Offensiv-Kap3-En stad att inta

”Vi har en stad att inta”

Vid torget i Honsfeld stod enheter ur den 9:e pansardivisionen med dess tio Sherman stridsvagnar prydligt parkerade vid stabsplatsen. Ett tunt snötäcke låg över de kullerstensbelagda gatorna då överste Hobbs jeep bromsade in bredvid dem. Hobbs formation hade fått bränslebrist föregående kväll och underhållskommandots lastbilar höll just på att tanka och komplettera förråd av ammunition när ljudet av artillerield nådde dem. Det hade vållat förundran, inte så mycket oro, men förundran. För vad fanns det att vara orolig för? Kriget var så gott som vunnet. Besättningarna drömde om att fira jul med belgiska luder iklädda de obligatoriska svarta nätstrumporna. Hobbs hoppade ur jeepen iklädd vida militärbyxor, fårskinnsjacka och svart basker och stannade vid en av sina besättningar som stod och rökte medan deras stridsvagn tankades. Han viftade med ridspöet under näsan på dem.
-Ingen rökning under tankning, sergeant, om jag får be. Ni vet väl om brandfaran?
Han strök sin mustasch medan sergeanten motvilligt kastade cigarretten på marken och trampade på den.
-Stämningen på topp förstår jag? Ni riktigt längtar efter att få rycka vidare och ge tyskarna på nöten? Det är bra, det är så det ska vara.
Hobbs tog en överblick över torget medan sergeanten log mot honom.
-Som ni ser brinner männen av iver...men det är jul snart och lite permission skulle inte skada. Som en morot menar jag.
Hobbs nickade.
-Permission...permission, säger du?
Han sög på ordet som en karamell medan han tankspritt stirrade ut i tomma luften. Sedan vandrade han vidare viftandes med sitt ridspö påpekandes alla brister och fel han kunde upptäcka. En oknäppt knapp här, en orakad man där och en felvänd basker ådrog sig hans uppmärksamhet innan han fick för sig att vandra ned till radiobilen som stack ut bakom en husvägg.
Utanför pansarbilen stod sändaroperatör Clooney och gäspade stort lutandes sig mot dess pansar.
-Det är en skön morgon.
-Vah? svarade Clooney slött och ointresserat medan han knappt ides höja ett ögonbryn för att betrakta den som störde hans lugn.
-Jo jag säger att det är en skön morgon, upprepade Hobbs igen med en ton av irritation i rösten.
-Kan man kanske säga, sa Clooney medan hans ögon hypnotiskt följde spetsen på ridspöet som dansade under hans näsa.
-Inga nya meddelanden förstår jag?
Hobbs började bli mer och mer irriterad.
-Ja, jo, nej, jo det vill säga kanske, svamlade Clooney alltmer yr i huvudet av ridspöets dans.
-Men sjung ut då karl!
Hobbs höll på att bli alldeles röd i ansiktet av ilska.
-Har det kommit något meddelande eller inte? Ja eller nej?!
-Bara någon idiot som rapporterade ett tyskt storanfall i den här riktningen...genom Ardennerna, stammade Clooney fram.
-Storanfall sa du?
Hobbs virade sin mustasch med vänstra handens fingrar medan han lyssnade till ljudet från tunga kanoner som förvånat honom tidigare.
-Jag har inte hört talas om något anfall mot de tyska ställningarna. Ljudet verkar tillta i intensitet, märkligt, mycket märkligt.
Han vred på huvudet för att höra bättre.
-Hur länge sen var det du fick meddelandet?
-Jaaaa, började Clooney med släpig röst, -det var väl en timme eller så, tror jag, jag vet inte så noga...
-En timme! Vet du eller vet du inte? Sådana här saker ska rapporteras omedelbart! Du har gjort dig skyldig till ett grovt tjänstefel, och det kommer att rapporteras. Var säker på det!
Hobbs var rosenrasande. Han vände och började springa tillbaka mot stabsplatsen. Ljudet av skottlossningen tilltog i intensitet, den verkade inte vara långt borta nu, på sin höjd en knapp kilometer.
-Jäkla paragrafryttare, muttrade Clooney surt och blängde ilsket efter honom innan han tände en ny cigarett.

Vid torget rådde förvirring. Män slet med att forsla undan bränsleslangar och bensinfat och tomma ammunitionsboxar för att bereda väg för stridsvagnarna.
I samma stund cyklade en ung fänrik in på torget på sin lånade cykel, sladdade, och kastades huvudstupa på det snöiga underlaget. Han plockade upp sin mössa igen och kravlade på benen igen medan han skrek:
-Tysken kommer, tysken kommer! Massor av tanks kommer längs vägen, och de sopar undan allt motstånd!
Hans panikslagna ögon verkade vara på väg att falla ur skallen på honom. De väldiga Shermanstridsvagnarna mullrade igång då deras besättningar började inta försvarspositioner. Drivbanden sprutade upp snö och is då de accelererade iväg.
Vid stabsplatsen rådde panik. Officerare kastade sig in i sina fordon för att komma iväg från området. Några män kopplade loss en pansarvärnskanon från dess draghjälp, en lastbil, och började rulla den efter sig. De intog en position i en sönderskjuten byggnad där de kunde täcka hela torget med dess eldrör.
-Stanna och slåss era fega satar! skrek Hobbs efter en skara män som flydde i vild panik. Han drog revolvern och sköt mot deras flyende ryggar. Ett man slängde ut med armarna och blev liggande i snön med uppsliten rygg, men flodvågen lät sig inte hejdas.
Hobbs gav upp försöket och hoppade in i jeepen där hans adjutant menige Ellis lade i en växel och gjorde en rivstart i en nittio graders sväng för att ta sig ut från torget och i säkerhet.
-Kör utav bara helvete, Ellis! tyskarna är snart här.

Vid sitt sändarfordon stod sändaroperatör Clooney och lyssnade till oväsendet på torget och eldgivningen som närmade sig. Han började bli orolig, så där som man blir då saker och ting inte riktigt går som man tänkt sig.
-Det verkar som han hade rätt i alla fall...är det tysken som kommer är det bäst att sjappa på en gång. Det börjar bli lite för hett här för att det ska vara njutbart. Jag tar det säkra före det osäkra och ger mig av.
Clooney hoppade in i sin pansarbil och körde iväg västerut bort från eldgivningen.

Längs den snötäckta vägen kom de som stora olycksbådande skepnader. De stora tunga Tigerstridsvagnarna svängde sina eldrör medan de pumpade iväg granat efter granat där de mullrade fram följda av en rad Panthers, alla kamouflagemålade i vitt. Mängder av flyktingar belamrade vägen med sina tillhörigheter i vagnar och kärror. De olyckliga som inte hann kasta sig ur vägen mejades urskillningslöst ned av deras kulsprutor medan kärrorna krossades under drivbanden. I ledarvagnen gick kulsprutan het då sergeant Jung besköt allt som rörde på sig. Varma patronhylsor låg i en hög kring fötterna medan patronbandet rasslade in i kulsprutan. Överstelöjtnant Kranz stod i tornet och avspanade fronten med sin kikare. Han fick syn på en amerikansk soldat som reste sig upp ur diket med ett långt eldrör på axeln.
Kranz reagerade omedelbart.
-Bazooka, skrek han i mikrofonen och Schultz svängde Tigern ned i diket sekunden innan granaten kom farande och rikoschettade mot sidan av tornet. Stridsvagnen brakade ut på en åker och Schultz kämpade med kontrollerna för att få upp den på vägen igen.
Jung vrålade som en besatt medan kulsprutan knattrade iväg en lång salva. Kulkärven träffade amerikanen i ryggen när denne flydde längs vägen innan han med uppfläkt rygg och armarna sträckta mot skyn kastades omkull.
-Det var min tjugonde! skrek han upphetsat till de andra och vred på huvudet, -åtta flyktingar inkluderat.
Schultz fick upp vagnen på vägen igen och sekunderna efteråt malde drivbanden sönder den orörliga kroppen.
-Heinz, sätt några granater i byggnaderna närmast vägen. Jung! bestryk husen med kulsprutan. Jag vill inte att någon satans krypskytt ska få äran att karva in ett nytt streck i kolven då vi passerar.
-Javisst, överstelöjtnant, du kan lita på gamle Heinz. Vi slår in bottenvåningen så rasar hela skiten ihop.
-En sak till Heinz...sluta kalla mig överstelöjtnant och säg Kranz istället. Vi lägger av med titlarna för stunden.
Han fick inget svar för i samma sekund brakade kanonen iväg sin 88-mm granat. Sekunden efteråt slog den in i huset närmast till vänster om vägen, femhundra meter bort. Tegelstenar slungades upp i luften tillsammans med trävirke och kropparna av amerikanska soldater. Rök och damm virvlade runt i luften innan några överlevande stapplade ut, bara för att få uppvaktning av Jungs kulspruta.
-Fullträff, det blev en fullträff!, skrek Kranz fastän Heinz mycket väl kunde se det med sina egna ögon.
-Nu tar vi det andra huset, jämna det med marken bara. Det är så här taktisk krigföring går till, ge dem ingen andra chans för då slukar de dig med hull och hår.
Oväsendet var öronbedövande medan Kranz studerade effekterna av eldgivningen. Huset på motsatta sidan av vägen hade fått ett par rejäla träffar och stod och svajade innan det till slut rasade omkull och begravde de försvarare som tagit skydd.
Heinz tjöt hysteriskt medan han tryckte in en ny granat i loppet. Han justerade höjdinställningen och avspanade fronten efter nya mål.
-Heinz! se upp för de där. Shermans, borta vid huset.
-Ja jag ser dem, kom till farbror Heinz bara, det blir fina ringar på eldröret.
De amerikanska stridsvagnarna försökte rulla i skydd då de första granaterna nådde dem. Den första träffades av en pansarbrytande och hela tornet slets loss innan det slungades iväg. En fontän av eld sprutade ur innandömet innan en överlevande kravlade sig ut genom en lucka i fronten och sprang i skydd. Den andra stridsvagnen besvarade eldgivningen och en granat ven förbi så nära att Kranz senare kunde ha svurit att han känt vinddraget, innan den slog in i frontpansaret på stridsvagnen närmast efter dem. Kranz kastade en blick bakom sig och såg dess befälhavare ståendes i tornet utan huvud. En stråle av blod sprutade upp och spreds för vinden.
-Han brukar tappa huvudet då det kommer till strid men den här gången har han gjort det rejält.
Han gav till en min av vämjelse.
Ibland brukade synerna bli för starka även för honom som trodde han sett alla grymheter på östfronten. Han vaknade hastigt upp ur sina tankar då en ny granat slog i sidan på deras vagn och fick den att skaka till innan den ylade iväg och exploderade på ett fält bredvid.
Nya granater ven iväg och träffade den amerikanska stridsvagnen på samma gång innan den stannade upp och började brinna med stora hål i dess frontpansar. Inga överlevande syntes till.
-Vi måste utnyttja överraskningsmomentet innan de hinner hämta sig. Var har jag kartan?
Han fumlade med sina fickor innan han hittade den prydligt ihopvikt.
Det brann i byggnaderna närmast dem då de körde i riktning mot torget, tydligt markerat på Kranz karta.
-Jung var beredd med kulsprutan...jag gillar inte de här trånga gränderna. Dyker någon upp ger du dem allt du har. Ta till höger där framme vid kyrkan.
-Ja överstelöjtnant, ingen kommer oskadd förbi min kulspruta, det ger jag dig mitt hedersord på.
-Något hedersord behövs inte...bara du håller ögonen öppna, och du, Jung?
-Ja?
-Låt civilisterna vara, vi måste uppträda humant. Ser du någon låter du honom löpa. Uppfattat?
-Ja.
Kranz ryckte till.
-Där har vi klocktornet! rakt fram ovanför hustaken. Ser ni?
Ingen svarade. De passerade en väderkvarn på vänster sida.
-Den där kvarnen frestar mitt avtryckarfinger..., Heinz skrockade och började svänga tornet, -nu får ni snart se kvarnhjulen snurra som de aldrig gjort tidigare.
-Låt bli det där din skjutgalna jävel, skrek Kranz, -håll uppsikt framåt istället, jag vill inte rulla in i något bakhåll.
Heinz lydde motvilligt medan han gnatade om att kvarnen trots allt skulle blivit ett fett byte.
Invånarna i byn höll sig gömda där de tryckte i sina källare, ängsliga och rädda. De hade trott att kriget varit slut och att de blivit befriade från tyskarnas tyranni en gång för alla. Där de satt stirrandes ut i mörkret med ögon som lyste vita kunde de höra ljudet av eldgivning ovanför och mullret av drivband.
Kranz höll på att få hjärtat i halsgropen då de körde längs en kullerstensbelagd gata kantad av höga hus. Rakt framför på mindre än femtio meters avstånd stod en Sherman inbackad i en snötäckt fruktträdgård, väl dold och med sitt eldrör eleverat för att kunna täcka gatan. Kranz insåg på bråkdelen av en sekund att amerikanerna legat och väntat på att få dem till kanonmat. Han tänkte skrika ut en varning men Schultz hade redan sett den och svängde stridsvagnen in i ett högt träplank som splittrades till kaffeved innan de dundrade in på en bakgård och i skydd av en byggnad.
En kanon gav eld och den efterföljande stridsvagnen tog emot en 75-mm granat i fronten på mycket nära håll. Den stannade brinnande mot en tegelvägg.
En överlevande, löjtnant Meyer, som Kranz kände flyktigt, kravlade sig ut genom tornluckan och kom rusande mot dem. Han kastade sig i skydd innan amerikanens kulspruta hackade loss murbruk ur väggen. Meyer tittade upp mot Kranz i tornet.
-Finns det någon möjlighet att få lift? Min stridsvagn är utslagen.
Han klängde sig upp på stridsvagnen utan att vänta på svar och osäkrade sin kulsprutepistol.
-Jag hann aldrig se den förbannade bastarden...han bara stod där plötsligt.
Han avbröts av en Tiger som gnisslade förbi bakgården och tog fienden under behandling. En våldsam explosion hördes och kroppar singlade genom luften då den pansarbrytande granaten nådde sitt mål. Den började omedelbart brinna med höga eldsflammor. En överlevande kravlade sig ut genom en sidolucka omvärvd av flammor innan en salva från tyskens kulspruta avslutade hans lidande.
Fler stridsvagnar dundrade förbi medan deras skyttar letade efter mål. Här och där kom det till skärmytslingar då amerikanska infanterister försökte smyga sig på dem med buntladdningar. Det höga knattrandet av kulsprutor hördes överallt medan infanteristerna på de tyska vagnarna hoppade ned för att ta itu med motståndet.
Kranz slängde en hastig blick runt hörnet och fick syn på den brinnande stridsvagnen.
-Vägen är fri! Schultz, se till att få fingrarna ur arslet och haka på de andra innan vi blir kvarlämnade. Jag vill inte att någon amerikan ska få ett fett byte på sitt konto.
Kranz brann av otålighet.
Schultz backade ut stridsvagnen i gränden igen och tog med sig en bit av husväggen innan han följde efter de andra stridsvagnarna. Kraftiga smällar från stridsvagnskanoner följdes av krevader då granaterna träffade och vrålet från de sårade hördes vida omkring.
-Kranz?
-Ja?
-Du håller väl noggrann utkik? Jag vill inte att någon stursk amerikan ligger på lur i en vindsvåning och fäller ned en buntladdning när vi kör förbi.
Kranz skrattade.
-Om det kan lugna dig något, Heinz, håller jag och kulsprutepistolen vakt här uppifrån. Den förste amerikan som sticker ut sin fula nuna kan räkna med att få smaka bly till frukost.
-Nå, det var bara det jag undrade.
Han tystnade och körde in en högexplosiv granat i loppet. Ansiktet glänste av svett och smuts. Kranz såg ned och mötte hans blick för en kort sekund. Stridsvagnen skakade till och bröt hans koncentration. Han såg upp igen och svepte kulsprutepistolen misstänksamt från sida till sida medan rasslet från drivbanden ekade mellan väggarna.

Vid torget väntade pjäsbemanningen vid sin pansarvärnskanon, gömd i ruinerna av ett hus. De kunde höra det gnisslande ljudet av larvband närma sig och försökte hålla nerverna i schack. Den första av Panthervagnarna dök upp runt ett hörn och rullade in på torget medan dess torn vreds runt. En till följde efter i sin tur följd av en tredje. De utgjorde en imponerande syn där de dominerade torget.
-Eld!
Pansarvärnskanonen ryggade tillbaka då den kraftiga granaten gick iväg och träffade fronten på det första av metallmonstren. En smäll och sedan stannade Panthern upp medan vit rök vällde ut från den. Skytten i tornet tog dem genast under eld och kulsprutan knattrade iväg en ilsken eldskur som rikoschettade mot pansarskölden. De svängde kanonen och laddaren körde in en ny granat i den.
-Ta den till vänster, eld!
Ännu en gång sköt kanonen och ännu en Panther blev stående efter att ha träffats i sidan. Dess besättning klättrade ur och öppnade eld med sina automatvapen för att hålla deras huvuden nere.
En stridsvagnskanon dundrade och pansarvärnskanonen och dess besättning seglade genom luften i små, små bitar efter att en högexplosiv granat slagit in i dess sköld.
De tyska stridsvagnarna och dess hjälpinfanteri hade slagit ut de flesta av Shermanvagnarna och återstoden av dem befann sig på vild flykt tillsammans med sändaroperatör Clooneys lilla pansarbil och överste Hobbs jeep.
Brinnande fordonsvrak belamrade torget och lyste upp gryningsmörkret som fyrbåkar medan döende besättningsmän vred sig i pölar av bensin och tyska infanterister mejade ned det sista motståndet.

Någon som inte tänkte ge sig av och inte låtit paniken stiga sig åt huvudet var menige Cobbs som befann sig högt ovanför striderna, i klocktornet med dess stora urtavla. I sin kikare studerade han tyskarna då de intog torget och de stora dödsmaskinerna som körde runt därnere.
Cobbs hade alltid avskytt tyskarna och allt vad de stod för och när kriget brutit ut och han blivit inkallad hade han gjort det med glädje. Nu skulle han få döda tyskar. Han hade redan knäppt ett imponerande antal, inte på det vanliga sättet i strid man mot man, utan på ett sätt som han ansåg vållade minsta möjliga fara för honom själv.
Han tog upp sitt M1-Garand gevär och började skruva fast teleskopsiktet. Med det här geväret hade han dödat många tyskar på ett ansenligt avstånd, vilket ett antal omsorgsfullt inkarvade hack i kolven upplyste om. I siktet studerade han de tyska trupperna på torget.
Han svepte runt siktet och letade efter ett lovande mål.
-Ni ska inte komma undan så lätt era svin efter vad ni har gjort. Du kanske? Nej ingen menig.....den där smutsiga, orakade sergeanten som skriker åt sina män? De skulle kyssa mina fötter om de slapp honom. Han log grymt medan fingret slöt sig om avtryckaren.
Nej, jag vill ha ett fetare byte...en högre officer annars får det vara, varför riskera livet för en simpel sergeant?
Fingret släppte avtryckaren.
Där kommer en Tigerstridsvagn...vilket jävla monster. Inte undra på att Shermanvagnarna har problem...med det där pansaret.
Han svängde runt siktet och zoomade in.
-En överstelöjtnant i tornet...och oförsiktig också. Jag har större tur än jag kunde ana. Du blir nästa skåra i min kolv så sant som jag heter Cobbs. När jag knäppt dig lär jag inte vara menig länge till.
Han lade geväret bekvämt tillrätta för han tänkte inte ha någon brådska den här gången.
Först en höjdare och sen en stridsvagn...jag blir befordrad till major när det här kommer ut. Det var inte illa, inte illa alls. Jag knäpper höjdaren först och sen får vi se vem som står på tur.
Cobbs tog noggrant sikte på överstelöjtnantens huvud och lät hårkorset vila strax bakom örat. Avståndet var omkring tvåhundra meter och kulan skulle göra ett snyggt litet hål. Hans hand kramade försiktigt avtryckaren beredd att låta kulan gå iväg de tvåhundra metrarna och göra ett abrupt slut på överstelöjtnant Kranz lovande karriär.

I tornet studerade Kranz torget och dess närmaste omgivning. Det blänkte till i klocktornet då Cobbs riktade in sitt gevär.
-Kranz!
Han vred på huvudet för att se på löjtnant Meyer som tittade upp mot honom.
I samma sekund ven en kula förbi så nära hans bakhuvud att han kunde känna vinddraget, innan den slog i kullerstensbeläggningen bakom och rikoschettade in i en husvägg.
Meyer reagerade på bråkdelen av en sekund.
-Krypskytt ta skydd!
Han kastade sig hastigt bakom stridsvagnens skyddande pansar medan Kranz dök ned i tornet. Det blev tyst igen.
-Ser du var den saten håller hus, Meyer?, skrek Kranz.
-Någonstans till höger om oss tror jag, kulan kom därifrån! Håll nere huvudet för fan om du inte vill ha ett hål i det! Jag ska försöka få syn på honom.
Meyer tog av sig sin basker och höll den på pipan till sin kulsprutepistol. Försiktigt lyfte han den över kanten. Ingenting hände.
-Din listige jävel...muttrade Meyer, -han låter sig inte luras av ett billigt trick. Kan inte sticka fram skallen heller, risken att jag får en kula i det är alltför uppenbar.

Cobbs svor för sig själv där han studerade torget genom sitt teleskopsikte. Stridsvagnen hade stannat och av dess besättning syntes inga spår.
-Du har då en sabla tur. Han vred på huvudet precis när jag tryckte av, jag hoppas kulan plöjde en djup fåra åt dig. Stick fram skallen ska jag ge dig en ny mittbena, jag har tid att vänta, förr eller senare blir du tvungen att visa dig. Jag ska ha överstelöjtnanten om det så är det sista jag gör.
Han fokuserade den öppna tornluckan och lade sig att vänta.

Torget låg öde. Då skottet gått av hade alla som befunnit sig där kastat sig i skydd. Ingen ville offra sig för att de andra skulle se var skottet kommit ifrån.
Heinz snurrade runt tornet och studerade omgivningarna genom siktet.
Om du vore en krypskytt var skulle du gömma dig då? Tänk! tänk för tusan. Var är det bästa stället?
Tankarna malde genom hans huvud. Han såg på sin klocka och torkade svetten ur sitt sotiga ansikte.
08:00 prick...nu börjar det ljusna.
På den stora urtavlan i klocktornet, skymtandes i det tilltagande gryningsljuset, rörde sig visarna och den stora klockan började slå.
-Klocktornet! fräste Kranz och Meyer på samma gång.
-Heinz! jag tror den jäveln sitter i klocktornet, det är perfekt för en krypskytt, kan du se om du får syn på honom?
Naturligtvis! Klocktornet. Det är alldeles för uppenbart att krypskytten finns där, varför i helvete tänkte jag inte på det tidigare? Han försökte fokusera den öppna terrassen mellan urtavlan och den konformiga toppen med sin sinnrikt utsmyckade spira.
-Där skulle en krypskytt kunna hålla hus...någonting rör sig på terrassen. Jodå, nog sitter den bastarden i tornet alltid.
Heinz riktade in kanonen med ett leende på läpparna.
-Jag har honom överstelöjtnant. Svinet sitter ovanför urtavlan och känner sig säker.
-Nå sätt igång då, vad väntar du på? Se till att röja honom ur vägen.
-Nu så...
Han tryckte in avfyrningsknappen och granaten ven iväg för att göra slut på menige Cobbs fortsatta leverne.

Cobbs anade oråd då stridsvagnens torn började vridas mot honom. Det började som ett lätt obehag i ryggmärgen för att sedan övergå till en ilande känsla av att någonting var fel. Innan han reagerat sköt stridsvagnen och granaten visslade förbi knappt en meter över hans huvud i mellanrummet mellan de kraftiga stålstagen som hindrade taket att rasa ned. Trycket tog andan ur honom när han instinktivt tryckte sig mot golvet. De har mig på kornet...vete fan hur de kunde upptäcka mig här. Jag måste härifrån, men innan dess ska jag ge dem något att tänka på. Bensinfaten...om jag sätter en kula i dem får tyskarna ett helvete.
Han tog in dem i sitt teleskopsikte.
-Tunnorna står inte långt från raden av tanks och om packlårarna bredvid smäller av...
Han log ett bistert leende medan han noggrant tog sikte på ett av faten. Den rostfläckade bränslefyllda tunnan dök upp i hårkorset då han kramade avtryckaren.
-Nu ska ni få det hett om öronen, korvätare, mumlade han.

Heinz körde in en ny granat i loppet och stängde bakstycket medan han svor högljutt. Den första granaten hade passerat utan att anställa någon skada för att sedan detonera någonstans där bakom.
-Satan också! jag missade...jag missade.
Han justerade höjdinställningen något så att siktet hamnade strax under krypskytten och strax ovanför den stora urtavlan.
-Den här gången klarar du dig inte, morrade han och slöt handen kring avfyrningsknappen.

Ungefär en bråkdels sekund tidigare kramade Cobbs sin avtryckare och kulan sköt iväg de tvåhundra metrarna för att slå in i plåten som omgav tunnan. En sekund senare flammade hela tunnan upp i en kaskad av flammor då bränsle sprutade ut och antände allt omkring.
Heinz fyrade av kanonen och den grova projektilen träffade där den skulle, strax ovanför urtavlan. Cobbs hade kunnat skrika om det bara funnits någonting kvar av honom att skrika med. Resterna av den sönderslitna kroppen slungades ut i luften tillsammans med krossade tegelstenar och hett stålsplitter, innan den konformade toppen med dess spira rasade ned och krossade de kvarlevor som återstod.
Toppen lutade åt sidan för att till sist välta och störta mot marken tjugo meter därunder i ett moln av damm och rök.

Heinz tänkte just berömma sig själv för mästerskottet då han väcktes från sina tankar av hysteriska skrik. Kranz klättrade ned i tornet tätt följd av Meyer som slog på elden som brann i hans ärm.
-Hela gatan står i brand! Kör härifrån för satan!, vrålade han åt Schultz som snabbt förstod allvaret. Schultz visste att när stridsvagnen hettats upp tillräckligt skulle de bli levande kokta inne i plåtburken om nu inte ammunitionsförrådet detonerade. Han lade i en växel och började köra rätt igenom eldhavet som omgav stridsvagnen. Elden spred sig och bränsletunnorna började explodera medan höga moln av tjock svart rök steg mot himlen.
Flera av stridsvagnarna omgivna av lågor bröt sig loss för att fly mot säkerheten. Flammorna omvärvde ammunitionslådor som brann för fullt. En Panther stod kvar i eldhavet medan dess besättning rusade omkring som galningar med eld som slickade deras kroppar.
En fruktansvärt bränd man rusade plötsligt upp på deras vagn och stirrade på dem genom tornluckan med ögon fyllda av våndor. Kranz kände igen honom som en av sina underofficerare. Det fåtal mänskliga drag som fanns kvar i hans anlete grinade mot dem medan elden brann i hans kläder. Lågor slog upp ifrån hans huvud och Kranz tittade bort av vämjelse innan mannen ramlade av och krossades under stridsvagnen.
De som haft turen att undkomma backade undan och tog skydd mot den fruktansvärda hettan som slog mot dem.
Ammunitionen började explodera. I en våldsam krevad sprängdes ett förråd i luften då en 75-mm högexplosiv granat träffade det. Spillror regnade genom den sotbemängda luften och ammunitionsbanden började gå av. Kulor smattrade i alla riktningar, piskade mot väggarna, rikoschettade mot kullerstensbeläggningen, sprätte upp höga skurar av snö medan stridsvagnsgranaterna fortsatte explodera. En byggnad träffades igen och de soldater som tagit skydd krossades levande då övervåningen rasade ned över dem.
En Panther med drivbanden brinnande, fick en träff av en pansarbrytande granat och slogs ut. Ingen i besättningen kom ut från det rykande fordonet.
Kranz dök upp i tornet med en brandsläckare och såg sig omkring medan stridsvagnen dånade vidare med en lång svans av eld efter sig.
-Stanna, Schultz stanna, vi brinner! Vi är utom fara nu. Stanna så jag kan släcka elden.
Schultz ställde sig på bromsarna och Kranz kastades framåt då stridsvagnen bromsade in. Rykande med oljiga lågor som slog upp från dess hull stannade Tigern. Kranz satte igång eldsläckaren och täckte lågorna med ett tjockt lager skum.
-Ingen bränner upp min Tiger, fräste Kranz, -ge hit en ny eldsläckare, den här är slut.
Han hoppade ur tornet och sprutade skum över fronten tills alla lågor upphörde, innan han hoppade ned på marken och täckte drivbanden.
Till sist var allt släckt och stridsvagnen täckt av ett lager skum från front till bakparti. Han slängde den tomma eldsläckaren på gatan och försökte anropa de andra av hans enheter.
-I det där eldhavet måste de blivit hårt åtgångna. Varför svarar ingen?
Han vred på huvudet och insåg snart varför. Hela den långa radioantennen hade smält i hettan och var nu bara en förvriden massa. Kranz övergick till att inspektera skadorna på vagnen.
-Schultz, hur är det med kärran? Går hon att köra ännu?
-Hon spinner som en katt. Lite eld stoppar inte en Tiger men jösses vad rädd jag blev. Trodde vi skulle brinna upp allihop.
En hand grep tag i hans arm och kulspruteskyttens stirrande ögon mötte honom.
-Jung, är du uppskakad? Vad är det med dig?
Denne svarade inte. Han stirrade tomt framför sig medan han lät fingrarna trumma mot sina läppar.
-Såg du hur dom brann? Såg du hur dom brann?
Han upprepade frågan om och om igen. Schultz rynkade pannan i djupa veck.
-Överstelöjtnant, jag tror det är bäst ni kommer hit och tar en titt på Jung, jag tror det är något fel med honom.
-Vadå för fel?
-Jag vet inte...han upprepar samma sak om och om igen och stirrar konstigt på mig.
-Ta upp honom hit så jag får se honom.
Schultz lyckades på något sätt få ut Jung och denne satt nu på bakpartiet och babblade högt för sig själv.
Kranz tog honom om axlarna och skakade honom hårt medan han försökte få ögonkontakt.
-Jung! se på mig Jung.
Jung stirrade plötsligt på Kranz.
-Såg du hur dom brann?
Kranz utbytte en hastig blick med Schultz.
-Det här ser inte bra ut, han är helt färdig enligt min mening.
-Vad är det med honom?
Meyer insköt:
-Det har snurrat runt i skallen på honom helt enkelt, vad annars? Han är kaputt alltså.
Meyer visade ett finger mot huvudet.
-Inga dumheter nu, Meyer! Den här skiten kan bli för mycket för vem som helst. I morgon kanske det är någon annans tur. Han klarade inte av synen av krigets alla fasor så enkelt är det.
Kranz suckade tungt.
-Kriget är ett helvete, javisst, men vi måste ändå göra vår plikt, för fäderneslandet, för Fuhrern, och för våra hem och familjer.
Kranz klappade Jung.
-Det blir nog bra ska du se Jung, sa han utan större övertygelse i rösten. -Vi måste se till att han kommer under vård. Under tiden får du, Meyer ta hand om kulsprutan, och sen måste vi sätta oss i kontakt med resten av förbandet.
Stridsvagnen vände och rullade iväg med Kranz i tornet spejandes efter sina enheter. De fick snart kontakt med de andra pansarfordonen och Kranz började räkna.
-Nio allt som allt. Fem är borta och med dem några av våra mest erfarna chefer. Var är Jung?
-Han ligger ihopkrupen i ett hörn och kvider som ett barn, svarade Schultz. -pratar med sig själv hela tiden.
-Kör fram och stanna vid den där Tigern, Schultz. Jag ser att där finns något vi kan ha användning för.
Schultz körde fram och stannade i skydd av det sönderskjutna vraket. Det brann fortfarande våldsamt på torget och hettan kändes ända hit där de stod. Ammunitionen hade slutat explodera när Kranz hoppade ur vagnen, gick fram till Tigern och snabbt avlägsnade dess radiomast. Med den långa masten gick han tillbaka och avlägsnade de smälta resterna av deras egen med hjälp av en skiftnyckel och lite våld. Sedan skruvade han fast den nya masten och hoppade in i tornet igen för att pröva radioförbindelsen. Det fungerade och Kranz fick kontakt med de övriga enheterna.
En infanterigrupp anropade och berättade att amerikanerna lämnat staden men att de efter en häftig eldstrid nedgjort 22 amerikaner och tagit 19 fångar. Ett flertal pansarfordon hade slagits ut tillsammans med några pansarvärnskanoner och en del krigsmateriel hade tagits som byte. Så var det slut på anropet och Kranz vände sig mot de andra.
-Staden är i våra händer pojkar. Jag fick just bekräftelse från våra infanteristyrkor, pojkarna i Wehrmacht har gjort sin plikt än en gång.
-Det är så här blixtkriget ska gå till, utbrast en entusiastisk Meyer, -kör över dem bara och krossa alla som inte flyttar sig! Det är det jag alltid har sagt.

Ett flertal öppna bepansrade trupptransportfordon av typen Sdkfz 251 anlände följda av en rad lastbilar och artilleripjäser. Sedan ambulanser i form av Opel Blitz Kfz 31 lastbilar med stora röda kors målade på sidan. De rullade in på torget på tryggt avstånd från elden och stannade innan ett par SdKfz 231 med åtta hjul och 20 mm kanoner rullade in efter dem.
-Hjälp till nu Meyer så du gör någon nytta, ta honom under armarna medan jag skjuter på i benen.
De fick ut Jung som babblade osammanhängande då de bar honom till en ambulans.
-Vad är det med honom då? frågade en av ambulansmännen.
-Granatchock...kan ni se till honom?
De nickade och öppnade bakdörrarna.
-Helvete han gör motstånd! Hjälp till och få upp honom på båren så jag kan spänna fast honom. Om ni håller i armarna och benen drar jag åt remmarna, släpp honom inte för guds skull, jag har ingen lust att springa och jaga honom runt halva stan.
-Jung lugna ner dig nu. Det här är för ditt eget bästa, sa Kranz och höll ned de sprattlande benen så hårt han kunde. -Får du dit remmarna någon gång?
-Snart, håll i lite till. Det var en jäkel till att vara envis.
-Sådär du kan släppa nu, remmarna sitter åtspända, det måste till en elefant för att slita av dem nu.
Ambulansmannen torkade svetten ur pannan. Kranz kastade en sista blick på Jung där han gastade innan dörrarna slog igen.
-Lycka till Jung! Hoppas du blir bra igen.
Ambulansen körde iväg och Kranz såg efter den tills den försvann innan han sakta gick tillbaka till sin Tiger och ställde sig att betrakta scenen omkring sig. Meyer gjorde honom sällskap.
-Du ser tankfull ut, tänker du på alla ärorika segrar vi har framför oss?
Kranz gjorde en paus innan han svarade.
-Jag tänker på hur länge det dröjer innan kriget är slut. Det här motanfallet kan inte uppskjuta det oundvikliga mer än några veckor. All materiel och män som går till spillo kunde ha använts på ett bättre sätt. Nu slösas de bort på ett meningslöst anfall till ingen nytta.
Kranz tystnade för att betrakta några stora fåglar som flög över himlen på väg söderut.
-Seså Kranz, nu ska vi inte vara pessimistiska, farbror Adolf har ju lovat oss nya armeer och nya undervapen, och Göring har sagt att med de nya bombplanen blir vi oövervinnerliga!
Han dunkade Kranz i ryggen.
-Du ska se att vi vinner kriget, jag känner på mig att vi är nära en vändpunkt.
Kranz skakade på huvudet.
-Jag förstår inte alla fanatiker som inte kan inse att kriget är förlorat. Det var början till nederlaget redan i samma stund som Hitler kastade sina giriga blickar mot Ryssland.
Istället tvingas unga män göra den sista uppoffringen och dö på kuppen. Själv tänker jag kämpa för fäderneslandet in i det sista även om det är meningslöst. Alla måste vi göra vår plikt, men det tusenåriga riket är slut, oavsett vad vi gör...
Meyer såg hans tvivel.
-Ge inte upp hoppet Kranz...än finns det tid för de nya undervapnen. Bolsjevikerna ska få lära sig att man inte kuvar det stortyska riket. Vi lägger Moskva i ruiner när det nya bombplanet Messerschmitt Me 262 kommer. Inte en tegelsten ska ligga orörd.
Kranz svarade inte.
Meyer tog en stor tugga från en korvring, han hade inte ätit sedan igår kväll och hans kropp protesterade högljutt. Han såg på klockan och såg att den visade 09:00 på morgonen den 16 december.