Grannfejden

Grannfejden
En berättelse av: Michael Johansson

Det höga irriterande knattrandet skar genom luften då snöslungan satte igång. Karln som körde den var i övre medelåldern, kanske kring 55 och ganska trind av sig. Iklädd svarta mysbyxor, uppkavlade skjortärmar, pälsfodrade handskar och en skinnmössa med öronlapparna nedfällda, tog han sig an den norrbottniska kölden med iver och frenesi. Den stora magen och det långa toviga skägget var märkbart ivägen då han fräste runt snöslungan på gårdsplanen. En hög pelare av snö sprutade tio meter upp i luften och fördes av vinden till den lägre liggande gårdsplanen strax intill. Ove ryckte på axlarna och fortsatte sitt verk efter en hastig blick.
-Är han så dum att han har sin gårdsplan ivägen får han skylla sig själv.
I samma stund öppnades dörren till villan nedanför och grannen Rolf kom ut på bron, väl påpälsad, enbart för att mötas av en skur av snö som forsade över honom.
Han stelnade till och vred huvudet medan han sökte orsaken till detta oerhörda intrång på privatlivets helgd. Ove fortsatte obekymrad att vräka ned snö kring sin granne. Inom loppet av några sekunder stod Rolf till knäna i djupsnö med ögon som kunde döda då han stirrade på marodören.
-Vad är det du håller på med?!, skrek Rolf, -rikta snöslungan åt ett annat håll! Du dränker min farstubro!
Ove stannade upp för ett ögonblick med handen på manöver reglaget.
-Vet du...det här är faktiskt min gårdsplan och här gör jag som jag vill. Om vinden råkar blåsa snön på din gård är det ditt problem. Kom inte här och ta dig ton...ta fram spaden och få lite fart på fläsket istället!
Han fortsatte med snöslungan medan han drog på gasreglaget lite extra.
Rolf rusade fram och började pulsa genom djupsnön i riktning mot grannen.
-Nä nu jä...det var banne mig det fräckaste jag varit med om! Nu stänger du av djävulsmaskineriet och det fortare än kvickt!
-Nähädu.
-Johodu.
Rolf glodde på Ove en lång stund. Ove glodde tillbaka. Sedan dränktes Rolf av en ny skur snö medan det höga brölande motorljudet växte sig starkare.
Rolf retirerade, för stunden hade grannen övertaget, för stunden men inte länge till, tänkte Rolf då han motvilligt tog fram snöskyffeln och började forsla undan snön på farstubron.
-Maken till fräckhet har jag aldrig varit med om, muttrade han medan han i ögonvrån skymtade hur grannen ställde undan snöslungan och började putsa marken med en sopkvast. Han visste att Ove hade en irriterande vana. Allting på gården måste se absolut orört ut, annars fick han ingen ro. Varje gång Ove rensat gården måste han gå runt med sopkvasten och jämna till överallt där han kört snöslungan. Inte ett fotspår fick synas, allting måste vara absolut jämnt. Nu kunde Rolf se hur grannen kliade sig i skägget så lopporna yrde medan han drog kvasten efter sig och jämnade till snötäcket på marken.
Rolf rynkade på näsan medan han rensade bort det sista av snön på farstutrappen. Grannen var verkligen knäpp men han hade inte velat säga någonting hittills. Han visste att som villaägare fanns det en outtalad regel att man skulle sköta sig själv och skita i andra. Ända tills nu hade han följt denna regel men nu tänkte han göra ett undantag. Ove skrattade överlägset.
-Använd du din skyffel...en annan har ju snöslunga att ta till. Nu ska det sitta bra med en bit mat. Han ställde ifrån sig sopkvasten och försvann in. Rolf kunde känna en fläkt av stekos kittla hans näsborrar innan den fördes bort av vinden.
Så där, då var bron färdig, nu ska jag ta itu med att få fram snöskotern innan galningen kommer ut igen.
Rolf körde ned snöskyffeln i en driva och torkade svetten ur pannan.
-Han har dränkt hela skotern. Får jag loss den är det ett mirakel. Han borde ha sig en omgång kring öronen en gång för alla.
Rolf gned sig om hakan medan han studerade det blankputsade snötäcket på grannens gård. Sedan log han bistert och grep tag i snöskyffeln innan han med iver satte igång att avlägsna snön runt skotern. Han ställde ned skyffeln och satte sig grensle över skotern. Motorn gick igång snällt och mjukt och en lång stund satt han bara där och tittade på det blankputsade snötäcket på grannens gårdsplan. Den elaka lilla tanke som irriterande bitit sig fast den senaste stunden vägrade envist att lämna hans sinne. Sedan drog han på gasen några gånger för att pröva motorn. Två sekunder senare slängdes grannens dörr upp och Ove kom utrusande med stirrande ögon.
-Är det du din klåpare som för sånt oväsen? Stäng av motorn så man får äta ifred!
Rolf drog elakt på mungiporna.
-Vet du...det här är faktiskt min gård och här gör jag som jag vill.
-Nu ska du inte försöka vara spydig. Jag vill äta ifred och om tio sekunder förväntar jag mig att det är tyst, förstått?
Rolf svarade inte.
Ove kastade en hastig blick omkring sig och upptäckte till sin fasa att en gråsparv trippat omkring och gjort fotspår på snötäcket. Han slet åt sig sopkvasten och putsade skyndsamt bort dem.
-Jag borde hämta hagelbössan och sätta en skur hett bly i de där små marodörerna, fräste han irriterat.
Sedan slängde han igen dörren och försvann in igen.
Rolf satt kvar tankfullt en lång stund och såg ömsom på det blankputsade snötäcket, ömsom på gasreglaget. Med beslutsam min drog han sedan igång skotern och började köra sakta framåt över gården i riktning mot Oves tomt. Han gav mera gas och taxade skotern uppför slänten och upp på grannens gårdsplan. Drivbanden slet upp det nyputsade snötäcket medan Rolf körde framåt och runt mot postlådan. Han svängde runt husknuten till vänster på framsidan och sedan in på baksidan. Det lyste i fönstren från allrummet då han körde fram och stannade demonstrativt en bit bort. Lugnt plockade han fram en termos, skruvade av korken och hällde upp en mugg hett kaffe.
Innanför fönstren kunde han se Ove och hans fru tugga i sig den grillade fläskkarren. Köttsaften rann längs Oves haka och ned längs skägget innan den droppade ned på bordet.
Rolf satt lugnt kvar och studerade nyfiket då Oves fru skar upp en bit kött. Ove torkade sig om mungiporna innan han snöt sig i ärmen. En bit karre åkte in i munnen och kinderna buktade ut för varje tugga han tog. En stund gick och sedan kastade han en blick utåt och fick syn på Rolf nonchalant lutandes sig mot skotern. Han mörknade betänkligt i ansiktet innan han rusade upp och välte omkull stolen.
-Men vad i he...
Han rusade mot bakdörren och slängde upp den innan han började pulsa genom snön så lopporna yrde ur skägget.
Rolf drog igång skotern och accelererade retsamt utom räckhåll. Ove fick syn på skoterspåren som slitit upp hans välansade gårdsplan.
-Nu är det krig! Nu är det krig, det säger jag bara!
Han pulsade efter medan Rolf drog undan med skotern. Ove tappade balansen och föll huvudstupa ned i djupsnön. Rolf kastade en blick bakom sig och hann precis se sin grannes snödränkta ansikte dyka upp. Det svarta toviga skägget droppade nysnö medan han knöt näven och hötte efter honom.
Rolf drog på mungiporna innan han körde nedför slänten och parkerade skotern. Motorbullret dog ut och tystnaden lade sig. Nästan. Oves högljudda gastande nådde honom genom luften.
-Det där borde gett honom något att tänka på. Vill man leka med Rolf får man leken tåla.
Han borstade av sig innan han öppnade dörren och klev in i värmen.
-Nu ska det göra gott med en tupplur.
Han lade sig på sofflocket och slöt ögonen och snart dansade John Blund framför honom.
Under tiden hade Ove lyckats kravla sig upp och pulsade genom snön med skjortärmarna uppkavlade. Han fick tag i sin sopkvast och började skyndsamt jämna till snötäcket runt gårdsplanen. Efter en kvart var han nöjd.
-Så där då är allt jämnt och fint igen.
Han skyndade sig till förrådet och började rota i verktygslådan.
-Var är skiftnyckeln? Där...där är den. Nu ska han få lära sig att man inte sätter sig upp mot Ove.
Med verktyget i sin hand började han gå runt kvarteret eftersom han inte ville trampa upp snötäcket på sin gård. Han kom fram till Rolfs gård och tog sig fram i riktning mot sitt mål. Väl framme började han krafsa bort snön runt omkring medan Rolf snarkade för fullt på sofflocket. Den första muttern lossnade och Ove log.

Två timmar senare vaknade Rolf av hans fru som ropade:
-Jag går över till grannfrun en stund, du kan väl åka till butiken och handla under tiden?
Rolf muttrade:
-Ja ja alltid samma tjat hela tiden, ser du inte att jag är upptagen?
-Sofflocket finns kvar…butiken stänger om en timme.
Dörren slog igen och Rolf masade sig mödosamt upp medan han famlade efter bilnycklarna i bakfickan som skavt och stört hans drömsömn.
Sömndrucken vandrade han ut till bilen och satte sig. Han vred om startnyckeln och motorn mullrade igång. Han tryckte ner gaspedalen men ingenting hände, bilen rörde sig inte en millimeter.
-Handbromsen så klart, vad dum jag är, skrattade Rolf för sig själv. Han lossade handbromsen och tryckte ner gaspedalen, motorn varvade upp men bilen rörde sig fortfarande inte.
-Men va fan…
Motorn malde och malde men bilen rörde sig inte ur fläcken. Rolf tryckte gaspedalen i botten och motorn röt till. Ingenting hände.
Rolf svor och gapade innan han började bulta hårt på ratten och plötsligt kollapsade bilen och landade på asfalten, innan den satte fart framåt på bara metallfälgarna med gnistor sprutande. Rolf tryckte bromsen i botten och slog av motorn innan han öppnade dörren och tittade ut. Alla fyra hjulen stod prydligt uppstaplade i en liten hög bredvid bilen medan träkubbarna den stått uppallad på sakta rullade iväg åt olika håll.
Det fanskapet hade skruvat loss alla hjulen medan han sov! Rolf började arbeta sig upp i ilska igen. Nu jävlar är det krig! Nu är det krig.
Han rusade in och hämtade en skiftnyckel innan han satte fart mot grannens tomt.
Inne i huset skrattade Ove för sig själv:
-Undrar vad han säger när han ser att alla hjulen är borta. Skulle ge en årslön för att få se hans min. Han satte sig vid köksbordet och hällde upp en kopp rykande hett kaffe med en sockerbit i mungipan.
Utanför ålade sig Rolf närmare sitt mål som tornade upp sig framför honom.
Framme.
Den sista muttern lossnade och Rolf ålade tillbaka samma väg han kommit.
-Ner med dig nu ditt skrälle...
Ove tog med sig kaffekoppen och slog upp ytterdörren precis i tid för att missa Rolf som ålade utom synhåll.
Han fick syn på spåren i snön innan ett högt gnisslande läte åt sig in i märgen. Det var den tunga flaggstången som började luta mer och mer innan den med ett brak smällde ned och dammade upp snön på den perfekt putsade gårdsplanen.
Rolf dök upp runt garagehörnet och skrattade hånfullt.
-Du förstörde min bil…jag förstörde din flaggstång, kom ihåg det till nästa gång!
-Din...din...du har förstört både min gårdsplan och min flaggstång. Det här ska du få ångra!
-Den där fallossymbolen skulle ha rasat förr eller senare...jag hjälpte den bara på traven lite grann kan man säga.
Rolf rusade iväg utom räckhåll för den rasande Ove som försökte strypa honom.
-Nu är det kokta fläsket stekt. Kom hit bara så ska jag vira flaggstången runt din nacke!
Rolf skyndade in skrattandes och smällde igen dörren mitt framför ansiktet på Ove.
-Din tok...du tror du är säker därinne men vänta bara, sista ordet är inte sagt ännu!
Han gned sig om hakan tankfullt. Sedan vände han på klacken och skyndade ned på sin gårdsplan.
-Nu har han gått för långt, fräste Ove.
-Jag ska ge honom en läxa han aldrig glömmer, var är nycklarna till garaget?
-Men kära nån då, har det ändå inte gått för långt nu? sa hans fru. Kom ihåg hur det gick i somras då ni bråkade om utegrillen. Ska det gå på samma sätt nu?
-Tyst med dig kärring! Här ska statueras exempel. Låter jag Rolf komma undan tar det aldrig slut. Han ska lära sig vem det är som bestämmer här på gatan.
-Ja ni karlar är likadana allihop, jag går över till grannfrun tills ni lugnat ner er.
Ove svarade inte, han grep tag i nyckelknippan och skyndade ut igen. Garagedörren for upp med en smäll och sekunden senare mullrade en motor igång då han backade ut den nyinköpta lastbilen. Han hade låtit bygga om garaget för detta ändamål trots Rolfs klagande. Han var på vippen att tillverka en pizza av grannens katt och det höga jamandet skar genom märg och ben då han körde över dess svans.
-Håll dig undan kattskrälle! skrek Ove och stack ut huvudet genom sidorutan. Katten for iväg som skjuten ur en kanon...tydligen hade den klarat sig utan allvarligare skador. Snötäcket hade räddat katten från en stympad svans.
Ove skrattade och lade i en ny växel. Lastbilen ryckte till och kastade sig framåt medan han spanade genom vindrutan.
-Kom igen nu då, jag såg honom någonstans uppåt landsvägen för en stund sen. Var är du?
Sedan gav han till ett grin av belåtenhet. Målet dök upp i sikte. Han körde upp invid traktorn och stannade innan han vevade ned rutan.
-Ohoj där!
Traktorföraren rynkade förvånat på näsan.
-Kan jag hjälpa dig med något?
-Jag tänkte hjälpa dig att bli av med snöhögen där. Om du bara lyfter upp den på flaket ska jag tippa den på ett ställe där den passar bättre?
-Okej då säger vi så. Jag trodde jag skulle få sitta här och vänta en halvtimme till...de ordinarie chaufförerna är så slöa av sig. De kan ta fikarast mitt i allt som ett arbete ska utföras. Men nu kommer man hem till frugan i tid.
Ove log och nickade.
-Skyffla upp det på flaket bara, alltihop, så sköter jag resten.
Traktorföraren satte igång och snart började flaket fyllas i stadig takt.
När arbetet var utfört viftade traktorchauffören adjö och skramlade iväg. Ove såg honom försvinna innan han vände lastbilen och körde hemåt. Han svängde in på villagatan och stannade framför Rolfs hus. Sedan började han sakta backa och tog med sig staketet på samma gång. De grova dubbdäcken åt sig in genom snötäcket, motorn mullrade innan han stannade en bra bit in på Rolfs gårdsplan. Rolf kom utrusande med vild stirrande blick.
-Vad in i glödheta norden håller du på med? Försvinn genast från min gård annars...
-Annars vadå? sa Ove överlägset där han hängde ut genom sidorutan.
-Ser du vad det här är? frågade Ove och klappade spaken till flaktippen.
Han drog i tippspaken och flaket började höjas medan hydrauliken arbetade. Snön gled i allt snabbare takt och hamnade med ett dån på Rolfs gårdsplan. Lastbilen mullrade framåt medan han i backspegeln kunde se grannen hoppa omkring på gatan viftandes med knytnäven.
-Det där ska väl kyla ned honom en stund så man får dricka kaffet ifred.
Han parkerade lastbilen framför sin gårdsplan där flaggstången fortfarande låg utsträckt i sin fulla längd.
Han tog fram sopkvasten och började putsa snötäcket jämnt och fint. När han var klar gick han in och hällde upp en kopp hett stärkande kaffe.
På den andra gårdsplanen hade Rolf letat fram ett långt rep från förrådet och kom med långa kliv gåendes. Inne på Oves gårdsplan plockade han ner den långa stegen som hängde på baksidan och ställde mot väggen. Sedan började han klättra.
Inne i huset njöt Ove av kaffet i sin gungstol som sakta gungade fram och tillbaka. En blick ut på gårdsplanen visade en på millimetern slät snöyta, ren och fin. Det vill säga innan skorstenen kom nerfarandes med ett skrammel, fästad i det långa rep Rolf använt för att dra loss den med. Skorstenen föll rakt ner i den släta ytan och dammade upp ett moln av fin vit pudersnö.
Ove satte kaffet i vrångstrupen innan han hostandes flög upp ur gungstolen.
Han rusade ut och fick syn på Rolf som matade efter av repet.
-Vad ända in i sjuhelvete sysslar du med? Ska du riva min skorsten?
Rolf svarade inte han var redan på väg tillbaka till sin gårdsplan i stora kliv.
Ove rusade in efter hagelgeväret, slet ner det från väggen och laddade två patroner innan han rusade ut igen och tog sikte. Rolfs stora fina parabol fyllde siktet fullt ut. Den första hagelsvärmen slet upp en rad små fina hål i parabolen. Den andra svärmen slet loss den från sina fästen och sände den tumlandes ner för det sluttande hustaket.
Nu hade en stor klunga grannar samlats på gatan utanför för att nyfiket ta del av dramat som utspelade sig framför deras ögon. Klungan växte hela tiden eftersom minuterna gick.
Ove dök upp och stirrade med blodsprängda ögon på sin forna stolthet som låg hopknycklad i snön på baksidan. Sen kastade han en blick på Rolf som triumferande hytte med bössan åt honom, innan han vände och rusade iväg mot den stora traktor som stod parkerad en bit bort. Han hoppade in och motorn mullrade igång innan han satte fart mot Oves gårdsplan. Traktorn brakade in genom staketet och klättrade brant uppför snöhögen som låg där innan den tumlade ut på andra sidan och förvandlade Rolfs postlåda till träflisor på samma gång.
Sedan brakade skopan in i väggen på Rolfs friggeboda och krossade rutorna innan skopan grävde sig in genom timret. Ove var på väg till lastbilen i full fart, hoppade in i hytten och startade den mullrande dieselmotorn.
Vad som sedan utspelade sig på detta idylliska villakvarter kommer aldrig att glömmas av de som var närvarande. Under de närmaste femton minuterna gick de bägge kombattanterna bärsärkagång på varandras gårdsplaner och hus. Medan Ove metodiskt krossade rutorna på Rolfs hus, krossade Rolf både verandan, uthuset och postlådan på Oves. Damm och splitter yrde från krossade trä och frigolitväggar. Ove hade öppnat upp ett stort hål in till vardagsrummet på sin grannes hus och nu jobbade han på att göra det större. Rolf hade i samma stund tagit upp en extra köksingång på framsidan efter att upprepade gånger kört sin lastbil in i väggen.
Bägge husen svajade betänkligt.
-Pappa varför river de husen? pep en liten pojke på gatan.
Klungan av grannar hade nu utökats till ett femtiotal från omgivningen och nu svängde även tre polisbilar in på gatan med tjutande sirener. I samma stund rasade Oves hus efter en sista stöt från traktorn. Väggarna buktade inåt innan de gav vika och hela övervåningen kom nerfarandes i ett moln av damm och bråte, möblemang och soffor.
Rolf jublade triumferande innan han kastade en blick på sitt eget hus där Ove just tryckt in hela allrumsväggen med resultatet att väggarna gav vika och huset kollapsade i en hög av bråte och möblemang.
De bägge kombattanterna slog av sina fordon, klättrade ut och blev stående sida vid sida medan de betraktade förödelsen.
-Du Ove? Vad började bråket om egentligen?
-Jag minns faktiskt inte Rolf, svarade Ove.
-Bygga ett nytt hus är väl det minsta bekymret, sa Rolf
-Jaså? svarade Ove
-Jo det värsta är ändå vad kärringen kommer säga när hon ser det här.
-Så sant som det är sagt, svarade Ove, min kärring kommer inte bli god att tas med, hennes blomkrukor ligger nämligen därunder.
-Det ska ni inte bekymra er om, svarade en dov röst bakom dem, ni kommer bägge få tillbringa en lång tid framöver på vatten och bröd på ett säkert ställe.
Polisen satte fast handbojorna på dem innan de fördes iväg till den väntande polisbilen. När bilen rullade iväg stod femtio personer och betraktade deras färd och tänkte att äntligen kunde det bli en riktigt lugn och fin villagata som alla andras.

Av: Michael Johansson