Offensiv-Kap3-En stad att inta

”Vi har en stad att inta”

Vid torget i Honsfeld stod enheter ur den 9:e pansardivisionen med dess tio Sherman stridsvagnar prydligt parkerade vid stabsplatsen. Ett tunt snötäcke låg över de kullerstensbelagda gatorna då överste Hobbs jeep bromsade in bredvid dem. Hobbs formation hade fått bränslebrist föregående kväll och underhållskommandots lastbilar höll just på att tanka och komplettera förråd av ammunition när ljudet av artillerield nådde dem. Det hade vållat förundran, inte så mycket oro, men förundran. För vad fanns det att vara orolig för? Kriget var så gott som vunnet. Besättningarna drömde om att fira jul med belgiska luder iklädda de obligatoriska svarta nätstrumporna. Hobbs hoppade ur jeepen iklädd vida militärbyxor, fårskinnsjacka och svart basker och stannade vid en av sina besättningar som stod och rökte medan deras stridsvagn tankades. Han viftade med ridspöet under näsan på dem.
-Ingen rökning under tankning, sergeant, om jag får be. Ni vet väl om brandfaran?
Han strök sin mustasch medan sergeanten motvilligt kastade cigarretten på marken och trampade på den.
-Stämningen på topp förstår jag? Ni riktigt längtar efter att få rycka vidare och ge tyskarna på nöten? Det är bra, det är så det ska vara.
Hobbs tog en överblick över torget medan sergeanten log mot honom.
-Som ni ser brinner männen av iver...men det är jul snart och lite permission skulle inte skada. Som en morot menar jag.
Hobbs nickade.
-Permission...permission, säger du?
Han sög på ordet som en karamell medan han tankspritt stirrade ut i tomma luften. Sedan vandrade han vidare viftandes med sitt ridspö påpekandes alla brister och fel han kunde upptäcka. En oknäppt knapp här, en orakad man där och en felvänd basker ådrog sig hans uppmärksamhet innan han fick för sig att vandra ned till radiobilen som stack ut bakom en husvägg.
Utanför pansarbilen stod sändaroperatör Clooney och gäspade stort lutandes sig mot dess pansar.
-Det är en skön morgon.
-Vah? svarade Clooney slött och ointresserat medan han knappt ides höja ett ögonbryn för att betrakta den som störde hans lugn.
-Jo jag säger att det är en skön morgon, upprepade Hobbs igen med en ton av irritation i rösten.
-Kan man kanske säga, sa Clooney medan hans ögon hypnotiskt följde spetsen på ridspöet som dansade under hans näsa.
-Inga nya meddelanden förstår jag?
Hobbs började bli mer och mer irriterad.
-Ja, jo, nej, jo det vill säga kanske, svamlade Clooney alltmer yr i huvudet av ridspöets dans.
-Men sjung ut då karl!
Hobbs höll på att bli alldeles röd i ansiktet av ilska.
-Har det kommit något meddelande eller inte? Ja eller nej?!
-Bara någon idiot som rapporterade ett tyskt storanfall i den här riktningen...genom Ardennerna, stammade Clooney fram.
-Storanfall sa du?
Hobbs virade sin mustasch med vänstra handens fingrar medan han lyssnade till ljudet från tunga kanoner som förvånat honom tidigare.
-Jag har inte hört talas om något anfall mot de tyska ställningarna. Ljudet verkar tillta i intensitet, märkligt, mycket märkligt.
Han vred på huvudet för att höra bättre.
-Hur länge sen var det du fick meddelandet?
-Jaaaa, började Clooney med släpig röst, -det var väl en timme eller så, tror jag, jag vet inte så noga...
-En timme! Vet du eller vet du inte? Sådana här saker ska rapporteras omedelbart! Du har gjort dig skyldig till ett grovt tjänstefel, och det kommer att rapporteras. Var säker på det!
Hobbs var rosenrasande. Han vände och började springa tillbaka mot stabsplatsen. Ljudet av skottlossningen tilltog i intensitet, den verkade inte vara långt borta nu, på sin höjd en knapp kilometer.
-Jäkla paragrafryttare, muttrade Clooney surt och blängde ilsket efter honom innan han tände en ny cigarett.

Vid torget rådde förvirring. Män slet med att forsla undan bränsleslangar och bensinfat och tomma ammunitionsboxar för att bereda väg för stridsvagnarna.
I samma stund cyklade en ung fänrik in på torget på sin lånade cykel, sladdade, och kastades huvudstupa på det snöiga underlaget. Han plockade upp sin mössa igen och kravlade på benen igen medan han skrek:
-Tysken kommer, tysken kommer! Massor av tanks kommer längs vägen, och de sopar undan allt motstånd!
Hans panikslagna ögon verkade vara på väg att falla ur skallen på honom. De väldiga Shermanstridsvagnarna mullrade igång då deras besättningar började inta försvarspositioner. Drivbanden sprutade upp snö och is då de accelererade iväg.
Vid stabsplatsen rådde panik. Officerare kastade sig in i sina fordon för att komma iväg från området. Några män kopplade loss en pansarvärnskanon från dess draghjälp, en lastbil, och började rulla den efter sig. De intog en position i en sönderskjuten byggnad där de kunde täcka hela torget med dess eldrör.
-Stanna och slåss era fega satar! skrek Hobbs efter en skara män som flydde i vild panik. Han drog revolvern och sköt mot deras flyende ryggar. Ett man slängde ut med armarna och blev liggande i snön med uppsliten rygg, men flodvågen lät sig inte hejdas.
Hobbs gav upp försöket och hoppade in i jeepen där hans adjutant menige Ellis lade i en växel och gjorde en rivstart i en nittio graders sväng för att ta sig ut från torget och i säkerhet.
-Kör utav bara helvete, Ellis! tyskarna är snart här.

Vid sitt sändarfordon stod sändaroperatör Clooney och lyssnade till oväsendet på torget och eldgivningen som närmade sig. Han började bli orolig, så där som man blir då saker och ting inte riktigt går som man tänkt sig.
-Det verkar som han hade rätt i alla fall...är det tysken som kommer är det bäst att sjappa på en gång. Det börjar bli lite för hett här för att det ska vara njutbart. Jag tar det säkra före det osäkra och ger mig av.
Clooney hoppade in i sin pansarbil och körde iväg västerut bort från eldgivningen.

Längs den snötäckta vägen kom de som stora olycksbådande skepnader. De stora tunga Tigerstridsvagnarna svängde sina eldrör medan de pumpade iväg granat efter granat där de mullrade fram följda av en rad Panthers, alla kamouflagemålade i vitt. Mängder av flyktingar belamrade vägen med sina tillhörigheter i vagnar och kärror. De olyckliga som inte hann kasta sig ur vägen mejades urskillningslöst ned av deras kulsprutor medan kärrorna krossades under drivbanden. I ledarvagnen gick kulsprutan het då sergeant Jung besköt allt som rörde på sig. Varma patronhylsor låg i en hög kring fötterna medan patronbandet rasslade in i kulsprutan. Överstelöjtnant Kranz stod i tornet och avspanade fronten med sin kikare. Han fick syn på en amerikansk soldat som reste sig upp ur diket med ett långt eldrör på axeln.
Kranz reagerade omedelbart.
-Bazooka, skrek han i mikrofonen och Schultz svängde Tigern ned i diket sekunden innan granaten kom farande och rikoschettade mot sidan av tornet. Stridsvagnen brakade ut på en åker och Schultz kämpade med kontrollerna för att få upp den på vägen igen.
Jung vrålade som en besatt medan kulsprutan knattrade iväg en lång salva. Kulkärven träffade amerikanen i ryggen när denne flydde längs vägen innan han med uppfläkt rygg och armarna sträckta mot skyn kastades omkull.
-Det var min tjugonde! skrek han upphetsat till de andra och vred på huvudet, -åtta flyktingar inkluderat.
Schultz fick upp vagnen på vägen igen och sekunderna efteråt malde drivbanden sönder den orörliga kroppen.
-Heinz, sätt några granater i byggnaderna närmast vägen. Jung! bestryk husen med kulsprutan. Jag vill inte att någon satans krypskytt ska få äran att karva in ett nytt streck i kolven då vi passerar.
-Javisst, överstelöjtnant, du kan lita på gamle Heinz. Vi slår in bottenvåningen så rasar hela skiten ihop.
-En sak till Heinz...sluta kalla mig överstelöjtnant och säg Kranz istället. Vi lägger av med titlarna för stunden.
Han fick inget svar för i samma sekund brakade kanonen iväg sin 88-mm granat. Sekunden efteråt slog den in i huset närmast till vänster om vägen, femhundra meter bort. Tegelstenar slungades upp i luften tillsammans med trävirke och kropparna av amerikanska soldater. Rök och damm virvlade runt i luften innan några överlevande stapplade ut, bara för att få uppvaktning av Jungs kulspruta.
-Fullträff, det blev en fullträff!, skrek Kranz fastän Heinz mycket väl kunde se det med sina egna ögon.
-Nu tar vi det andra huset, jämna det med marken bara. Det är så här taktisk krigföring går till, ge dem ingen andra chans för då slukar de dig med hull och hår.
Oväsendet var öronbedövande medan Kranz studerade effekterna av eldgivningen. Huset på motsatta sidan av vägen hade fått ett par rejäla träffar och stod och svajade innan det till slut rasade omkull och begravde de försvarare som tagit skydd.
Heinz tjöt hysteriskt medan han tryckte in en ny granat i loppet. Han justerade höjdinställningen och avspanade fronten efter nya mål.
-Heinz! se upp för de där. Shermans, borta vid huset.
-Ja jag ser dem, kom till farbror Heinz bara, det blir fina ringar på eldröret.
De amerikanska stridsvagnarna försökte rulla i skydd då de första granaterna nådde dem. Den första träffades av en pansarbrytande och hela tornet slets loss innan det slungades iväg. En fontän av eld sprutade ur innandömet innan en överlevande kravlade sig ut genom en lucka i fronten och sprang i skydd. Den andra stridsvagnen besvarade eldgivningen och en granat ven förbi så nära att Kranz senare kunde ha svurit att han känt vinddraget, innan den slog in i frontpansaret på stridsvagnen närmast efter dem. Kranz kastade en blick bakom sig och såg dess befälhavare ståendes i tornet utan huvud. En stråle av blod sprutade upp och spreds för vinden.
-Han brukar tappa huvudet då det kommer till strid men den här gången har han gjort det rejält.
Han gav till en min av vämjelse.
Ibland brukade synerna bli för starka även för honom som trodde han sett alla grymheter på östfronten. Han vaknade hastigt upp ur sina tankar då en ny granat slog i sidan på deras vagn och fick den att skaka till innan den ylade iväg och exploderade på ett fält bredvid.
Nya granater ven iväg och träffade den amerikanska stridsvagnen på samma gång innan den stannade upp och började brinna med stora hål i dess frontpansar. Inga överlevande syntes till.
-Vi måste utnyttja överraskningsmomentet innan de hinner hämta sig. Var har jag kartan?
Han fumlade med sina fickor innan han hittade den prydligt ihopvikt.
Det brann i byggnaderna närmast dem då de körde i riktning mot torget, tydligt markerat på Kranz karta.
-Jung var beredd med kulsprutan...jag gillar inte de här trånga gränderna. Dyker någon upp ger du dem allt du har. Ta till höger där framme vid kyrkan.
-Ja överstelöjtnant, ingen kommer oskadd förbi min kulspruta, det ger jag dig mitt hedersord på.
-Något hedersord behövs inte...bara du håller ögonen öppna, och du, Jung?
-Ja?
-Låt civilisterna vara, vi måste uppträda humant. Ser du någon låter du honom löpa. Uppfattat?
-Ja.
Kranz ryckte till.
-Där har vi klocktornet! rakt fram ovanför hustaken. Ser ni?
Ingen svarade. De passerade en väderkvarn på vänster sida.
-Den där kvarnen frestar mitt avtryckarfinger..., Heinz skrockade och började svänga tornet, -nu får ni snart se kvarnhjulen snurra som de aldrig gjort tidigare.
-Låt bli det där din skjutgalna jävel, skrek Kranz, -håll uppsikt framåt istället, jag vill inte rulla in i något bakhåll.
Heinz lydde motvilligt medan han gnatade om att kvarnen trots allt skulle blivit ett fett byte.
Invånarna i byn höll sig gömda där de tryckte i sina källare, ängsliga och rädda. De hade trott att kriget varit slut och att de blivit befriade från tyskarnas tyranni en gång för alla. Där de satt stirrandes ut i mörkret med ögon som lyste vita kunde de höra ljudet av eldgivning ovanför och mullret av drivband.
Kranz höll på att få hjärtat i halsgropen då de körde längs en kullerstensbelagd gata kantad av höga hus. Rakt framför på mindre än femtio meters avstånd stod en Sherman inbackad i en snötäckt fruktträdgård, väl dold och med sitt eldrör eleverat för att kunna täcka gatan. Kranz insåg på bråkdelen av en sekund att amerikanerna legat och väntat på att få dem till kanonmat. Han tänkte skrika ut en varning men Schultz hade redan sett den och svängde stridsvagnen in i ett högt träplank som splittrades till kaffeved innan de dundrade in på en bakgård och i skydd av en byggnad.
En kanon gav eld och den efterföljande stridsvagnen tog emot en 75-mm granat i fronten på mycket nära håll. Den stannade brinnande mot en tegelvägg.
En överlevande, löjtnant Meyer, som Kranz kände flyktigt, kravlade sig ut genom tornluckan och kom rusande mot dem. Han kastade sig i skydd innan amerikanens kulspruta hackade loss murbruk ur väggen. Meyer tittade upp mot Kranz i tornet.
-Finns det någon möjlighet att få lift? Min stridsvagn är utslagen.
Han klängde sig upp på stridsvagnen utan att vänta på svar och osäkrade sin kulsprutepistol.
-Jag hann aldrig se den förbannade bastarden...han bara stod där plötsligt.
Han avbröts av en Tiger som gnisslade förbi bakgården och tog fienden under behandling. En våldsam explosion hördes och kroppar singlade genom luften då den pansarbrytande granaten nådde sitt mål. Den började omedelbart brinna med höga eldsflammor. En överlevande kravlade sig ut genom en sidolucka omvärvd av flammor innan en salva från tyskens kulspruta avslutade hans lidande.
Fler stridsvagnar dundrade förbi medan deras skyttar letade efter mål. Här och där kom det till skärmytslingar då amerikanska infanterister försökte smyga sig på dem med buntladdningar. Det höga knattrandet av kulsprutor hördes överallt medan infanteristerna på de tyska vagnarna hoppade ned för att ta itu med motståndet.
Kranz slängde en hastig blick runt hörnet och fick syn på den brinnande stridsvagnen.
-Vägen är fri! Schultz, se till att få fingrarna ur arslet och haka på de andra innan vi blir kvarlämnade. Jag vill inte att någon amerikan ska få ett fett byte på sitt konto.
Kranz brann av otålighet.
Schultz backade ut stridsvagnen i gränden igen och tog med sig en bit av husväggen innan han följde efter de andra stridsvagnarna. Kraftiga smällar från stridsvagnskanoner följdes av krevader då granaterna träffade och vrålet från de sårade hördes vida omkring.
-Kranz?
-Ja?
-Du håller väl noggrann utkik? Jag vill inte att någon stursk amerikan ligger på lur i en vindsvåning och fäller ned en buntladdning när vi kör förbi.
Kranz skrattade.
-Om det kan lugna dig något, Heinz, håller jag och kulsprutepistolen vakt här uppifrån. Den förste amerikan som sticker ut sin fula nuna kan räkna med att få smaka bly till frukost.
-Nå, det var bara det jag undrade.
Han tystnade och körde in en högexplosiv granat i loppet. Ansiktet glänste av svett och smuts. Kranz såg ned och mötte hans blick för en kort sekund. Stridsvagnen skakade till och bröt hans koncentration. Han såg upp igen och svepte kulsprutepistolen misstänksamt från sida till sida medan rasslet från drivbanden ekade mellan väggarna.

Vid torget väntade pjäsbemanningen vid sin pansarvärnskanon, gömd i ruinerna av ett hus. De kunde höra det gnisslande ljudet av larvband närma sig och försökte hålla nerverna i schack. Den första av Panthervagnarna dök upp runt ett hörn och rullade in på torget medan dess torn vreds runt. En till följde efter i sin tur följd av en tredje. De utgjorde en imponerande syn där de dominerade torget.
-Eld!
Pansarvärnskanonen ryggade tillbaka då den kraftiga granaten gick iväg och träffade fronten på det första av metallmonstren. En smäll och sedan stannade Panthern upp medan vit rök vällde ut från den. Skytten i tornet tog dem genast under eld och kulsprutan knattrade iväg en ilsken eldskur som rikoschettade mot pansarskölden. De svängde kanonen och laddaren körde in en ny granat i den.
-Ta den till vänster, eld!
Ännu en gång sköt kanonen och ännu en Panther blev stående efter att ha träffats i sidan. Dess besättning klättrade ur och öppnade eld med sina automatvapen för att hålla deras huvuden nere.
En stridsvagnskanon dundrade och pansarvärnskanonen och dess besättning seglade genom luften i små, små bitar efter att en högexplosiv granat slagit in i dess sköld.
De tyska stridsvagnarna och dess hjälpinfanteri hade slagit ut de flesta av Shermanvagnarna och återstoden av dem befann sig på vild flykt tillsammans med sändaroperatör Clooneys lilla pansarbil och överste Hobbs jeep.
Brinnande fordonsvrak belamrade torget och lyste upp gryningsmörkret som fyrbåkar medan döende besättningsmän vred sig i pölar av bensin och tyska infanterister mejade ned det sista motståndet.

Någon som inte tänkte ge sig av och inte låtit paniken stiga sig åt huvudet var menige Cobbs som befann sig högt ovanför striderna, i klocktornet med dess stora urtavla. I sin kikare studerade han tyskarna då de intog torget och de stora dödsmaskinerna som körde runt därnere.
Cobbs hade alltid avskytt tyskarna och allt vad de stod för och när kriget brutit ut och han blivit inkallad hade han gjort det med glädje. Nu skulle han få döda tyskar. Han hade redan knäppt ett imponerande antal, inte på det vanliga sättet i strid man mot man, utan på ett sätt som han ansåg vållade minsta möjliga fara för honom själv.
Han tog upp sitt M1-Garand gevär och började skruva fast teleskopsiktet. Med det här geväret hade han dödat många tyskar på ett ansenligt avstånd, vilket ett antal omsorgsfullt inkarvade hack i kolven upplyste om. I siktet studerade han de tyska trupperna på torget.
Han svepte runt siktet och letade efter ett lovande mål.
-Ni ska inte komma undan så lätt era svin efter vad ni har gjort. Du kanske? Nej ingen menig.....den där smutsiga, orakade sergeanten som skriker åt sina män? De skulle kyssa mina fötter om de slapp honom. Han log grymt medan fingret slöt sig om avtryckaren.
Nej, jag vill ha ett fetare byte...en högre officer annars får det vara, varför riskera livet för en simpel sergeant?
Fingret släppte avtryckaren.
Där kommer en Tigerstridsvagn...vilket jävla monster. Inte undra på att Shermanvagnarna har problem...med det där pansaret.
Han svängde runt siktet och zoomade in.
-En överstelöjtnant i tornet...och oförsiktig också. Jag har större tur än jag kunde ana. Du blir nästa skåra i min kolv så sant som jag heter Cobbs. När jag knäppt dig lär jag inte vara menig länge till.
Han lade geväret bekvämt tillrätta för han tänkte inte ha någon brådska den här gången.
Först en höjdare och sen en stridsvagn...jag blir befordrad till major när det här kommer ut. Det var inte illa, inte illa alls. Jag knäpper höjdaren först och sen får vi se vem som står på tur.
Cobbs tog noggrant sikte på överstelöjtnantens huvud och lät hårkorset vila strax bakom örat. Avståndet var omkring tvåhundra meter och kulan skulle göra ett snyggt litet hål. Hans hand kramade försiktigt avtryckaren beredd att låta kulan gå iväg de tvåhundra metrarna och göra ett abrupt slut på överstelöjtnant Kranz lovande karriär.

I tornet studerade Kranz torget och dess närmaste omgivning. Det blänkte till i klocktornet då Cobbs riktade in sitt gevär.
-Kranz!
Han vred på huvudet för att se på löjtnant Meyer som tittade upp mot honom.
I samma sekund ven en kula förbi så nära hans bakhuvud att han kunde känna vinddraget, innan den slog i kullerstensbeläggningen bakom och rikoschettade in i en husvägg.
Meyer reagerade på bråkdelen av en sekund.
-Krypskytt ta skydd!
Han kastade sig hastigt bakom stridsvagnens skyddande pansar medan Kranz dök ned i tornet. Det blev tyst igen.
-Ser du var den saten håller hus, Meyer?, skrek Kranz.
-Någonstans till höger om oss tror jag, kulan kom därifrån! Håll nere huvudet för fan om du inte vill ha ett hål i det! Jag ska försöka få syn på honom.
Meyer tog av sig sin basker och höll den på pipan till sin kulsprutepistol. Försiktigt lyfte han den över kanten. Ingenting hände.
-Din listige jävel...muttrade Meyer, -han låter sig inte luras av ett billigt trick. Kan inte sticka fram skallen heller, risken att jag får en kula i det är alltför uppenbar.

Cobbs svor för sig själv där han studerade torget genom sitt teleskopsikte. Stridsvagnen hade stannat och av dess besättning syntes inga spår.
-Du har då en sabla tur. Han vred på huvudet precis när jag tryckte av, jag hoppas kulan plöjde en djup fåra åt dig. Stick fram skallen ska jag ge dig en ny mittbena, jag har tid att vänta, förr eller senare blir du tvungen att visa dig. Jag ska ha överstelöjtnanten om det så är det sista jag gör.
Han fokuserade den öppna tornluckan och lade sig att vänta.

Torget låg öde. Då skottet gått av hade alla som befunnit sig där kastat sig i skydd. Ingen ville offra sig för att de andra skulle se var skottet kommit ifrån.
Heinz snurrade runt tornet och studerade omgivningarna genom siktet.
Om du vore en krypskytt var skulle du gömma dig då? Tänk! tänk för tusan. Var är det bästa stället?
Tankarna malde genom hans huvud. Han såg på sin klocka och torkade svetten ur sitt sotiga ansikte.
08:00 prick...nu börjar det ljusna.
På den stora urtavlan i klocktornet, skymtandes i det tilltagande gryningsljuset, rörde sig visarna och den stora klockan började slå.
-Klocktornet! fräste Kranz och Meyer på samma gång.
-Heinz! jag tror den jäveln sitter i klocktornet, det är perfekt för en krypskytt, kan du se om du får syn på honom?
Naturligtvis! Klocktornet. Det är alldeles för uppenbart att krypskytten finns där, varför i helvete tänkte jag inte på det tidigare? Han försökte fokusera den öppna terrassen mellan urtavlan och den konformiga toppen med sin sinnrikt utsmyckade spira.
-Där skulle en krypskytt kunna hålla hus...någonting rör sig på terrassen. Jodå, nog sitter den bastarden i tornet alltid.
Heinz riktade in kanonen med ett leende på läpparna.
-Jag har honom överstelöjtnant. Svinet sitter ovanför urtavlan och känner sig säker.
-Nå sätt igång då, vad väntar du på? Se till att röja honom ur vägen.
-Nu så...
Han tryckte in avfyrningsknappen och granaten ven iväg för att göra slut på menige Cobbs fortsatta leverne.

Cobbs anade oråd då stridsvagnens torn började vridas mot honom. Det började som ett lätt obehag i ryggmärgen för att sedan övergå till en ilande känsla av att någonting var fel. Innan han reagerat sköt stridsvagnen och granaten visslade förbi knappt en meter över hans huvud i mellanrummet mellan de kraftiga stålstagen som hindrade taket att rasa ned. Trycket tog andan ur honom när han instinktivt tryckte sig mot golvet. De har mig på kornet...vete fan hur de kunde upptäcka mig här. Jag måste härifrån, men innan dess ska jag ge dem något att tänka på. Bensinfaten...om jag sätter en kula i dem får tyskarna ett helvete.
Han tog in dem i sitt teleskopsikte.
-Tunnorna står inte långt från raden av tanks och om packlårarna bredvid smäller av...
Han log ett bistert leende medan han noggrant tog sikte på ett av faten. Den rostfläckade bränslefyllda tunnan dök upp i hårkorset då han kramade avtryckaren.
-Nu ska ni få det hett om öronen, korvätare, mumlade han.

Heinz körde in en ny granat i loppet och stängde bakstycket medan han svor högljutt. Den första granaten hade passerat utan att anställa någon skada för att sedan detonera någonstans där bakom.
-Satan också! jag missade...jag missade.
Han justerade höjdinställningen något så att siktet hamnade strax under krypskytten och strax ovanför den stora urtavlan.
-Den här gången klarar du dig inte, morrade han och slöt handen kring avfyrningsknappen.

Ungefär en bråkdels sekund tidigare kramade Cobbs sin avtryckare och kulan sköt iväg de tvåhundra metrarna för att slå in i plåten som omgav tunnan. En sekund senare flammade hela tunnan upp i en kaskad av flammor då bränsle sprutade ut och antände allt omkring.
Heinz fyrade av kanonen och den grova projektilen träffade där den skulle, strax ovanför urtavlan. Cobbs hade kunnat skrika om det bara funnits någonting kvar av honom att skrika med. Resterna av den sönderslitna kroppen slungades ut i luften tillsammans med krossade tegelstenar och hett stålsplitter, innan den konformade toppen med dess spira rasade ned och krossade de kvarlevor som återstod.
Toppen lutade åt sidan för att till sist välta och störta mot marken tjugo meter därunder i ett moln av damm och rök.

Heinz tänkte just berömma sig själv för mästerskottet då han väcktes från sina tankar av hysteriska skrik. Kranz klättrade ned i tornet tätt följd av Meyer som slog på elden som brann i hans ärm.
-Hela gatan står i brand! Kör härifrån för satan!, vrålade han åt Schultz som snabbt förstod allvaret. Schultz visste att när stridsvagnen hettats upp tillräckligt skulle de bli levande kokta inne i plåtburken om nu inte ammunitionsförrådet detonerade. Han lade i en växel och började köra rätt igenom eldhavet som omgav stridsvagnen. Elden spred sig och bränsletunnorna började explodera medan höga moln av tjock svart rök steg mot himlen.
Flera av stridsvagnarna omgivna av lågor bröt sig loss för att fly mot säkerheten. Flammorna omvärvde ammunitionslådor som brann för fullt. En Panther stod kvar i eldhavet medan dess besättning rusade omkring som galningar med eld som slickade deras kroppar.
En fruktansvärt bränd man rusade plötsligt upp på deras vagn och stirrade på dem genom tornluckan med ögon fyllda av våndor. Kranz kände igen honom som en av sina underofficerare. Det fåtal mänskliga drag som fanns kvar i hans anlete grinade mot dem medan elden brann i hans kläder. Lågor slog upp ifrån hans huvud och Kranz tittade bort av vämjelse innan mannen ramlade av och krossades under stridsvagnen.
De som haft turen att undkomma backade undan och tog skydd mot den fruktansvärda hettan som slog mot dem.
Ammunitionen började explodera. I en våldsam krevad sprängdes ett förråd i luften då en 75-mm högexplosiv granat träffade det. Spillror regnade genom den sotbemängda luften och ammunitionsbanden började gå av. Kulor smattrade i alla riktningar, piskade mot väggarna, rikoschettade mot kullerstensbeläggningen, sprätte upp höga skurar av snö medan stridsvagnsgranaterna fortsatte explodera. En byggnad träffades igen och de soldater som tagit skydd krossades levande då övervåningen rasade ned över dem.
En Panther med drivbanden brinnande, fick en träff av en pansarbrytande granat och slogs ut. Ingen i besättningen kom ut från det rykande fordonet.
Kranz dök upp i tornet med en brandsläckare och såg sig omkring medan stridsvagnen dånade vidare med en lång svans av eld efter sig.
-Stanna, Schultz stanna, vi brinner! Vi är utom fara nu. Stanna så jag kan släcka elden.
Schultz ställde sig på bromsarna och Kranz kastades framåt då stridsvagnen bromsade in. Rykande med oljiga lågor som slog upp från dess hull stannade Tigern. Kranz satte igång eldsläckaren och täckte lågorna med ett tjockt lager skum.
-Ingen bränner upp min Tiger, fräste Kranz, -ge hit en ny eldsläckare, den här är slut.
Han hoppade ur tornet och sprutade skum över fronten tills alla lågor upphörde, innan han hoppade ned på marken och täckte drivbanden.
Till sist var allt släckt och stridsvagnen täckt av ett lager skum från front till bakparti. Han slängde den tomma eldsläckaren på gatan och försökte anropa de andra av hans enheter.
-I det där eldhavet måste de blivit hårt åtgångna. Varför svarar ingen?
Han vred på huvudet och insåg snart varför. Hela den långa radioantennen hade smält i hettan och var nu bara en förvriden massa. Kranz övergick till att inspektera skadorna på vagnen.
-Schultz, hur är det med kärran? Går hon att köra ännu?
-Hon spinner som en katt. Lite eld stoppar inte en Tiger men jösses vad rädd jag blev. Trodde vi skulle brinna upp allihop.
En hand grep tag i hans arm och kulspruteskyttens stirrande ögon mötte honom.
-Jung, är du uppskakad? Vad är det med dig?
Denne svarade inte. Han stirrade tomt framför sig medan han lät fingrarna trumma mot sina läppar.
-Såg du hur dom brann? Såg du hur dom brann?
Han upprepade frågan om och om igen. Schultz rynkade pannan i djupa veck.
-Överstelöjtnant, jag tror det är bäst ni kommer hit och tar en titt på Jung, jag tror det är något fel med honom.
-Vadå för fel?
-Jag vet inte...han upprepar samma sak om och om igen och stirrar konstigt på mig.
-Ta upp honom hit så jag får se honom.
Schultz lyckades på något sätt få ut Jung och denne satt nu på bakpartiet och babblade högt för sig själv.
Kranz tog honom om axlarna och skakade honom hårt medan han försökte få ögonkontakt.
-Jung! se på mig Jung.
Jung stirrade plötsligt på Kranz.
-Såg du hur dom brann?
Kranz utbytte en hastig blick med Schultz.
-Det här ser inte bra ut, han är helt färdig enligt min mening.
-Vad är det med honom?
Meyer insköt:
-Det har snurrat runt i skallen på honom helt enkelt, vad annars? Han är kaputt alltså.
Meyer visade ett finger mot huvudet.
-Inga dumheter nu, Meyer! Den här skiten kan bli för mycket för vem som helst. I morgon kanske det är någon annans tur. Han klarade inte av synen av krigets alla fasor så enkelt är det.
Kranz suckade tungt.
-Kriget är ett helvete, javisst, men vi måste ändå göra vår plikt, för fäderneslandet, för Fuhrern, och för våra hem och familjer.
Kranz klappade Jung.
-Det blir nog bra ska du se Jung, sa han utan större övertygelse i rösten. -Vi måste se till att han kommer under vård. Under tiden får du, Meyer ta hand om kulsprutan, och sen måste vi sätta oss i kontakt med resten av förbandet.
Stridsvagnen vände och rullade iväg med Kranz i tornet spejandes efter sina enheter. De fick snart kontakt med de andra pansarfordonen och Kranz började räkna.
-Nio allt som allt. Fem är borta och med dem några av våra mest erfarna chefer. Var är Jung?
-Han ligger ihopkrupen i ett hörn och kvider som ett barn, svarade Schultz. -pratar med sig själv hela tiden.
-Kör fram och stanna vid den där Tigern, Schultz. Jag ser att där finns något vi kan ha användning för.
Schultz körde fram och stannade i skydd av det sönderskjutna vraket. Det brann fortfarande våldsamt på torget och hettan kändes ända hit där de stod. Ammunitionen hade slutat explodera när Kranz hoppade ur vagnen, gick fram till Tigern och snabbt avlägsnade dess radiomast. Med den långa masten gick han tillbaka och avlägsnade de smälta resterna av deras egen med hjälp av en skiftnyckel och lite våld. Sedan skruvade han fast den nya masten och hoppade in i tornet igen för att pröva radioförbindelsen. Det fungerade och Kranz fick kontakt med de övriga enheterna.
En infanterigrupp anropade och berättade att amerikanerna lämnat staden men att de efter en häftig eldstrid nedgjort 22 amerikaner och tagit 19 fångar. Ett flertal pansarfordon hade slagits ut tillsammans med några pansarvärnskanoner och en del krigsmateriel hade tagits som byte. Så var det slut på anropet och Kranz vände sig mot de andra.
-Staden är i våra händer pojkar. Jag fick just bekräftelse från våra infanteristyrkor, pojkarna i Wehrmacht har gjort sin plikt än en gång.
-Det är så här blixtkriget ska gå till, utbrast en entusiastisk Meyer, -kör över dem bara och krossa alla som inte flyttar sig! Det är det jag alltid har sagt.

Ett flertal öppna bepansrade trupptransportfordon av typen Sdkfz 251 anlände följda av en rad lastbilar och artilleripjäser. Sedan ambulanser i form av Opel Blitz Kfz 31 lastbilar med stora röda kors målade på sidan. De rullade in på torget på tryggt avstånd från elden och stannade innan ett par SdKfz 231 med åtta hjul och 20 mm kanoner rullade in efter dem.
-Hjälp till nu Meyer så du gör någon nytta, ta honom under armarna medan jag skjuter på i benen.
De fick ut Jung som babblade osammanhängande då de bar honom till en ambulans.
-Vad är det med honom då? frågade en av ambulansmännen.
-Granatchock...kan ni se till honom?
De nickade och öppnade bakdörrarna.
-Helvete han gör motstånd! Hjälp till och få upp honom på båren så jag kan spänna fast honom. Om ni håller i armarna och benen drar jag åt remmarna, släpp honom inte för guds skull, jag har ingen lust att springa och jaga honom runt halva stan.
-Jung lugna ner dig nu. Det här är för ditt eget bästa, sa Kranz och höll ned de sprattlande benen så hårt han kunde. -Får du dit remmarna någon gång?
-Snart, håll i lite till. Det var en jäkel till att vara envis.
-Sådär du kan släppa nu, remmarna sitter åtspända, det måste till en elefant för att slita av dem nu.
Ambulansmannen torkade svetten ur pannan. Kranz kastade en sista blick på Jung där han gastade innan dörrarna slog igen.
-Lycka till Jung! Hoppas du blir bra igen.
Ambulansen körde iväg och Kranz såg efter den tills den försvann innan han sakta gick tillbaka till sin Tiger och ställde sig att betrakta scenen omkring sig. Meyer gjorde honom sällskap.
-Du ser tankfull ut, tänker du på alla ärorika segrar vi har framför oss?
Kranz gjorde en paus innan han svarade.
-Jag tänker på hur länge det dröjer innan kriget är slut. Det här motanfallet kan inte uppskjuta det oundvikliga mer än några veckor. All materiel och män som går till spillo kunde ha använts på ett bättre sätt. Nu slösas de bort på ett meningslöst anfall till ingen nytta.
Kranz tystnade för att betrakta några stora fåglar som flög över himlen på väg söderut.
-Seså Kranz, nu ska vi inte vara pessimistiska, farbror Adolf har ju lovat oss nya armeer och nya undervapen, och Göring har sagt att med de nya bombplanen blir vi oövervinnerliga!
Han dunkade Kranz i ryggen.
-Du ska se att vi vinner kriget, jag känner på mig att vi är nära en vändpunkt.
Kranz skakade på huvudet.
-Jag förstår inte alla fanatiker som inte kan inse att kriget är förlorat. Det var början till nederlaget redan i samma stund som Hitler kastade sina giriga blickar mot Ryssland.
Istället tvingas unga män göra den sista uppoffringen och dö på kuppen. Själv tänker jag kämpa för fäderneslandet in i det sista även om det är meningslöst. Alla måste vi göra vår plikt, men det tusenåriga riket är slut, oavsett vad vi gör...
Meyer såg hans tvivel.
-Ge inte upp hoppet Kranz...än finns det tid för de nya undervapnen. Bolsjevikerna ska få lära sig att man inte kuvar det stortyska riket. Vi lägger Moskva i ruiner när det nya bombplanet Messerschmitt Me 262 kommer. Inte en tegelsten ska ligga orörd.
Kranz svarade inte.
Meyer tog en stor tugga från en korvring, han hade inte ätit sedan igår kväll och hans kropp protesterade högljutt. Han såg på klockan och såg att den visade 09:00 på morgonen den 16 december.

Offensiv-Kap2-Ett förtvivlat anrop

Ett förtvivlat anrop
Nedgrävd i skydd av några träd iakttog sergeant Willis slakten som pågick när de tyska stridsvagnarna jagade panikslagna amerikanska soldater ur deras skyttevärn.
Vi är för svaga för att stoppa dem. Det krävs pansar. Tigrarna äter dem till frukost. Jag måste slå larm, med den här farten hinner de halvvägs till kusten innan någon reagerar.
Willis hukade sig i sin grop och drog ut den långa teleskopantennen till sin radio innan han frenetiskt försökte få kontakt med den 9:e pansardivisionen.
De måste svara, deras enheter ligger bara några kilometer bort. Varför svarar de inte?
-Kom in "Maydawn", kom.
Om och om igen anropade han på frekvensen han blivit tilldelad. Inget svar.
-Kom in "Maydawn" kom.
Ljudet av kulspruteeld fortsatte omkring honom.
-Svara då för helvete, svor han och var på väg att slå knytnäven i sändaren av ren desperation. Fortfarande inget svar.

Sändaroperatör Clooney log för sig själv där han stod på en bakgata i Honsfeld och rökte i godan ro medan han förundrat lyssnade till ljudet av artillerield som bars fram till honom.
-Vad fan, skjuter de så här tidigt? Nu får tyskarna det hett om öronen, de där mörsarna låter som de manglar dem rejält, flinade han och drog ett djupt andetag. Han funderade allvarligt att sluta röka sedan en av hans bästa vänner nyligen dött i en sjukdom relaterad till detta. Ännu hade hans sinnesnärvaro dock inte varit tillräckligt stark.
-En sista cigarrett och sen räcker det, lovade han högtidligt sig själv gång på gång. Det var nu en månad sen han första gången lovat sig själv sluta röka.
-Det här är den absolut sista, sa han och drog ett djupt halsbloss, lät röken komma ut i rökringar, innan han kastade den på den snöiga marken och satte klacken på den. Cigarretten slocknade med ett fräsande ljud och sändaroperatör Clooney öppnade pansarbilens dörr och klev in i värmen.
-Kom in "Maydawn", kom!
Den sprakande rösten lät angelägen på något vis.
Clooney satte sig bekvämt till rätta i sin stol och greppade nonchalant radiomikrofonen med höger hand.
"Maydawn" här, kom in, vad har du för nyheter åt mig?
"Det var då faan på tiden!, vrålade sergeant Willis röst ur högtalarna. -Jag har anropat i femton minuter nu din dumme fan. Sover du där borta?
-Inga sådana toner tack, sa Clooney slött. -lite artighet skulle vara på sin plats.
Clooney lutade sig tillbaka på sin stol och lade upp fötterna på sändarbordet. Smutsig snö rann ned från klackarna och bildade en liten pöl på bordet.
-Jag hör att ni ger tyskarna rejält. Trodde inte ni grabbar hade så mycket artilleri, men det verkar ju vara en sju helsikes kanonad där borta haha.
Han gäspade och önskade att passet snart skulle ta slut så han fick kränga av sig kläderna och krypa ned i en varm säng, gärna med ett skönt luder till sällskap.
-För helvete, lyssna på mig nu din förbannade kloakråtta!, skrek Willis som höll på att gå åt av raseri. Han stack upp huvudet ovanför skyttegropens kant och drog snabbt ner det igen. På mindre än hundra meters håll pulsade en stor grupp soldater emot honom, klädda i vita snöskyddsdräkter och stålhjälmar. Vad de tillhörde för nationalitet behövde han inte betvivla.
Satan också, är de redan här? Ett par minuter bara...ge mig ett par minuter till. Han greppade mikrofonen hårdare.
-Lyssna nu, och lyssna förbannat noga! Hela den jävla tyska armen är på väg rätt emot mig just nu. De körde över oss totalt, vi hade inte en chans i världen att slå tillbaka dem. Deras pansar körde rätt igenom bara och vad jag vet är de på väg emot er i full fart.
Han försökte räkna ut hur lång tid det skulle ta för de tyska stridsvagnarna att nå fram dit från den position de befann sig på. Inte mer än en halvtimme i alla fall, tänkte han.
Clooneys gälla röst nådde honom genom högtalarna.
-Pansar, sa du pansar? Det vet väl alla att nassarna inte har något pansar kvar. Vårt flyg har skjutit bort dem från jordens yta för länge sen.
Han skrattade så att tårarna rann.
-Det var ett roligt skämt gamle gosse men mig lurar du inte så lätt.
Willis var i upplösningstillstånd. Han kastade en hastig blick över kanten på gropen.
De är inte mer än femtio meter bort nu, de får syn på mig i vilken sekund som helst. Om bara den här idioten kunde få in i sin tröga skalle vad jag menar.
Han kunde höra deras hesa gutturala kommandorop bäras fram mot honom. Han greppade mikrofonen igen.
-Hör nu din förbannade nöt. Tyskarna är snart här och det dröjer inte länge innan de kör över er också, du måste slå larm därborta...rösten dog ut och han släppte mikrofonen.
Clooney lutade sig bakåt och vickade på stolen.
Desperat kille det där...lät nästan övertygande. Det här är för magstarkt för mig, jag gillar inte såna här sjuka skämt...speciellt inte i juletid.
-Jag måste ha en cigarrett igen...och den här gången blir det min sista, mumlade han, reste sig upp och sköt undan stolen. Utanför pansarbilen drog han in den kyliga morgonluften och lät den fylla hans lungor. En sak var han helt övertygad om. Han hade blivit utsatt för ett grymt spratt och tänkte inte rapportera det till sina överordnade den saken var då klar.
Jag tänker inte stå till åtlöje som idioten som rapporterade ett tyskt storanfall innan jul...och genom Ardennerna. Grabbarna hänger mig på väggen om det här kommer ut. Jag kniper igen käften och låtsas som ingenting. Det blir bäst så.
Han drog in röken i lungorna igen och försökte lugna ner sig ovetande om de tyska pansarförband som jagade fram mot honom.
Willis kurade ihop sig medan han funderade vad han skulle ta sig för. Tas till fånga eller bjuda motstånd? Han beslöt sig för det senare alternativet, slåss till sista kulan.
-Korvätarna tar sig inte förbi ostraffat, morrade han och satte i ett nytt magasin i kulsprutepistolen.
Gruppen av tyskar stretade närmare. Ovetande om hans existens hade de fått höra sändaranropen och satte fart mot honom.
-Herr Oberleutnant, die Amerikanen, die Amerikanen, sie sind hier..., skrek någon på tyska och Willis ställde upp vapnet på kanten i ett fast grepp. Han tog noggrant sikte på en av tyskarna medan hans finger slöt sig om avtryckaren.
Den första salvan träffade en tysk sergeant i magen som stöp omkull vrålande och i nästa sekund bröt helvetet lös. Willis tyckte luften var så full av bly att man kunde skära i den med kniv. Knattret av automatvapen och det distinkta knallandet av gevär ökade. Han tömde hela magasinet mot de avancerande tyskarna och såg förnöjt ett flertal ramla ihop och bli liggande. Han kröp ned i gropen och bytte magasin medan kulor piskade snön omkring. När Willis dök upp igen var tyskarna inte mer än tjugo meter bort och han öppnade eld igen, denna gång mot en grupp män som stretade framåt tätt tillsammans. Kulkärven nådde sitt mål och de stöp omkull ovanpå varandra medan kropparna ryckte okontrollerat. Han svepte runt vapnet och tömde de återstående kulorna mot en officer som vrålade åt sina män. Officerens ansikte förvreds till en grimas av smärta innan han ramlade omkull medan en blodfläck bredde ut sig på hans vita dräkt.
Sen träffades Willis. Först en gång i höger axel så han tappade vapnet, sedan i höger arm en gång till och han började sjunka ihop.
Han måste ha slagit larm, han måste...
Den sista kulkärven som träffade kastade honom bakåt över sin sändare.
Sergeant Willis hjältemodiga strid var slut.

Offensiv-Kap1-Attack i gryningen

Attack i gryningen

Prolog:
Andra världskriget led mot sitt slut när Adolf Hitler vid julen 1944 beordrade ett stort motanfall vid Ardennerna i väst. Uppfylld av iver att upprepa 1940 års seger hade man samlat ihop tanks, ammunition, vapen och manskap i en omfattning som inte setts på länge. Östfronten hade dränerats på manskap och materiel i förhoppning om att först utdela ett förödande slag i väst och kasta ut de allierade från kontinenten, för att därefter sätta in alla krafter i öst för att hejda ryssen. 25 divisioner och 200000 man med den allra bästa utrustningen som kunde uppbådas hade samlats ihop. Ardenneroffensiven skulle understödjas av Luftwaffe med alla flygplan som kunde skrapas ihop. Det gällde allt eller inget.

Starka pansarförband skulle utgöra spjutspetsarna i det tyska anfallet. I norr stod enheter ur den 6:e SS pansararmen under befäl av general Sepp Dietrich. I mitten stod den 5:e pansararmen under den pålitlige general Hasso von Manteuffel och längre söderut låg den 7:e armen under befäl av general Erich Brandenburger.
Vid ett av förbanden väntar överstelöjtnant Joseph Kranz i sin Tiger på anfallsorder…

Belgien, Ardennerna, 16 december 1944
I sin nya kraftfulla Tigerstridsvagn såg överstelöjtnant Kranz på de självlysande visarna på sitt armbandsur. 5:28. Två minuter kvar.
Han såg sig omkring och kunde urskilja stridsvagnarna i sin grupp som stora mörka skuggor mot den mörka bakgrunden.
Han höll andan tills en rörelse i ögonvrån fick honom att vrida på huvudet. Den första lysraketen steg mot skyn innan den sakta dalade nedåt med ett spöklikt sken. Ett par sekunder var det tyst och sedan satte det fruktansvärda artilleribombardemanget igång. De tyska pjäsbatterierna öste på med allt de hade och Kranz kunde höra det visslande tjutet då de passerade förbi över deras huvuden för att sekunderna senare slå ned i de amerikanska ställningarna.
Vilket fantastiskt skådespel, tänkte Kranz. Det måste vara tonvis med granater våra pojkar vräker ned över dem. Gräv er ned i dyn bara...så ni lär er vad tyskt stål kan åstadkomma.
Han studerade granaternas nedslag genom kikaren. Stora blixtar lyste upp mörkret samtidigt som snö kastades upp i höga fontäner till ljudet av deras krevader.
Bakom honom började en rad Nebelwerfers spy ut en ohygglig mängd raketer med ett helvetiskt tjutande oväsen. Kranz höll för öronen medan han studerade raketkastarna. De sex långa eldrören grupperade i cirkel invid varandra på ett par hjul kunde vräka iväg sex raketer i varje salva.
De små underverken kan ställa till med rena slakten, tänkte Kranz, inte lika skräckinjagande som Stalinorglarna men man kan inte få allt här i världen.
Han kunde se bemanningen rusa fram för att ladda om dem efter att den första salvan gått iväg. Raketerna tjöt iväg över himlen med en lång svans av rök efter sig innan de började färdas nedåt igen innan de slog ned i ett skogsparti.
De skjuter perfekt...salvorna ligger rätt på.
Han såg ljusblixtarna hamra på dem och muttrade lågt för sig själv:
-De måste ha ett helvete där borta, skulle inte vilja vara i deras kläder för allt i världen nu.
Bombardemanget fortsatte medan Kranz väntade otåligt.
Det var tjugo minuter tills de skulle sätta igång och Kranz tänkte att det inte skulle finnas någonting kvar att ta hand om när kanonerna gjort sitt.
Gång efter annan tittade han på sitt armbandsur innan tiden till slut var inne.
-Förare, framåt, röt han i radiomikrofonen, -låt oss komma härifrån nu.
Den tunga stridsvagnen mullrade igång och började rulla. Eldröret till 88-mm kanonen svängde från ena sidan till den andra då hans skytt letade mål. Med sin kraftfulla kanon som kunde penetrera 200 mm pansar på 2000 meters håll tvivlade han inte att amerikanerna skulle få ett helvete.
Han lät kikaren svepa horisonten medan resten av hans stridsvagnar följde efter i en lång kolonn. Överstelöjtnant Kranz och hans styrka på fyra Tigrar och tio Panther stridsvagnar, de senare med långa 75-mm kanoner, rullade framåt längs vägen i det konstgjorda gryningsljuset.
Artilleribombardemanget började mattas av. Några sista granater kom tjutande och slog ned utom synhåll i skogspartiet drygt halvannan kilometer framför där bränderna tagit fart. Träd och buskar brann och täckte skogen med ett dis av rök, medan andra träd slitits upp med rötterna eller knäckts itu på mitten.
-Nu röker vi ut amerikanerna, skrattade Kranz och slog sin behandskade hand mot sidan av tornet. Stridsvagnen sköt fart och ökade hastigheten medan snö och is sprutade upp från de grova drivbanden. 62 ton Tiger var inget man ställde sig ivägen för, tänkte Kranz. Den lilla radioantennen svajade hit och dit med sin vimpel medan strimmor av smutsig rök steg upp från avgasrören och blandade sig med den kyliga morgonluften. Gruppen med infanterister de givit lift åt satt ihopkrupna runt tornet och höll i sig så gott de kunde.
-Håller ni er fast ännu?, skrek Kranz åt dem och skrattade då han såg deras förskräckta miner.
-Det kommer snart att bli värre...Håll bara huvudena nere så ska det nog gå bra och håll utkik efter bakhåll. Första gången för er eller har ni varit med förr?
-Nyinryckt, svarade en blek ung pojke, -två månader i Heidelberg är allt de ville ge oss. Det här är första gången för mig.
Kranz nickade till svar för att visa att han hade förstått.
-Då blir det extra spännande för er förstår jag. Vi gamla slitvargar får knega för brödfödan varje dag. Håll bara ögonen öppna så ska det nog gå bra.
Den unge pojken log matt. Kranz kunde tydligt se nervositeten i hans ansikte och rännilen av svett längs hans blanka panna.
Det är samma sak som alltid, tänkte Kranz, när skjutandet börjar lägger han benen på ryggen. Han hade sett det förut.
-Nervös?
-Lite.
-Det är jag också om det kan vara till någon hjälp.
-Ni frontveteraner har väl nerver av stål antar jag?
Pojken såg upp mot honom med frågande min.
-Man tycker att vi borde ha det. Ett par år på ryska fronten skulle kunna härda vem som helst, men nej...jag vänjer mig aldrig. När skjutandet börjar stoppar jag in rädslan i ett fack inom mig och försöker att inte tänka på det.
-Fungerar det då?
-Tillsvidare...förr eller senare hoppar rädslan ut igen och då sitter man där.
Han avslutade konversationen och vände sig framåt igen.
Kranz kände en djup lättnad över att veta att när kulorna började rikoschetta mot pansaret skulle han bara dra sig ned i tornet och stänga luckan för att vara på den säkra sidan. Värre var det med infanteristerna och han kände ett sting av sympati med dem där de försökte hålla sig fast vid den skumpande stridsvagnen. Det var de som skulle göra smutsgörat och rensa upp motståndet i närstrid. Kranz var trots allt tacksam över att de följde med som understöd.
Hoppas de håller ögonen öppna, en dumdristig amerikan med riktad sprängladdning så är vi finito allihopa.
Kranz satte tillbaka kikaren i sitt fodral och rättade till den svarta baskern medan han kände efter en extra gång att dödskallemärket satt där det skulle. Kranz såg upp mot himlen.
-Mein Gott, låt det här skitvädret hålla i sig ett tag till så slipper vi bekymra oss om alla lågsniffande attackplan. Vi närmar oss skogspartiet. Jung, håll kulsprutan redo ifall någon amerikan försöker sig på hjältedåd.
Sergeant Jung ryckte till då han hörde den knastrande rösten genom motorbullret där han satt inpressad i ett trångt utrymme i frontpartiet.
-Ja överstelöjtnant. jag håller utkik hela tiden.
-Du har väl inte somnat?
-Jag?...vem tar ni mig för? Jag håller ögonen öppna hela tiden.
-Och du, Jung?
-Ja?
-Missa för helvete inte.
-Oroa dig inte, den här godingen plockar bort en bowlingkägla på sexhundra meters håll.
-Åja, skryt lagom. Se bara till att hålla korpgluggarna öppna, det är allt jag begär.
Jung flinade medan han höll kulsprutan eldberedd där han spejade ut genom en liten öppning och såg vägen försvinna in under stridsvagnen i rask takt. Just nu var hans största bekymmer hur mycket pansar som fanns mellan honom och försvararna där framme.
Artilleribeskjutningen upphörde lika hastigt som den börjat och tystnaden lade sig över slagfältet. Oväsendet från motorerna och malandet från drivbanden mot det isiga underlaget var allt som hördes. De stora dödsbringande metallmonstren var en skräckinjagande syn där de jagade framåt. Det verkade osannolikt att någonting i denna värld skulle kunna stoppa dem.
-Förare!, håll farten uppe om du inte vill att en stor fet granat ska komma farande och skaka om dig där nere.
Menige Schultz kämpade med styrreglagen för att hålla pansarbjässen stadigt längs vägen. Han hade ingen större lust att någon stor granat skulle komma farande och skaka om honom där nere. Han muttrade något ohörbart till svar medan han lade i en ny växel och ökade farten.
-Hela fronten brinner, skrek Kranz. -Elden belyser vägen men all jävla rök gör det svårt att se någonting. Där! i skogsbrynet rör sig någonting. Jung sätt fart på kulsprutan.
Kulsprutans knattrande slog mot hans öron.
-Jag ser dem överstelöjtnant, vrålade Jung tillbaka.
Han beströk fronten samtidigt som en grupp män rusade över vägen för att inta nya positioner. Ett tätt dis av rök från den brinnande skogen drev ånyo över vägen och omöjliggjorde all observation. Jung sköt i blindo.
-Det här ska väl hålla er nere!, vrålade han medan han höll den hoppande kulsprutan i ett stadigt grepp.
-Överstelöjtnant?, skrek Schultz för att överrösta knattret från kulsprutan.
-Det är bra, håll farten uppe tills vi är igenom, skrek Kranz tillbaka. -Ingenting får stoppa oss nu, ingenting! Hans ögon var uppspärrade av upphetsningen och spänningen.
-Jag ser ingenting av vägen, sa Schultz, -röken täcker allt.
-Rakt på bara, vi är snart igenom!
Röken lade sig omkring dem på alla sidor och Kranz började hosta. Han höll sin kulsprutepistol eldberedd medan han försökte genomtränga diset med sin syn. Infanteristerna höll sig krampaktigt fast bakom honom.
-Håll ögonen öppna, vi får kontakt vilken sekund som helst! ropade Kranz. Han kunde se en av dem hålla en skaftgranat i beredskap. -Håll den där redo, du kommer att behöva den snart.
Då han såg sig om efter vägen fick han en sista skymt av de övriga stridsvagnarna i kolonnen, väl spridda med femtio meters lucka för att inte utgöra en kompakt måltavla.
-Vi är snart igenom! Nu får ni se upp noga, jag vill inte ha någon magnetisk mina i min stridsvagn. Ser ni någon ger ni honom en salva på direkten.
Diset började lätta och stridsvagnen kastade sig med vrålande motorer ut på andra sidan.
-Se upp! Schultz stanna, det står en lastbil på vägen.
Föraren ställde sig på bromsarna och stridsvagnen började kana okontrollerat då drivbanden förlorade greppet om det isiga underlaget. 62 ton stål malde in i lastbilen med våldsam kraft så styrhytten och de två män som satt därinne krossades till oigenkännlighet. Stridsvagnen tvärstannade till ljudet av metall som gneds mot metall och krossat glas. Någon började vråla.
Några av infanteristerna hade tappat taget och slungats handlöst över lastbilen. De låg på marken och vred sig i plågor.
-Motorn har stannat, muttrade Schultz och försökte desperat att starta den igen.
-Starta den förbannade stridsvagnen, här kan vi inte bli stående. Schultz vad är det du håller på med?
Kranz slog handen mot sidan av tornet oupphörligt.
-Det är bäst du gör bruk av den där, han pekade på den likbleke pojkens kulsprutepistol, -det ser ut som vi får sällskap. Där, i diket, ser du? en grupp infanterister.
Kranz siktade med sin Luger men det öronbedövande knattret från kulsprutepistolen förekom honom. Männen i diket ryckte till och blev liggande.
-Jag sköt dem...
Pojken stirrade på honom stint, -Jag sköt dem, överstelöjtnant...jag har aldrig dödat någon förut.
-Det lär bli fler tillfällen till det, bäst du vänjer dig kvickt, det gällde dem eller oss.
Schultz tryckte in startknappen igen. Svetten rann nedför pannan på honom och ned i ögonen.
-Får du igång den någon gång? undrade Kranz.
-Jag försöker, överstelöjtnant...jag vet inte varför den trilskas.
-Det är bäst du får igång den, jag vill inte bli sittande här som en fet måltavla.
Schultz knep ihop munnen.
-Starta för fan, starta...snälla du, svik mig inte nu...
Jung torkade sig i ansiktet med ena ärmen och såg den bli röd av blodet som rann från ett fult jack.
-Satan, jag slog i rejält. Baskern tog den värsta stöten men det känns inte bra.
Han masserade sin värkande panna.
-Schultz, ser det illa ut?
Föraren kastade en hastig blick på honom.
-Du klarar dig, stör mig inte.
Paniken började sprida sig.
Vi måste bort härifrån, om röken driver bort är vi helt oskyddade.
-Får du igång den jävla bastarden någon gång?, de börjar bli närgångna här ute.
Knattret från ett automatvapen dränkte alla ljud.
-Jag gör vad jag kan men hon vägrar svara, hon vägrar svara! skrek Schultz och slet i styrreglagen.
Det fientliga infanteriet började bli synligt i sina ställningar utmed vägen. De pekade och diskuterade upphetsat med varandra.

Gardist Johnsson i sin skyttegrav hade tills bombardemanget börjat legat och sovit under en varm filt. Han tyckte det var ett bra ställe att hamna på. Lugnt och fridfullt och ingenting som hände. Den största händelsen dittills hade varit när någon klåpare råkat välta ut matkantinen med deras middag. Johnsson och hans kamrater spelade kort och tog del av rapporterna om bittra strider som utkämpades både till norr och till söder. De tackade sin skapare att de inte skickats dit och drömde om att det snart skulle bli jul.
Han kikade över kanten till gropen där han ställt upp sin kulspruta och kisade mot den stora stridsvagnen som brutit ut genom diset.
-Var i helvete kom den ifrån? Det måste vara något fel på den, den rör sig inte.
En tysk stod i tornet och spejade åt motsatta sidan. En av hans bästa vänner och deltagare i de stora pokerpartierna, menige Simmonds, kom rusande och slängde sig ned i hans skyttegrav.
-Ser du stridsvagnen? flämtade han medan han försökte hämta andan.
-Jodå, nog ser jag den bastarden alltid, morrade Johnsson och tryckte ned hjälmen lite hårdare. Han fixerade stridsvagnen med sina små tätt sittande ögon.
-Jag sätter pokervinsten från igår att du inte kan slå ut den, sa Simmonds och kramade sitt automatvapen.
-Taget!, svarade Johnsson och hakade loss en handgranat från remmen på sitt bröst -men se till att röja undan infanteristerna först.
Han vräkte sig upp ur skyttegraven och började med sina grova kängor pulsa fram genom snön mot sitt byte.
Det blir en lätt match bara han plockar bort infanteristerna. Jag ska karva en stor jävla skåra i kolven när jag är tillbaka så de ser att jag tagit en Tiger.
Han avbröts i sina tankar då Simmonds började beskjuta stridsvagnen med kulsprutan.
-Nu är Simmonds igång, håll nere huvudena bara tills jag hinner fram.
Kranz ryckte till.
Vad i helvete sysslar han med? Tror han verkligen han kan smyga sig på oss över ett öppet fält?
-Nej du gubbe lilla, det där tricket går inte, väste han och tog noggrant sikte med sin kulsprutepistol. -På det här avståndet missar jag inte.
Amerikanen dök upp i hans sikte och han kramade sakta avtryckaren.
En kulspruta började hacka och en ström av kulor slog in i tornet och slog gnistor innan de rikoschettade iväg åt alla håll och fick honom att instinktivt rygga tillbaka. Kulsprutepistolen gick av och sände en kulkärve ut i tomma intet.
Han drog sig skyndsamt ned bakom dess skyddande pansar. Kulorna rasslade mot stridsvagnens sida.
-Infanteristerna måste ha blivit träffade för de vrålar i högan sky.
Att de blivit träffade var kanske en underdrift, snarare nedmejade. Menige Simmonds gav till ett mordiskt grin där han låg bakom kulsprutan och höll igång eldgivningen. De tyska infanteristerna slaktade han utan pardon då de hoppade ned för att söka skydd innan de blev liggande som stilla högar på vägen utan några livstecken.
-Håll er nere bara nassar annars får ni en kula mellan ögonen, muttrade han och tryckte in avtryckaren igen. En ny kärve spårljus slog gnistor från stridsvagnen innan de ylade iväg upp i himlen i lysande banor.
De gör ingen skada mot pansar men nog fan håller det ner era huvuden i alla fall. En kom undan...stick fram en skalle bara så ska jag skänka dig någonting hårt att tugga på. Skynda på nu Johnsson, du är nästan framme.
Johnsson hoppade över ett djupt dike och tog sig upp på vägen. Tigern befann sig tiotalet meter bort och han kunde tydligt höra motorns hackande då föraren försökte starta den igen. Ljudet av desperata tyska röster från innandömet nådde honom.
-Schnell, Schnell, die Amerikanen...
Han log för sig själv då han drog ur säkringen till handgranaten.
Nu är ni mitt byte...sluta skjut för fan Simmons, det flyger ju kulor kors och tvärs här. Ett par sekunder till bara...
Simmonds avbröt eldgivningen. Han kikade längs siktet medan han höll det riktat mot luckan på tornets ovansida.
-Släng in den nu då så vi får det överstökat någon gång.
Johnsson drog ur sprinten till handgranaten medan han drömde om medaljen han skulle få för tapperhet i strid.

I skydd av pansaret tryckte den nervöse pojken sig så nära han kunde. Kulsprutans skjutande hade upphört och han kunde tydligt höra någon som flämtade på andra sidan. Han dök fram runt hörnet med kulsprutepistolen höjd. En stor skäggig amerikan stod knappa metern bort medan han höll på att dra ut sprinten till en handgranat och stirrade förbluffat på honom.
Den unge pojken tvekade en sekund medan han kramade kulsprutepistolen.
-Det är du eller jag...
En kulpruta hackade och kulsvärmen slet med sig den unge pojken. Han rasade omkull på rygg och blev liggande. Pojken blinkade förvånat upp mot himlen. Det sista han såg var amerikanen som stirrade ned på honom.
Johnsson drog efter andan.
-Jösses också! det där var nära. Simmonds är på bettet idag...
Det var bara att hoppa upp på vagnen nu och släppa ned handgranaten. Han tog ett steg framåt då han hörde ljudet av drivband som rasslade fram någonstans till höger om honom.
Den tyska Panther stridsvagnen med sin svajande radioantenn dök upp ur rökdiset och rullade över honom där han stod. En duns och de grova drivbanden malde sönder menige Johnsson till en blodig söndertrasad fläck och stoppade hans drömmar om ära och berömmelse. Panthervagnen rullade obekymrat vidare, undvek skickligt både Kranz Tiger och den förstörda lastbilen. Skytten började svänga tornet åt vänster för att ta skyttegravarna under eld.
-Det var nära, förbannat nära, alldeles för nära, flämtade Kranz där han satt bredvid föraren och försökte få sitt hjärta att sluta bulta. Schultz tryckte in startknappen en gång till och svor högljutt.
-Förbannades skit är vad det är. Hur kan de tro att vi ska vinna kriget med allt skräp de skickar oss? Starta ditt förbannade skrälle innan jag drämmer skiftnyckeln i dig.
Han slog sin behandskade hand mot växellådan. Motorn mullrade igång och Schultz sprack upp i ett leende.
-Så där ska det se ut, du kan ju bara du vill. Vi är i leken igen överstelöjtnant!
-Fint, se till att komma härifrån bara.
Den stora stridsvagnen backades loss från lastbilen och svängde ut på vägen igen. Ännu en Panther dundrade förbi.
Kranz kastade en sista blick på den unge pojken på vägbanan. Ögonen i det bleka ansiktet var slutna och han rörde sig inte.
-Stackars sate, ditt första uppdrag också. Vila i frid pojke...du gjorde din plikt den korta stund det varade.
Deras skytt, menige Heinz stoppade in en högexplosiv granat i kanonen och slängde igen bakstycket.
-Ge mig något att skjuta på, jag vill ha något att skjuta på, muttrade han om och om igen medan han tryckte sina ögon mot gummisiktet och snurrade stridsvagnstornet. Han fick syn på några amerikaner som fyllda av panik rusade upp ifrån sina ställningar vid en ranglig hölada och började plumsa igenom snön bakåt.
-Skott kommer!
Kranz höll för öronen då granaten gick iväg och nästan omedelbart träffade ladan. Träsplitter yrde genom luften medan brinnande plankor slungades upp i luften. De amerikanska soldaterna kastades omkull och blev liggande medan Heinz fortsatte leta mål obekymrad av den våldsamma smällen som nästan spräckt hans trumhinnor. Lukten av kordit fyllde tornet när han öppnade bakstycket och den tomma, heta granathylsan ramlade ut. Den stötte emot Kranz ben. Han ryckte till.
-Se upp med var du sätter dem, den är ju glödhet.
Heinz överräckte hylsan och Kranz kastade ut den på vägen. Den mattglänsande hylsan rullade några varv innan den blev liggande i snön med ett fräsande.
Heinz grinade brett och körde in en ny i loppet.
-Nu ska jag och "Simone" ge amerikanerna några tidiga julklappar. Jag hoppas de kommer som en överraskning för när de öppnar dem blir det en rejäl smäll.
Han tittade åter genom siktet och justerade höjdinställningen.
-Din skjutgalna jävel..., sa Kranz och log, -varsågod, sätt igång och visa vad du kan.
De rullade förbi en lång rad övergivna lastbilar och mängder av materiel utspritt vid sidan av vägen. De amerikanska soldaterna var på vild flykt medan stridsvagnarna jagade dem på fälten. Kranz i tornet kunde se skräckslagna soldater mejas ned av stridsvagnarnas kulsprutor eller helt enkelt bli överkörda. Han såg en Panther med befälhavaren i tornet snurra runt över ett par skyttegravar medan den begravde bemanningen som fortfarande fanns i dem. Dess drivband malde runt, runt och krossade det som fanns under innan den rätade upp sig och satte kurs mot vägen.
-Se till att återta täten, anropade han föraren i sin mikrofon och Schultz satte fart på stridsvagnen medan han skickligt undvek fordonen.
Kranz grep radiomikrofonen.
-Formera er i kolonn efter mig, femti meters lucka...och håll ögonen öppna. Klart slut.
De andra stridsvagnscheferna åtlydde hans order med väl inövad precision.
-Vi måste utnyttja överraskningsmomentet innan de hinner återhämta sig. Förare öka farten, ge mig allt du har.
Kranz var fylld av upphetsning.
De tunga stridsvagnarna dunsade upp på vägen bakom honom och lämnade död och förintelse efter sig, tillsammans med det fåtal överlevande som var för chockade för att kunna göra motstånd. Offensiven hade hittills gått helt enligt Kranz planer.

Offensiv-förord

Skrev den här historien om en tysk stridsvagnsbesättning för rätt många år sen och har haft den liggandes i skrivbordslådan sedan dess. Ville bara testa skriva något så den har ingen större handling. Du kan antagligen läsa kapitlen i vilken ordning du vill...

Djuplodande dikt

Jag är ingen diktpelle om ni tror det men hittade den här i skrivbordslådan...
Den heter "Ensam"

Ensam
Ensam och utanför
Man lever på en önskan att allt ska ta slut
Färdas genom en korridor av mörker och kyla
Långt borta i slutet finns vägen ut
När man kommit dit vill man aldrig tillbaka
Aldrig, aldrig igen

Grannfejden

Grannfejden
En berättelse av: Michael Johansson

Det höga irriterande knattrandet skar genom luften då snöslungan satte igång. Karln som körde den var i övre medelåldern, kanske kring 55 och ganska trind av sig. Iklädd svarta mysbyxor, uppkavlade skjortärmar, pälsfodrade handskar och en skinnmössa med öronlapparna nedfällda, tog han sig an den norrbottniska kölden med iver och frenesi. Den stora magen och det långa toviga skägget var märkbart ivägen då han fräste runt snöslungan på gårdsplanen. En hög pelare av snö sprutade tio meter upp i luften och fördes av vinden till den lägre liggande gårdsplanen strax intill. Ove ryckte på axlarna och fortsatte sitt verk efter en hastig blick.
-Är han så dum att han har sin gårdsplan ivägen får han skylla sig själv.
I samma stund öppnades dörren till villan nedanför och grannen Rolf kom ut på bron, väl påpälsad, enbart för att mötas av en skur av snö som forsade över honom.
Han stelnade till och vred huvudet medan han sökte orsaken till detta oerhörda intrång på privatlivets helgd. Ove fortsatte obekymrad att vräka ned snö kring sin granne. Inom loppet av några sekunder stod Rolf till knäna i djupsnö med ögon som kunde döda då han stirrade på marodören.
-Vad är det du håller på med?!, skrek Rolf, -rikta snöslungan åt ett annat håll! Du dränker min farstubro!
Ove stannade upp för ett ögonblick med handen på manöver reglaget.
-Vet du...det här är faktiskt min gårdsplan och här gör jag som jag vill. Om vinden råkar blåsa snön på din gård är det ditt problem. Kom inte här och ta dig ton...ta fram spaden och få lite fart på fläsket istället!
Han fortsatte med snöslungan medan han drog på gasreglaget lite extra.
Rolf rusade fram och började pulsa genom djupsnön i riktning mot grannen.
-Nä nu jä...det var banne mig det fräckaste jag varit med om! Nu stänger du av djävulsmaskineriet och det fortare än kvickt!
-Nähädu.
-Johodu.
Rolf glodde på Ove en lång stund. Ove glodde tillbaka. Sedan dränktes Rolf av en ny skur snö medan det höga brölande motorljudet växte sig starkare.
Rolf retirerade, för stunden hade grannen övertaget, för stunden men inte länge till, tänkte Rolf då han motvilligt tog fram snöskyffeln och började forsla undan snön på farstubron.
-Maken till fräckhet har jag aldrig varit med om, muttrade han medan han i ögonvrån skymtade hur grannen ställde undan snöslungan och började putsa marken med en sopkvast. Han visste att Ove hade en irriterande vana. Allting på gården måste se absolut orört ut, annars fick han ingen ro. Varje gång Ove rensat gården måste han gå runt med sopkvasten och jämna till överallt där han kört snöslungan. Inte ett fotspår fick synas, allting måste vara absolut jämnt. Nu kunde Rolf se hur grannen kliade sig i skägget så lopporna yrde medan han drog kvasten efter sig och jämnade till snötäcket på marken.
Rolf rynkade på näsan medan han rensade bort det sista av snön på farstutrappen. Grannen var verkligen knäpp men han hade inte velat säga någonting hittills. Han visste att som villaägare fanns det en outtalad regel att man skulle sköta sig själv och skita i andra. Ända tills nu hade han följt denna regel men nu tänkte han göra ett undantag. Ove skrattade överlägset.
-Använd du din skyffel...en annan har ju snöslunga att ta till. Nu ska det sitta bra med en bit mat. Han ställde ifrån sig sopkvasten och försvann in. Rolf kunde känna en fläkt av stekos kittla hans näsborrar innan den fördes bort av vinden.
Så där, då var bron färdig, nu ska jag ta itu med att få fram snöskotern innan galningen kommer ut igen.
Rolf körde ned snöskyffeln i en driva och torkade svetten ur pannan.
-Han har dränkt hela skotern. Får jag loss den är det ett mirakel. Han borde ha sig en omgång kring öronen en gång för alla.
Rolf gned sig om hakan medan han studerade det blankputsade snötäcket på grannens gård. Sedan log han bistert och grep tag i snöskyffeln innan han med iver satte igång att avlägsna snön runt skotern. Han ställde ned skyffeln och satte sig grensle över skotern. Motorn gick igång snällt och mjukt och en lång stund satt han bara där och tittade på det blankputsade snötäcket på grannens gårdsplan. Den elaka lilla tanke som irriterande bitit sig fast den senaste stunden vägrade envist att lämna hans sinne. Sedan drog han på gasen några gånger för att pröva motorn. Två sekunder senare slängdes grannens dörr upp och Ove kom utrusande med stirrande ögon.
-Är det du din klåpare som för sånt oväsen? Stäng av motorn så man får äta ifred!
Rolf drog elakt på mungiporna.
-Vet du...det här är faktiskt min gård och här gör jag som jag vill.
-Nu ska du inte försöka vara spydig. Jag vill äta ifred och om tio sekunder förväntar jag mig att det är tyst, förstått?
Rolf svarade inte.
Ove kastade en hastig blick omkring sig och upptäckte till sin fasa att en gråsparv trippat omkring och gjort fotspår på snötäcket. Han slet åt sig sopkvasten och putsade skyndsamt bort dem.
-Jag borde hämta hagelbössan och sätta en skur hett bly i de där små marodörerna, fräste han irriterat.
Sedan slängde han igen dörren och försvann in igen.
Rolf satt kvar tankfullt en lång stund och såg ömsom på det blankputsade snötäcket, ömsom på gasreglaget. Med beslutsam min drog han sedan igång skotern och började köra sakta framåt över gården i riktning mot Oves tomt. Han gav mera gas och taxade skotern uppför slänten och upp på grannens gårdsplan. Drivbanden slet upp det nyputsade snötäcket medan Rolf körde framåt och runt mot postlådan. Han svängde runt husknuten till vänster på framsidan och sedan in på baksidan. Det lyste i fönstren från allrummet då han körde fram och stannade demonstrativt en bit bort. Lugnt plockade han fram en termos, skruvade av korken och hällde upp en mugg hett kaffe.
Innanför fönstren kunde han se Ove och hans fru tugga i sig den grillade fläskkarren. Köttsaften rann längs Oves haka och ned längs skägget innan den droppade ned på bordet.
Rolf satt lugnt kvar och studerade nyfiket då Oves fru skar upp en bit kött. Ove torkade sig om mungiporna innan han snöt sig i ärmen. En bit karre åkte in i munnen och kinderna buktade ut för varje tugga han tog. En stund gick och sedan kastade han en blick utåt och fick syn på Rolf nonchalant lutandes sig mot skotern. Han mörknade betänkligt i ansiktet innan han rusade upp och välte omkull stolen.
-Men vad i he...
Han rusade mot bakdörren och slängde upp den innan han började pulsa genom snön så lopporna yrde ur skägget.
Rolf drog igång skotern och accelererade retsamt utom räckhåll. Ove fick syn på skoterspåren som slitit upp hans välansade gårdsplan.
-Nu är det krig! Nu är det krig, det säger jag bara!
Han pulsade efter medan Rolf drog undan med skotern. Ove tappade balansen och föll huvudstupa ned i djupsnön. Rolf kastade en blick bakom sig och hann precis se sin grannes snödränkta ansikte dyka upp. Det svarta toviga skägget droppade nysnö medan han knöt näven och hötte efter honom.
Rolf drog på mungiporna innan han körde nedför slänten och parkerade skotern. Motorbullret dog ut och tystnaden lade sig. Nästan. Oves högljudda gastande nådde honom genom luften.
-Det där borde gett honom något att tänka på. Vill man leka med Rolf får man leken tåla.
Han borstade av sig innan han öppnade dörren och klev in i värmen.
-Nu ska det göra gott med en tupplur.
Han lade sig på sofflocket och slöt ögonen och snart dansade John Blund framför honom.
Under tiden hade Ove lyckats kravla sig upp och pulsade genom snön med skjortärmarna uppkavlade. Han fick tag i sin sopkvast och började skyndsamt jämna till snötäcket runt gårdsplanen. Efter en kvart var han nöjd.
-Så där då är allt jämnt och fint igen.
Han skyndade sig till förrådet och började rota i verktygslådan.
-Var är skiftnyckeln? Där...där är den. Nu ska han få lära sig att man inte sätter sig upp mot Ove.
Med verktyget i sin hand började han gå runt kvarteret eftersom han inte ville trampa upp snötäcket på sin gård. Han kom fram till Rolfs gård och tog sig fram i riktning mot sitt mål. Väl framme började han krafsa bort snön runt omkring medan Rolf snarkade för fullt på sofflocket. Den första muttern lossnade och Ove log.

Två timmar senare vaknade Rolf av hans fru som ropade:
-Jag går över till grannfrun en stund, du kan väl åka till butiken och handla under tiden?
Rolf muttrade:
-Ja ja alltid samma tjat hela tiden, ser du inte att jag är upptagen?
-Sofflocket finns kvar…butiken stänger om en timme.
Dörren slog igen och Rolf masade sig mödosamt upp medan han famlade efter bilnycklarna i bakfickan som skavt och stört hans drömsömn.
Sömndrucken vandrade han ut till bilen och satte sig. Han vred om startnyckeln och motorn mullrade igång. Han tryckte ner gaspedalen men ingenting hände, bilen rörde sig inte en millimeter.
-Handbromsen så klart, vad dum jag är, skrattade Rolf för sig själv. Han lossade handbromsen och tryckte ner gaspedalen, motorn varvade upp men bilen rörde sig fortfarande inte.
-Men va fan…
Motorn malde och malde men bilen rörde sig inte ur fläcken. Rolf tryckte gaspedalen i botten och motorn röt till. Ingenting hände.
Rolf svor och gapade innan han började bulta hårt på ratten och plötsligt kollapsade bilen och landade på asfalten, innan den satte fart framåt på bara metallfälgarna med gnistor sprutande. Rolf tryckte bromsen i botten och slog av motorn innan han öppnade dörren och tittade ut. Alla fyra hjulen stod prydligt uppstaplade i en liten hög bredvid bilen medan träkubbarna den stått uppallad på sakta rullade iväg åt olika håll.
Det fanskapet hade skruvat loss alla hjulen medan han sov! Rolf började arbeta sig upp i ilska igen. Nu jävlar är det krig! Nu är det krig.
Han rusade in och hämtade en skiftnyckel innan han satte fart mot grannens tomt.
Inne i huset skrattade Ove för sig själv:
-Undrar vad han säger när han ser att alla hjulen är borta. Skulle ge en årslön för att få se hans min. Han satte sig vid köksbordet och hällde upp en kopp rykande hett kaffe med en sockerbit i mungipan.
Utanför ålade sig Rolf närmare sitt mål som tornade upp sig framför honom.
Framme.
Den sista muttern lossnade och Rolf ålade tillbaka samma väg han kommit.
-Ner med dig nu ditt skrälle...
Ove tog med sig kaffekoppen och slog upp ytterdörren precis i tid för att missa Rolf som ålade utom synhåll.
Han fick syn på spåren i snön innan ett högt gnisslande läte åt sig in i märgen. Det var den tunga flaggstången som började luta mer och mer innan den med ett brak smällde ned och dammade upp snön på den perfekt putsade gårdsplanen.
Rolf dök upp runt garagehörnet och skrattade hånfullt.
-Du förstörde min bil…jag förstörde din flaggstång, kom ihåg det till nästa gång!
-Din...din...du har förstört både min gårdsplan och min flaggstång. Det här ska du få ångra!
-Den där fallossymbolen skulle ha rasat förr eller senare...jag hjälpte den bara på traven lite grann kan man säga.
Rolf rusade iväg utom räckhåll för den rasande Ove som försökte strypa honom.
-Nu är det kokta fläsket stekt. Kom hit bara så ska jag vira flaggstången runt din nacke!
Rolf skyndade in skrattandes och smällde igen dörren mitt framför ansiktet på Ove.
-Din tok...du tror du är säker därinne men vänta bara, sista ordet är inte sagt ännu!
Han gned sig om hakan tankfullt. Sedan vände han på klacken och skyndade ned på sin gårdsplan.
-Nu har han gått för långt, fräste Ove.
-Jag ska ge honom en läxa han aldrig glömmer, var är nycklarna till garaget?
-Men kära nån då, har det ändå inte gått för långt nu? sa hans fru. Kom ihåg hur det gick i somras då ni bråkade om utegrillen. Ska det gå på samma sätt nu?
-Tyst med dig kärring! Här ska statueras exempel. Låter jag Rolf komma undan tar det aldrig slut. Han ska lära sig vem det är som bestämmer här på gatan.
-Ja ni karlar är likadana allihop, jag går över till grannfrun tills ni lugnat ner er.
Ove svarade inte, han grep tag i nyckelknippan och skyndade ut igen. Garagedörren for upp med en smäll och sekunden senare mullrade en motor igång då han backade ut den nyinköpta lastbilen. Han hade låtit bygga om garaget för detta ändamål trots Rolfs klagande. Han var på vippen att tillverka en pizza av grannens katt och det höga jamandet skar genom märg och ben då han körde över dess svans.
-Håll dig undan kattskrälle! skrek Ove och stack ut huvudet genom sidorutan. Katten for iväg som skjuten ur en kanon...tydligen hade den klarat sig utan allvarligare skador. Snötäcket hade räddat katten från en stympad svans.
Ove skrattade och lade i en ny växel. Lastbilen ryckte till och kastade sig framåt medan han spanade genom vindrutan.
-Kom igen nu då, jag såg honom någonstans uppåt landsvägen för en stund sen. Var är du?
Sedan gav han till ett grin av belåtenhet. Målet dök upp i sikte. Han körde upp invid traktorn och stannade innan han vevade ned rutan.
-Ohoj där!
Traktorföraren rynkade förvånat på näsan.
-Kan jag hjälpa dig med något?
-Jag tänkte hjälpa dig att bli av med snöhögen där. Om du bara lyfter upp den på flaket ska jag tippa den på ett ställe där den passar bättre?
-Okej då säger vi så. Jag trodde jag skulle få sitta här och vänta en halvtimme till...de ordinarie chaufförerna är så slöa av sig. De kan ta fikarast mitt i allt som ett arbete ska utföras. Men nu kommer man hem till frugan i tid.
Ove log och nickade.
-Skyffla upp det på flaket bara, alltihop, så sköter jag resten.
Traktorföraren satte igång och snart började flaket fyllas i stadig takt.
När arbetet var utfört viftade traktorchauffören adjö och skramlade iväg. Ove såg honom försvinna innan han vände lastbilen och körde hemåt. Han svängde in på villagatan och stannade framför Rolfs hus. Sedan började han sakta backa och tog med sig staketet på samma gång. De grova dubbdäcken åt sig in genom snötäcket, motorn mullrade innan han stannade en bra bit in på Rolfs gårdsplan. Rolf kom utrusande med vild stirrande blick.
-Vad in i glödheta norden håller du på med? Försvinn genast från min gård annars...
-Annars vadå? sa Ove överlägset där han hängde ut genom sidorutan.
-Ser du vad det här är? frågade Ove och klappade spaken till flaktippen.
Han drog i tippspaken och flaket började höjas medan hydrauliken arbetade. Snön gled i allt snabbare takt och hamnade med ett dån på Rolfs gårdsplan. Lastbilen mullrade framåt medan han i backspegeln kunde se grannen hoppa omkring på gatan viftandes med knytnäven.
-Det där ska väl kyla ned honom en stund så man får dricka kaffet ifred.
Han parkerade lastbilen framför sin gårdsplan där flaggstången fortfarande låg utsträckt i sin fulla längd.
Han tog fram sopkvasten och började putsa snötäcket jämnt och fint. När han var klar gick han in och hällde upp en kopp hett stärkande kaffe.
På den andra gårdsplanen hade Rolf letat fram ett långt rep från förrådet och kom med långa kliv gåendes. Inne på Oves gårdsplan plockade han ner den långa stegen som hängde på baksidan och ställde mot väggen. Sedan började han klättra.
Inne i huset njöt Ove av kaffet i sin gungstol som sakta gungade fram och tillbaka. En blick ut på gårdsplanen visade en på millimetern slät snöyta, ren och fin. Det vill säga innan skorstenen kom nerfarandes med ett skrammel, fästad i det långa rep Rolf använt för att dra loss den med. Skorstenen föll rakt ner i den släta ytan och dammade upp ett moln av fin vit pudersnö.
Ove satte kaffet i vrångstrupen innan han hostandes flög upp ur gungstolen.
Han rusade ut och fick syn på Rolf som matade efter av repet.
-Vad ända in i sjuhelvete sysslar du med? Ska du riva min skorsten?
Rolf svarade inte han var redan på väg tillbaka till sin gårdsplan i stora kliv.
Ove rusade in efter hagelgeväret, slet ner det från väggen och laddade två patroner innan han rusade ut igen och tog sikte. Rolfs stora fina parabol fyllde siktet fullt ut. Den första hagelsvärmen slet upp en rad små fina hål i parabolen. Den andra svärmen slet loss den från sina fästen och sände den tumlandes ner för det sluttande hustaket.
Nu hade en stor klunga grannar samlats på gatan utanför för att nyfiket ta del av dramat som utspelade sig framför deras ögon. Klungan växte hela tiden eftersom minuterna gick.
Ove dök upp och stirrade med blodsprängda ögon på sin forna stolthet som låg hopknycklad i snön på baksidan. Sen kastade han en blick på Rolf som triumferande hytte med bössan åt honom, innan han vände och rusade iväg mot den stora traktor som stod parkerad en bit bort. Han hoppade in och motorn mullrade igång innan han satte fart mot Oves gårdsplan. Traktorn brakade in genom staketet och klättrade brant uppför snöhögen som låg där innan den tumlade ut på andra sidan och förvandlade Rolfs postlåda till träflisor på samma gång.
Sedan brakade skopan in i väggen på Rolfs friggeboda och krossade rutorna innan skopan grävde sig in genom timret. Ove var på väg till lastbilen i full fart, hoppade in i hytten och startade den mullrande dieselmotorn.
Vad som sedan utspelade sig på detta idylliska villakvarter kommer aldrig att glömmas av de som var närvarande. Under de närmaste femton minuterna gick de bägge kombattanterna bärsärkagång på varandras gårdsplaner och hus. Medan Ove metodiskt krossade rutorna på Rolfs hus, krossade Rolf både verandan, uthuset och postlådan på Oves. Damm och splitter yrde från krossade trä och frigolitväggar. Ove hade öppnat upp ett stort hål in till vardagsrummet på sin grannes hus och nu jobbade han på att göra det större. Rolf hade i samma stund tagit upp en extra köksingång på framsidan efter att upprepade gånger kört sin lastbil in i väggen.
Bägge husen svajade betänkligt.
-Pappa varför river de husen? pep en liten pojke på gatan.
Klungan av grannar hade nu utökats till ett femtiotal från omgivningen och nu svängde även tre polisbilar in på gatan med tjutande sirener. I samma stund rasade Oves hus efter en sista stöt från traktorn. Väggarna buktade inåt innan de gav vika och hela övervåningen kom nerfarandes i ett moln av damm och bråte, möblemang och soffor.
Rolf jublade triumferande innan han kastade en blick på sitt eget hus där Ove just tryckt in hela allrumsväggen med resultatet att väggarna gav vika och huset kollapsade i en hög av bråte och möblemang.
De bägge kombattanterna slog av sina fordon, klättrade ut och blev stående sida vid sida medan de betraktade förödelsen.
-Du Ove? Vad började bråket om egentligen?
-Jag minns faktiskt inte Rolf, svarade Ove.
-Bygga ett nytt hus är väl det minsta bekymret, sa Rolf
-Jaså? svarade Ove
-Jo det värsta är ändå vad kärringen kommer säga när hon ser det här.
-Så sant som det är sagt, svarade Ove, min kärring kommer inte bli god att tas med, hennes blomkrukor ligger nämligen därunder.
-Det ska ni inte bekymra er om, svarade en dov röst bakom dem, ni kommer bägge få tillbringa en lång tid framöver på vatten och bröd på ett säkert ställe.
Polisen satte fast handbojorna på dem innan de fördes iväg till den väntande polisbilen. När bilen rullade iväg stod femtio personer och betraktade deras färd och tänkte att äntligen kunde det bli en riktigt lugn och fin villagata som alla andras.

Av: Michael Johansson