon meter under dem då granaten detonerade och dödade besättningen. Stridsvagnen stannade medan vit rök strömmade ut ur tornet.
-Jag fick den, jag fick den saten. Hartmanns blick var vild av raseri. -Jag tror att vi måste dra oss tillbaka, de har hela torget under kontroll nu. Det vore synnerligen ohälsosamt för oss att stanna kvar här.
Golz greppade sin kulsprutepistol och gick före dem nedför trappan. Henri hukade sig skrämt bakom sin disk då de gick förbi.
-Vi får ta bakvägen, de ser oss på en gång om vi tar utgången.
Hartmann höll sin osäkrade Luger i ena handen och rättade till den svarta lappen för ögat medan Golz gick före mot bakdörren.
-Får de syn på mig visar de ingen pardon...de kommer att skjuta ned mig utan rannsakning. Jag har dödat för många av deras vänner i mina dagar.
Golz öppnade försiktigt bakdörren och tittade ut. En grupp brittiska soldater sprang förbi och livvakten klev ut och fyrade av en lång salva efter dem. Britterna stöp omkull och blev liggande utan att ha en minsta aning om vad som träffat dem. En man rörde sig fortfarande och Golz gick fram och tömde brutalt återstoden av sitt magasin i honom. Han kastade en blick åt vardera hållet.
-Ni kan komma ut nu! Det är tomt.
Hartmann och Eismann följde efter.
-Vi måste få tag på ett fordon och komma härifrån. Om de allierade får tag på oss kommer de att ställa oss inför en arkebuseringspatrull omgående, Eismann skrattade, -ni förstår, mina vänner britterna har satt ett pris på mitt huvud.
Han skrattade igen och snurrade på sin svarta käpp.
-Vi tar oss till det där stora tegelstenshuset, sa Hartmann och pekade, -sen får vi se vad vi gör...
De började springa.
*
Schulz backade Tigern medan granater slog in i husen bredvid dem. Ett moln av rök och damm vällde över dem tillsammans med en skur av tegelsten.
-Förbannades jävla helvete, en återvändsgränd! Stanna Schulz, det är ett stort hus bakom oss.
Varningen kom för sent för att Schulz skulle hinna reagera och Tigern skakade loss rejält med murbruk innan den stannade. Vägen var spärrad och framför dem kunde de se Shermanvagnarna rulla närmare för att ta itu med sitt hjälplösa byte. Heinz sköt och den kraftiga kanonen sände iväg sin projektil för att låta den begravas djupt inne i en Sherman. En granat kom vinande till svar och krossade rutan på våningen ovanför innan den exploderade och blåste ut hela rummet med vägg och allt. Kranz hukade sig automatiskt då spillror regnade över dem och smattrade mot tornet.
-Det här är den sista granaten! vrålade Heinz och körde in den i loppet, -sen är det slut med oss...och nu kommer infanteristerna också.
Heinz kunde se dem komma rusande över torget för att ta itu med dem med sina automatvapen och handgranater. Kulor studsade mot pansaret och ylade högljutt iväg innan de begravdes i tegelstensväggen. Meyer sköt en sista salva med kulsprutan och sedan tystnade den.
-Överstelöjtnant, det är min förbannade plikt att meddela att ammunitionen är slut. Jag sköt just iväg de sista patronerna.
-Ja ja det är bra Meyer, det är ändå slut med oss. Vi kan inte försvara oss längre.
Heinz stängde bakstycket.
-Det är alltså här vi ska dö, i en liten gränd, i en liten obskyr stad utan något värde...
Granatkastartruppen på taket under korpral Jungenfeldts befäl hade fått sin beskärda del av kakan. De flesta ur hans trupp låg badande i sitt eget blod efter att de fått en direktträff av en stridsvagnsgranat. Jungenfeldt hasade sig fram till kanten med sitt ena ben perforerat av splitter och tittade ned. Den allierade huvudstyrkan ryckte fram över torget som en oövervinnerlig arme.
-Det är slut, det är slut med oss, viskade han hest då han iakttog dem, -förstärkningarna kommer för sent för att kunna hjälpa oss.
Stridsvagnarna behärskade hela torget och det verkade som om ingenting kunde hejda dem. SS-männen försökte slå ut dem men lätt beväpnade som de var så råkade de ut för katastrofala förluster. De drog sig tillbaka och tryckte i husen.
Jungenfeldt spetsade öronen då han hörde ett högt tjutande ljud som närmade sig.
-Artilleri! hann han tänka och kastade sig ned precis då de tunga granaterna ifrån de brittiska stödbatterierna tjöt in.
Av någon anledning hade inte chefen för batteriet fått reda på sina truppers position och nu sände han en mur av stål mot sina egna män. Granaterna slog ned på torget och slungade män och stridsvagnar högt upp i luften. Kroppsdelar virvlade runt, sönderslitna stridsvagnstorn seglade iväg, och en skur av dödligt splitter ven omkring och slet sönder allt som befann sig i dess väg. Män stöp omkull skrikande med ryggarna uppslitna, armar och ben bortslitna eller huvudena avhuggna och pölar av blod bredde ut sig på marken.
Så kom en ny salva och träffade rätt på igen. Shermanvagnar slets sönder som om de varit gjorda av bleckplåt, drivbanden slets av innan de kastades omkring som höstlöv och blev liggande. De få kvarvarande stridsvagnarna drog sig tillbaka följda av spillrorna av deras understödsinfanteri.
-De drar sig tillbaka! de drar sig tillbaka!
Den lille skyttens tjut genljöd i stridsvagnens inre då Kranz försökte fatta vad som hände. Han hade varit alldeles säker på att slutet hade kommit för hans del och hade greppat sin kulsprutepistol för att möta döden på ett så ärofullt sätt som möjligt.
Blodet rann i strömmar nedför hans ansikte från ett jack där han slagit i huvudet medan han försökte fatta det ofattbara. Jag ska inte dö! Inte nu, inte idag, kanske någon annan dag, men inte idag!
Han kastade upp luckan och hävde sig hostande ut ur tornet. Det stämde, de höll på att dra sig tillbaka. Några enstaka Shermanvagnar rullade iväg över torget med en liten klunga män i släptåg. Torget såg ut som ett slagfält. Överallt låg sönderslitna stridsvagnsvrak tillsammans med högarna av män som stupat över varandra. De låg så tätt att han tyckte att han kunnat gå över torget utan att behöva vidröra marken en enda gång.
-Schulz, vad var det som hände? I ena stunden väntade jag mig bli slaktad och i nästa så drar de sig tillbaka.
-De siktade fel. Deras artilleri lade elden rätt över sina egna män. De trodde väl att vi fortfarande höll torget vilket vi turligt nog inte gjorde. Hade vi stannat kvar hade granaterna kanske landat på oss istället.
Kranz försökte få radiokontakt med resten av hans farligt utspridda styrka. Efter en stund fick han svar från de sista av hans stridsvagnar som återstod. Tre stridsvagnar inklusive hans andra KungsTiger fanns kvar. De hade varit inbegripna i häftiga strider med fienden och haft stora förluster. Då fienden dragit sig tillbaka hade de varit på gränsen att kollapsa.
-Schulz, kör framåt till torget, faran är över, de drar sig tillbaka.
Ögonen i förarens sotiga ansikte stirrade upp mot honom.
-Ja överstelöjtnant, ska bli.
Tigern rullade sakta framåt och kom fram till grändens mynning.
-Försiktigt nu Schulz, se upp för det där vraket till höger.
-Jag ser det överstelöjtnant, det är ingen fara, det klarar jag.
Tigern krängde sig förbi det utbrända vraket av Shermanstridsvagnen då Schulz skickligt manövrerade sig förbi.
-Bra, Schulz, bra, du borde ha en medalj för det här.
Det tyckte Schulz också, men hittills hade det inte blivit någon.
Kranz betraktade torget framför sig. Hur många söndertrasade vrak som låg där kunde han inte räkna, men många var det.
-Överstelöjtnant?
-Ja, vad är det, Schulz?
-Jag trodde det var slut med oss. Jag höll på att göra i byxorna därborta, så rädd blev jag.
-Det är du inte ensam om. Kranz log i det nedsvärtade ansiktet:-det är du inte ensam om.
*
Hartmann hukade sig i ruinerna till den sönderskjutna byggnaden.
-Ner med er för helvete! Det står en stridsvagn borta i gränden.
Eismann klev ned bakom honom och spanade i riktningen dit Hartmann pekade.
-Är de på väg hitåt?
-Jag vet inte, väste Hartmann, det står en skock infanterister och hänger runt den men vad de sysslar med kan jag inte se.
-Kommer de hitåt ska de få med mig att göra. Golz klappade sin kulsprutepistol och log grymt.
-Nu är de på väg hitåt! Eismanns gälla utrop skar genom ljudet av vapenknatter och explosioner medan han kramade sin svarta käpp. -De har en eldkastare med sig!
Det stod klart för dem att stridsvagnen bara stannat för att tillåta dess följeinfanteri att göra iordning sitt djävulska vapen. Den rullade emot dem längs gränden på bara hundra meters håll och närmade sig långsamt deras gömställe.
Hartmann kramade sin Luger medan han fokuserade dem genom sitt enda återstående öga.
-Vi säljer oss dyrt. Golz! du tar ut stridsvagnen med en handgranat, sen ger du dem allt du har med k-pisten. Se till att knäppa honom med eldkastaren först, jag vill inte bli flamberad.
Golz nickade och hakade loss en skafthandgranat medan han väntade på att den skulle komma närmare.
Upphetsade rop hördes från gatan då utkiken på stridsvagnen fått syn på dem.
-Nu! Golz, nu!
Golz reste sig upp och kastade iväg handgranaten i en snygg båge. Den landade under frampartiet på Shermanvagnen och detonerade med en skarp knall. Hartmann ställde sig upp och sköt med sin pistol. Kroppar dunsade i backen medan Shermanvagnen förlorade ett drivband och stannade upp. Vrålen från de sårade överröstade allting annat.
Så kom infanteristerna rusande under höga tjut. Det blev handgemäng. Golz vek undan och krossade skallen på en britt med kolven innan Hartmann sköt en annan i ansiktet från nära håll. Eismann undvek med nöd och näppe en bajonett som en stor och orakad britt försökte köra in i honom. När brittens flinande ansikte dök upp på någon decimeters håll passade Eismann på att köra in sin stålspetsade käpp i skallen på honom. Britten ramlade omkull, famlandes med sina händer efter den svarta käppen som stack ut där hans högra öga suttit stunden innan.
-Golz, ge dem en salva!
Hartmanns öga glödde av hat då han stirrade på de få kvarvarande infanteristerna i gränden. Ett öronbedövande knatter slog lock på hans öron då Golz brände iväg en salva och mejade ned dem allihop. Mannen med eldkastaren vrålade oavbrutet där han låg med hela magen sönderskjuten.
Golz fyrade av en salva till och mannen tystnade. Så upphörde striden lika hastigt som den börjat och Hartmann rusade fram till eldkastaren.
-Jag ska ge er någonting att tänka på era svin, morrade han och kastade en blick på stridsvagnen som stod stilla med brummande motorer. -Flytta på er!
Eismann och Golz lydde kvickt hans order och backade undan.
-Få se hur ni gillar det här...
Den långa, sotiga eldsflamman kringvärvde stridsvagnen då Hartmann fyrade av eldkastaren.
-En gång till...
Hans hand slöt sig om avtryckaren igen och flamman slickade stridsvagnen med sitt eldhav, förtärde allt syre därinne, letade sig in genom alla öppningar och ventiler och antände allt som fanns att antända. Hartmann vrålade av upphetsning.
Så öppnades tornluckan och besättningen klättrade ut, skrikandes i panik medan elden förvandlade dem till levande facklor. De slog vilt omkring sig medan det fasansfulla skådespelet pågick.
Golz klev fram och sköt en lång salva som gjorde slut på besättningens fruktansvärda lidande. Deras kroppar rullade av stridsvagnen och dunsade i backen innan de blev liggande.
Eismann klev runt bland de utspridda kropparna och satte en kula från sin Luger genom skallen på var och en som visade några livstecken. Så var striden över och de slappnade av.
-Förbannade kryp! väste Eismann då han studerade de orörliga kropparna.
Så stirrade han på en punkt bakom Hartmann.
-Nu kommer undsättningen, för sent som vanligt.
Hartmann och Golz såg sig om och fick syn på en grupp SS-män som kom springande.
Deras ledare stannade upp och gjorde honnör medan han fortfarande flämtade efter språngmarschen.
-Herr löjtnant, glädjande nyheter, de drar sig tillbaka, de drar sig tillbaka, staden är i våra händer. Det finns spridda motståndsnästen kvar men vi räknar med att ha rensat ut dem inom en timme.
Hartmann slog sin knytnäve i handflatan och brast upp i ett leende.
-Bra! Alldeles utomordentligt bra! Det här ska väl lära dem att inte sätta sig upp emot det ärorika Wehrmacht.
Det första slaget om staden var vunnet och de allierade drog sig tillbaka för att slicka sina sår.
Inlägg
