Offensiv-Kap1-Attack i gryningen

Attack i gryningen

Prolog:
Andra världskriget led mot sitt slut när Adolf Hitler vid julen 1944 beordrade ett stort motanfall vid Ardennerna i väst. Uppfylld av iver att upprepa 1940 års seger hade man samlat ihop tanks, ammunition, vapen och manskap i en omfattning som inte setts på länge. Östfronten hade dränerats på manskap och materiel i förhoppning om att först utdela ett förödande slag i väst och kasta ut de allierade från kontinenten, för att därefter sätta in alla krafter i öst för att hejda ryssen. 25 divisioner och 200000 man med den allra bästa utrustningen som kunde uppbådas hade samlats ihop. Ardenneroffensiven skulle understödjas av Luftwaffe med alla flygplan som kunde skrapas ihop. Det gällde allt eller inget.

Starka pansarförband skulle utgöra spjutspetsarna i det tyska anfallet. I norr stod enheter ur den 6:e SS pansararmen under befäl av general Sepp Dietrich. I mitten stod den 5:e pansararmen under den pålitlige general Hasso von Manteuffel och längre söderut låg den 7:e armen under befäl av general Erich Brandenburger.
Vid ett av förbanden väntar överstelöjtnant Joseph Kranz i sin Tiger på anfallsorder…

Belgien, Ardennerna, 16 december 1944
I sin nya kraftfulla Tigerstridsvagn såg överstelöjtnant Kranz på de självlysande visarna på sitt armbandsur. 5:28. Två minuter kvar.
Han såg sig omkring och kunde urskilja stridsvagnarna i sin grupp som stora mörka skuggor mot den mörka bakgrunden.
Han höll andan tills en rörelse i ögonvrån fick honom att vrida på huvudet. Den första lysraketen steg mot skyn innan den sakta dalade nedåt med ett spöklikt sken. Ett par sekunder var det tyst och sedan satte det fruktansvärda artilleribombardemanget igång. De tyska pjäsbatterierna öste på med allt de hade och Kranz kunde höra det visslande tjutet då de passerade förbi över deras huvuden för att sekunderna senare slå ned i de amerikanska ställningarna.
Vilket fantastiskt skådespel, tänkte Kranz. Det måste vara tonvis med granater våra pojkar vräker ned över dem. Gräv er ned i dyn bara...så ni lär er vad tyskt stål kan åstadkomma.
Han studerade granaternas nedslag genom kikaren. Stora blixtar lyste upp mörkret samtidigt som snö kastades upp i höga fontäner till ljudet av deras krevader.
Bakom honom började en rad Nebelwerfers spy ut en ohygglig mängd raketer med ett helvetiskt tjutande oväsen. Kranz höll för öronen medan han studerade raketkastarna. De sex långa eldrören grupperade i cirkel invid varandra på ett par hjul kunde vräka iväg sex raketer i varje salva.
De små underverken kan ställa till med rena slakten, tänkte Kranz, inte lika skräckinjagande som Stalinorglarna men man kan inte få allt här i världen.
Han kunde se bemanningen rusa fram för att ladda om dem efter att den första salvan gått iväg. Raketerna tjöt iväg över himlen med en lång svans av rök efter sig innan de började färdas nedåt igen innan de slog ned i ett skogsparti.
De skjuter perfekt...salvorna ligger rätt på.
Han såg ljusblixtarna hamra på dem och muttrade lågt för sig själv:
-De måste ha ett helvete där borta, skulle inte vilja vara i deras kläder för allt i världen nu.
Bombardemanget fortsatte medan Kranz väntade otåligt.
Det var tjugo minuter tills de skulle sätta igång och Kranz tänkte att det inte skulle finnas någonting kvar att ta hand om när kanonerna gjort sitt.
Gång efter annan tittade han på sitt armbandsur innan tiden till slut var inne.
-Förare, framåt, röt han i radiomikrofonen, -låt oss komma härifrån nu.
Den tunga stridsvagnen mullrade igång och började rulla. Eldröret till 88-mm kanonen svängde från ena sidan till den andra då hans skytt letade mål. Med sin kraftfulla kanon som kunde penetrera 200 mm pansar på 2000 meters håll tvivlade han inte att amerikanerna skulle få ett helvete.
Han lät kikaren svepa horisonten medan resten av hans stridsvagnar följde efter i en lång kolonn. Överstelöjtnant Kranz och hans styrka på fyra Tigrar och tio Panther stridsvagnar, de senare med långa 75-mm kanoner, rullade framåt längs vägen i det konstgjorda gryningsljuset.
Artilleribombardemanget började mattas av. Några sista granater kom tjutande och slog ned utom synhåll i skogspartiet drygt halvannan kilometer framför där bränderna tagit fart. Träd och buskar brann och täckte skogen med ett dis av rök, medan andra träd slitits upp med rötterna eller knäckts itu på mitten.
-Nu röker vi ut amerikanerna, skrattade Kranz och slog sin behandskade hand mot sidan av tornet. Stridsvagnen sköt fart och ökade hastigheten medan snö och is sprutade upp från de grova drivbanden. 62 ton Tiger var inget man ställde sig ivägen för, tänkte Kranz. Den lilla radioantennen svajade hit och dit med sin vimpel medan strimmor av smutsig rök steg upp från avgasrören och blandade sig med den kyliga morgonluften. Gruppen med infanterister de givit lift åt satt ihopkrupna runt tornet och höll i sig så gott de kunde.
-Håller ni er fast ännu?, skrek Kranz åt dem och skrattade då han såg deras förskräckta miner.
-Det kommer snart att bli värre...Håll bara huvudena nere så ska det nog gå bra och håll utkik efter bakhåll. Första gången för er eller har ni varit med förr?
-Nyinryckt, svarade en blek ung pojke, -två månader i Heidelberg är allt de ville ge oss. Det här är första gången för mig.
Kranz nickade till svar för att visa att han hade förstått.
-Då blir det extra spännande för er förstår jag. Vi gamla slitvargar får knega för brödfödan varje dag. Håll bara ögonen öppna så ska det nog gå bra.
Den unge pojken log matt. Kranz kunde tydligt se nervositeten i hans ansikte och rännilen av svett längs hans blanka panna.
Det är samma sak som alltid, tänkte Kranz, när skjutandet börjar lägger han benen på ryggen. Han hade sett det förut.
-Nervös?
-Lite.
-Det är jag också om det kan vara till någon hjälp.
-Ni frontveteraner har väl nerver av stål antar jag?
Pojken såg upp mot honom med frågande min.
-Man tycker att vi borde ha det. Ett par år på ryska fronten skulle kunna härda vem som helst, men nej...jag vänjer mig aldrig. När skjutandet börjar stoppar jag in rädslan i ett fack inom mig och försöker att inte tänka på det.
-Fungerar det då?
-Tillsvidare...förr eller senare hoppar rädslan ut igen och då sitter man där.
Han avslutade konversationen och vände sig framåt igen.
Kranz kände en djup lättnad över att veta att när kulorna började rikoschetta mot pansaret skulle han bara dra sig ned i tornet och stänga luckan för att vara på den säkra sidan. Värre var det med infanteristerna och han kände ett sting av sympati med dem där de försökte hålla sig fast vid den skumpande stridsvagnen. Det var de som skulle göra smutsgörat och rensa upp motståndet i närstrid. Kranz var trots allt tacksam över att de följde med som understöd.
Hoppas de håller ögonen öppna, en dumdristig amerikan med riktad sprängladdning så är vi finito allihopa.
Kranz satte tillbaka kikaren i sitt fodral och rättade till den svarta baskern medan han kände efter en extra gång att dödskallemärket satt där det skulle. Kranz såg upp mot himlen.
-Mein Gott, låt det här skitvädret hålla i sig ett tag till så slipper vi bekymra oss om alla lågsniffande attackplan. Vi närmar oss skogspartiet. Jung, håll kulsprutan redo ifall någon amerikan försöker sig på hjältedåd.
Sergeant Jung ryckte till då han hörde den knastrande rösten genom motorbullret där han satt inpressad i ett trångt utrymme i frontpartiet.
-Ja överstelöjtnant. jag håller utkik hela tiden.
-Du har väl inte somnat?
-Jag?...vem tar ni mig för? Jag håller ögonen öppna hela tiden.
-Och du, Jung?
-Ja?
-Missa för helvete inte.
-Oroa dig inte, den här godingen plockar bort en bowlingkägla på sexhundra meters håll.
-Åja, skryt lagom. Se bara till att hålla korpgluggarna öppna, det är allt jag begär.
Jung flinade medan han höll kulsprutan eldberedd där han spejade ut genom en liten öppning och såg vägen försvinna in under stridsvagnen i rask takt. Just nu var hans största bekymmer hur mycket pansar som fanns mellan honom och försvararna där framme.
Artilleribeskjutningen upphörde lika hastigt som den börjat och tystnaden lade sig över slagfältet. Oväsendet från motorerna och malandet från drivbanden mot det isiga underlaget var allt som hördes. De stora dödsbringande metallmonstren var en skräckinjagande syn där de jagade framåt. Det verkade osannolikt att någonting i denna värld skulle kunna stoppa dem.
-Förare!, håll farten uppe om du inte vill att en stor fet granat ska komma farande och skaka om dig där nere.
Menige Schultz kämpade med styrreglagen för att hålla pansarbjässen stadigt längs vägen. Han hade ingen större lust att någon stor granat skulle komma farande och skaka om honom där nere. Han muttrade något ohörbart till svar medan han lade i en ny växel och ökade farten.
-Hela fronten brinner, skrek Kranz. -Elden belyser vägen men all jävla rök gör det svårt att se någonting. Där! i skogsbrynet rör sig någonting. Jung sätt fart på kulsprutan.
Kulsprutans knattrande slog mot hans öron.
-Jag ser dem överstelöjtnant, vrålade Jung tillbaka.
Han beströk fronten samtidigt som en grupp män rusade över vägen för att inta nya positioner. Ett tätt dis av rök från den brinnande skogen drev ånyo över vägen och omöjliggjorde all observation. Jung sköt i blindo.
-Det här ska väl hålla er nere!, vrålade han medan han höll den hoppande kulsprutan i ett stadigt grepp.
-Överstelöjtnant?, skrek Schultz för att överrösta knattret från kulsprutan.
-Det är bra, håll farten uppe tills vi är igenom, skrek Kranz tillbaka. -Ingenting får stoppa oss nu, ingenting! Hans ögon var uppspärrade av upphetsningen och spänningen.
-Jag ser ingenting av vägen, sa Schultz, -röken täcker allt.
-Rakt på bara, vi är snart igenom!
Röken lade sig omkring dem på alla sidor och Kranz började hosta. Han höll sin kulsprutepistol eldberedd medan han försökte genomtränga diset med sin syn. Infanteristerna höll sig krampaktigt fast bakom honom.
-Håll ögonen öppna, vi får kontakt vilken sekund som helst! ropade Kranz. Han kunde se en av dem hålla en skaftgranat i beredskap. -Håll den där redo, du kommer att behöva den snart.
Då han såg sig om efter vägen fick han en sista skymt av de övriga stridsvagnarna i kolonnen, väl spridda med femtio meters lucka för att inte utgöra en kompakt måltavla.
-Vi är snart igenom! Nu får ni se upp noga, jag vill inte ha någon magnetisk mina i min stridsvagn. Ser ni någon ger ni honom en salva på direkten.
Diset började lätta och stridsvagnen kastade sig med vrålande motorer ut på andra sidan.
-Se upp! Schultz stanna, det står en lastbil på vägen.
Föraren ställde sig på bromsarna och stridsvagnen började kana okontrollerat då drivbanden förlorade greppet om det isiga underlaget. 62 ton stål malde in i lastbilen med våldsam kraft så styrhytten och de två män som satt därinne krossades till oigenkännlighet. Stridsvagnen tvärstannade till ljudet av metall som gneds mot metall och krossat glas. Någon började vråla.
Några av infanteristerna hade tappat taget och slungats handlöst över lastbilen. De låg på marken och vred sig i plågor.
-Motorn har stannat, muttrade Schultz och försökte desperat att starta den igen.
-Starta den förbannade stridsvagnen, här kan vi inte bli stående. Schultz vad är det du håller på med?
Kranz slog handen mot sidan av tornet oupphörligt.
-Det är bäst du gör bruk av den där, han pekade på den likbleke pojkens kulsprutepistol, -det ser ut som vi får sällskap. Där, i diket, ser du? en grupp infanterister.
Kranz siktade med sin Luger men det öronbedövande knattret från kulsprutepistolen förekom honom. Männen i diket ryckte till och blev liggande.
-Jag sköt dem...
Pojken stirrade på honom stint, -Jag sköt dem, överstelöjtnant...jag har aldrig dödat någon förut.
-Det lär bli fler tillfällen till det, bäst du vänjer dig kvickt, det gällde dem eller oss.
Schultz tryckte in startknappen igen. Svetten rann nedför pannan på honom och ned i ögonen.
-Får du igång den någon gång? undrade Kranz.
-Jag försöker, överstelöjtnant...jag vet inte varför den trilskas.
-Det är bäst du får igång den, jag vill inte bli sittande här som en fet måltavla.
Schultz knep ihop munnen.
-Starta för fan, starta...snälla du, svik mig inte nu...
Jung torkade sig i ansiktet med ena ärmen och såg den bli röd av blodet som rann från ett fult jack.
-Satan, jag slog i rejält. Baskern tog den värsta stöten men det känns inte bra.
Han masserade sin värkande panna.
-Schultz, ser det illa ut?
Föraren kastade en hastig blick på honom.
-Du klarar dig, stör mig inte.
Paniken började sprida sig.
Vi måste bort härifrån, om röken driver bort är vi helt oskyddade.
-Får du igång den jävla bastarden någon gång?, de börjar bli närgångna här ute.
Knattret från ett automatvapen dränkte alla ljud.
-Jag gör vad jag kan men hon vägrar svara, hon vägrar svara! skrek Schultz och slet i styrreglagen.
Det fientliga infanteriet började bli synligt i sina ställningar utmed vägen. De pekade och diskuterade upphetsat med varandra.

Gardist Johnsson i sin skyttegrav hade tills bombardemanget börjat legat och sovit under en varm filt. Han tyckte det var ett bra ställe att hamna på. Lugnt och fridfullt och ingenting som hände. Den största händelsen dittills hade varit när någon klåpare råkat välta ut matkantinen med deras middag. Johnsson och hans kamrater spelade kort och tog del av rapporterna om bittra strider som utkämpades både till norr och till söder. De tackade sin skapare att de inte skickats dit och drömde om att det snart skulle bli jul.
Han kikade över kanten till gropen där han ställt upp sin kulspruta och kisade mot den stora stridsvagnen som brutit ut genom diset.
-Var i helvete kom den ifrån? Det måste vara något fel på den, den rör sig inte.
En tysk stod i tornet och spejade åt motsatta sidan. En av hans bästa vänner och deltagare i de stora pokerpartierna, menige Simmonds, kom rusande och slängde sig ned i hans skyttegrav.
-Ser du stridsvagnen? flämtade han medan han försökte hämta andan.
-Jodå, nog ser jag den bastarden alltid, morrade Johnsson och tryckte ned hjälmen lite hårdare. Han fixerade stridsvagnen med sina små tätt sittande ögon.
-Jag sätter pokervinsten från igår att du inte kan slå ut den, sa Simmonds och kramade sitt automatvapen.
-Taget!, svarade Johnsson och hakade loss en handgranat från remmen på sitt bröst -men se till att röja undan infanteristerna först.
Han vräkte sig upp ur skyttegraven och började med sina grova kängor pulsa fram genom snön mot sitt byte.
Det blir en lätt match bara han plockar bort infanteristerna. Jag ska karva en stor jävla skåra i kolven när jag är tillbaka så de ser att jag tagit en Tiger.
Han avbröts i sina tankar då Simmonds började beskjuta stridsvagnen med kulsprutan.
-Nu är Simmonds igång, håll nere huvudena bara tills jag hinner fram.
Kranz ryckte till.
Vad i helvete sysslar han med? Tror han verkligen han kan smyga sig på oss över ett öppet fält?
-Nej du gubbe lilla, det där tricket går inte, väste han och tog noggrant sikte med sin kulsprutepistol. -På det här avståndet missar jag inte.
Amerikanen dök upp i hans sikte och han kramade sakta avtryckaren.
En kulspruta började hacka och en ström av kulor slog in i tornet och slog gnistor innan de rikoschettade iväg åt alla håll och fick honom att instinktivt rygga tillbaka. Kulsprutepistolen gick av och sände en kulkärve ut i tomma intet.
Han drog sig skyndsamt ned bakom dess skyddande pansar. Kulorna rasslade mot stridsvagnens sida.
-Infanteristerna måste ha blivit träffade för de vrålar i högan sky.
Att de blivit träffade var kanske en underdrift, snarare nedmejade. Menige Simmonds gav till ett mordiskt grin där han låg bakom kulsprutan och höll igång eldgivningen. De tyska infanteristerna slaktade han utan pardon då de hoppade ned för att söka skydd innan de blev liggande som stilla högar på vägen utan några livstecken.
-Håll er nere bara nassar annars får ni en kula mellan ögonen, muttrade han och tryckte in avtryckaren igen. En ny kärve spårljus slog gnistor från stridsvagnen innan de ylade iväg upp i himlen i lysande banor.
De gör ingen skada mot pansar men nog fan håller det ner era huvuden i alla fall. En kom undan...stick fram en skalle bara så ska jag skänka dig någonting hårt att tugga på. Skynda på nu Johnsson, du är nästan framme.
Johnsson hoppade över ett djupt dike och tog sig upp på vägen. Tigern befann sig tiotalet meter bort och han kunde tydligt höra motorns hackande då föraren försökte starta den igen. Ljudet av desperata tyska röster från innandömet nådde honom.
-Schnell, Schnell, die Amerikanen...
Han log för sig själv då han drog ur säkringen till handgranaten.
Nu är ni mitt byte...sluta skjut för fan Simmons, det flyger ju kulor kors och tvärs här. Ett par sekunder till bara...
Simmonds avbröt eldgivningen. Han kikade längs siktet medan han höll det riktat mot luckan på tornets ovansida.
-Släng in den nu då så vi får det överstökat någon gång.
Johnsson drog ur sprinten till handgranaten medan han drömde om medaljen han skulle få för tapperhet i strid.

I skydd av pansaret tryckte den nervöse pojken sig så nära han kunde. Kulsprutans skjutande hade upphört och han kunde tydligt höra någon som flämtade på andra sidan. Han dök fram runt hörnet med kulsprutepistolen höjd. En stor skäggig amerikan stod knappa metern bort medan han höll på att dra ut sprinten till en handgranat och stirrade förbluffat på honom.
Den unge pojken tvekade en sekund medan han kramade kulsprutepistolen.
-Det är du eller jag...
En kulpruta hackade och kulsvärmen slet med sig den unge pojken. Han rasade omkull på rygg och blev liggande. Pojken blinkade förvånat upp mot himlen. Det sista han såg var amerikanen som stirrade ned på honom.
Johnsson drog efter andan.
-Jösses också! det där var nära. Simmonds är på bettet idag...
Det var bara att hoppa upp på vagnen nu och släppa ned handgranaten. Han tog ett steg framåt då han hörde ljudet av drivband som rasslade fram någonstans till höger om honom.
Den tyska Panther stridsvagnen med sin svajande radioantenn dök upp ur rökdiset och rullade över honom där han stod. En duns och de grova drivbanden malde sönder menige Johnsson till en blodig söndertrasad fläck och stoppade hans drömmar om ära och berömmelse. Panthervagnen rullade obekymrat vidare, undvek skickligt både Kranz Tiger och den förstörda lastbilen. Skytten började svänga tornet åt vänster för att ta skyttegravarna under eld.
-Det var nära, förbannat nära, alldeles för nära, flämtade Kranz där han satt bredvid föraren och försökte få sitt hjärta att sluta bulta. Schultz tryckte in startknappen en gång till och svor högljutt.
-Förbannades skit är vad det är. Hur kan de tro att vi ska vinna kriget med allt skräp de skickar oss? Starta ditt förbannade skrälle innan jag drämmer skiftnyckeln i dig.
Han slog sin behandskade hand mot växellådan. Motorn mullrade igång och Schultz sprack upp i ett leende.
-Så där ska det se ut, du kan ju bara du vill. Vi är i leken igen överstelöjtnant!
-Fint, se till att komma härifrån bara.
Den stora stridsvagnen backades loss från lastbilen och svängde ut på vägen igen. Ännu en Panther dundrade förbi.
Kranz kastade en sista blick på den unge pojken på vägbanan. Ögonen i det bleka ansiktet var slutna och han rörde sig inte.
-Stackars sate, ditt första uppdrag också. Vila i frid pojke...du gjorde din plikt den korta stund det varade.
Deras skytt, menige Heinz stoppade in en högexplosiv granat i kanonen och slängde igen bakstycket.
-Ge mig något att skjuta på, jag vill ha något att skjuta på, muttrade han om och om igen medan han tryckte sina ögon mot gummisiktet och snurrade stridsvagnstornet. Han fick syn på några amerikaner som fyllda av panik rusade upp ifrån sina ställningar vid en ranglig hölada och började plumsa igenom snön bakåt.
-Skott kommer!
Kranz höll för öronen då granaten gick iväg och nästan omedelbart träffade ladan. Träsplitter yrde genom luften medan brinnande plankor slungades upp i luften. De amerikanska soldaterna kastades omkull och blev liggande medan Heinz fortsatte leta mål obekymrad av den våldsamma smällen som nästan spräckt hans trumhinnor. Lukten av kordit fyllde tornet när han öppnade bakstycket och den tomma, heta granathylsan ramlade ut. Den stötte emot Kranz ben. Han ryckte till.
-Se upp med var du sätter dem, den är ju glödhet.
Heinz överräckte hylsan och Kranz kastade ut den på vägen. Den mattglänsande hylsan rullade några varv innan den blev liggande i snön med ett fräsande.
Heinz grinade brett och körde in en ny i loppet.
-Nu ska jag och "Simone" ge amerikanerna några tidiga julklappar. Jag hoppas de kommer som en överraskning för när de öppnar dem blir det en rejäl smäll.
Han tittade åter genom siktet och justerade höjdinställningen.
-Din skjutgalna jävel..., sa Kranz och log, -varsågod, sätt igång och visa vad du kan.
De rullade förbi en lång rad övergivna lastbilar och mängder av materiel utspritt vid sidan av vägen. De amerikanska soldaterna var på vild flykt medan stridsvagnarna jagade dem på fälten. Kranz i tornet kunde se skräckslagna soldater mejas ned av stridsvagnarnas kulsprutor eller helt enkelt bli överkörda. Han såg en Panther med befälhavaren i tornet snurra runt över ett par skyttegravar medan den begravde bemanningen som fortfarande fanns i dem. Dess drivband malde runt, runt och krossade det som fanns under innan den rätade upp sig och satte kurs mot vägen.
-Se till att återta täten, anropade han föraren i sin mikrofon och Schultz satte fart på stridsvagnen medan han skickligt undvek fordonen.
Kranz grep radiomikrofonen.
-Formera er i kolonn efter mig, femti meters lucka...och håll ögonen öppna. Klart slut.
De andra stridsvagnscheferna åtlydde hans order med väl inövad precision.
-Vi måste utnyttja överraskningsmomentet innan de hinner återhämta sig. Förare öka farten, ge mig allt du har.
Kranz var fylld av upphetsning.
De tunga stridsvagnarna dunsade upp på vägen bakom honom och lämnade död och förintelse efter sig, tillsammans med det fåtal överlevande som var för chockade för att kunna göra motstånd. Offensiven hade hittills gått helt enligt Kranz planer.