Offensiv-Kap2-Ett förtvivlat anrop

Ett förtvivlat anrop
Nedgrävd i skydd av några träd iakttog sergeant Willis slakten som pågick när de tyska stridsvagnarna jagade panikslagna amerikanska soldater ur deras skyttevärn.
Vi är för svaga för att stoppa dem. Det krävs pansar. Tigrarna äter dem till frukost. Jag måste slå larm, med den här farten hinner de halvvägs till kusten innan någon reagerar.
Willis hukade sig i sin grop och drog ut den långa teleskopantennen till sin radio innan han frenetiskt försökte få kontakt med den 9:e pansardivisionen.
De måste svara, deras enheter ligger bara några kilometer bort. Varför svarar de inte?
-Kom in "Maydawn", kom.
Om och om igen anropade han på frekvensen han blivit tilldelad. Inget svar.
-Kom in "Maydawn" kom.
Ljudet av kulspruteeld fortsatte omkring honom.
-Svara då för helvete, svor han och var på väg att slå knytnäven i sändaren av ren desperation. Fortfarande inget svar.

Sändaroperatör Clooney log för sig själv där han stod på en bakgata i Honsfeld och rökte i godan ro medan han förundrat lyssnade till ljudet av artillerield som bars fram till honom.
-Vad fan, skjuter de så här tidigt? Nu får tyskarna det hett om öronen, de där mörsarna låter som de manglar dem rejält, flinade han och drog ett djupt andetag. Han funderade allvarligt att sluta röka sedan en av hans bästa vänner nyligen dött i en sjukdom relaterad till detta. Ännu hade hans sinnesnärvaro dock inte varit tillräckligt stark.
-En sista cigarrett och sen räcker det, lovade han högtidligt sig själv gång på gång. Det var nu en månad sen han första gången lovat sig själv sluta röka.
-Det här är den absolut sista, sa han och drog ett djupt halsbloss, lät röken komma ut i rökringar, innan han kastade den på den snöiga marken och satte klacken på den. Cigarretten slocknade med ett fräsande ljud och sändaroperatör Clooney öppnade pansarbilens dörr och klev in i värmen.
-Kom in "Maydawn", kom!
Den sprakande rösten lät angelägen på något vis.
Clooney satte sig bekvämt till rätta i sin stol och greppade nonchalant radiomikrofonen med höger hand.
"Maydawn" här, kom in, vad har du för nyheter åt mig?
"Det var då faan på tiden!, vrålade sergeant Willis röst ur högtalarna. -Jag har anropat i femton minuter nu din dumme fan. Sover du där borta?
-Inga sådana toner tack, sa Clooney slött. -lite artighet skulle vara på sin plats.
Clooney lutade sig tillbaka på sin stol och lade upp fötterna på sändarbordet. Smutsig snö rann ned från klackarna och bildade en liten pöl på bordet.
-Jag hör att ni ger tyskarna rejält. Trodde inte ni grabbar hade så mycket artilleri, men det verkar ju vara en sju helsikes kanonad där borta haha.
Han gäspade och önskade att passet snart skulle ta slut så han fick kränga av sig kläderna och krypa ned i en varm säng, gärna med ett skönt luder till sällskap.
-För helvete, lyssna på mig nu din förbannade kloakråtta!, skrek Willis som höll på att gå åt av raseri. Han stack upp huvudet ovanför skyttegropens kant och drog snabbt ner det igen. På mindre än hundra meters håll pulsade en stor grupp soldater emot honom, klädda i vita snöskyddsdräkter och stålhjälmar. Vad de tillhörde för nationalitet behövde han inte betvivla.
Satan också, är de redan här? Ett par minuter bara...ge mig ett par minuter till. Han greppade mikrofonen hårdare.
-Lyssna nu, och lyssna förbannat noga! Hela den jävla tyska armen är på väg rätt emot mig just nu. De körde över oss totalt, vi hade inte en chans i världen att slå tillbaka dem. Deras pansar körde rätt igenom bara och vad jag vet är de på väg emot er i full fart.
Han försökte räkna ut hur lång tid det skulle ta för de tyska stridsvagnarna att nå fram dit från den position de befann sig på. Inte mer än en halvtimme i alla fall, tänkte han.
Clooneys gälla röst nådde honom genom högtalarna.
-Pansar, sa du pansar? Det vet väl alla att nassarna inte har något pansar kvar. Vårt flyg har skjutit bort dem från jordens yta för länge sen.
Han skrattade så att tårarna rann.
-Det var ett roligt skämt gamle gosse men mig lurar du inte så lätt.
Willis var i upplösningstillstånd. Han kastade en hastig blick över kanten på gropen.
De är inte mer än femtio meter bort nu, de får syn på mig i vilken sekund som helst. Om bara den här idioten kunde få in i sin tröga skalle vad jag menar.
Han kunde höra deras hesa gutturala kommandorop bäras fram mot honom. Han greppade mikrofonen igen.
-Hör nu din förbannade nöt. Tyskarna är snart här och det dröjer inte länge innan de kör över er också, du måste slå larm därborta...rösten dog ut och han släppte mikrofonen.
Clooney lutade sig bakåt och vickade på stolen.
Desperat kille det där...lät nästan övertygande. Det här är för magstarkt för mig, jag gillar inte såna här sjuka skämt...speciellt inte i juletid.
-Jag måste ha en cigarrett igen...och den här gången blir det min sista, mumlade han, reste sig upp och sköt undan stolen. Utanför pansarbilen drog han in den kyliga morgonluften och lät den fylla hans lungor. En sak var han helt övertygad om. Han hade blivit utsatt för ett grymt spratt och tänkte inte rapportera det till sina överordnade den saken var då klar.
Jag tänker inte stå till åtlöje som idioten som rapporterade ett tyskt storanfall innan jul...och genom Ardennerna. Grabbarna hänger mig på väggen om det här kommer ut. Jag kniper igen käften och låtsas som ingenting. Det blir bäst så.
Han drog in röken i lungorna igen och försökte lugna ner sig ovetande om de tyska pansarförband som jagade fram mot honom.
Willis kurade ihop sig medan han funderade vad han skulle ta sig för. Tas till fånga eller bjuda motstånd? Han beslöt sig för det senare alternativet, slåss till sista kulan.
-Korvätarna tar sig inte förbi ostraffat, morrade han och satte i ett nytt magasin i kulsprutepistolen.
Gruppen av tyskar stretade närmare. Ovetande om hans existens hade de fått höra sändaranropen och satte fart mot honom.
-Herr Oberleutnant, die Amerikanen, die Amerikanen, sie sind hier..., skrek någon på tyska och Willis ställde upp vapnet på kanten i ett fast grepp. Han tog noggrant sikte på en av tyskarna medan hans finger slöt sig om avtryckaren.
Den första salvan träffade en tysk sergeant i magen som stöp omkull vrålande och i nästa sekund bröt helvetet lös. Willis tyckte luften var så full av bly att man kunde skära i den med kniv. Knattret av automatvapen och det distinkta knallandet av gevär ökade. Han tömde hela magasinet mot de avancerande tyskarna och såg förnöjt ett flertal ramla ihop och bli liggande. Han kröp ned i gropen och bytte magasin medan kulor piskade snön omkring. När Willis dök upp igen var tyskarna inte mer än tjugo meter bort och han öppnade eld igen, denna gång mot en grupp män som stretade framåt tätt tillsammans. Kulkärven nådde sitt mål och de stöp omkull ovanpå varandra medan kropparna ryckte okontrollerat. Han svepte runt vapnet och tömde de återstående kulorna mot en officer som vrålade åt sina män. Officerens ansikte förvreds till en grimas av smärta innan han ramlade omkull medan en blodfläck bredde ut sig på hans vita dräkt.
Sen träffades Willis. Först en gång i höger axel så han tappade vapnet, sedan i höger arm en gång till och han började sjunka ihop.
Han måste ha slagit larm, han måste...
Den sista kulkärven som träffade kastade honom bakåt över sin sändare.
Sergeant Willis hjältemodiga strid var slut.